Tillslut skulle vi gå på en mina. Någon gång händer det. Den första minan på exakt två månader. Att det har varit tufft att göra spelmål och att systematiskt hitta högkvalitativa avslutslägen är det ingen tvekan om. Istället har utdelningen kommit samtidigt som försvarsspelet burit blåvitt spel- och resultatmässigt. Under lördagen fanns flertalet lägen där utdelningen inte kom, samtidigt som det bitvis såg svårt ut att ta sig till bra lägen. Även om försvarsspelet fortsatte hålla hög klass, får det faktum att Sirius gör ett mål någonstans ses som naturligt och något som uppstår som följd av fotbollens alla tillfälligheter, till exempel efter hur bollen råkar studsa till en fri Sirius-spelare som kan starta en kontring efter att Gustav Svensson kommit in mot bollen med lite för mycket fart.

Vad bidrog till att försvarsspelet fortsatt sammantaget såg bra ut? Vad bidrog till att blåvitt tidvis hade svårt att skapa chanser direkt från uppbyggnadsspel? Hur gör Sirius det svårt för oss? Nedan söker jag några svar på dessa frågor. Häng med!

Sirius skapar låsningar i blåvitts uppbyggnadsfas – första och andra halvlek 

Det är självklart att alla lag scoutar varandras taktik i uppbyggnadsfasen, men det är absolut inte självklart att lagen är tillräckligt skickliga på att utnyttja scoutingen, trots alla förberedelser som kan göras i analysen. Men Sirius lyckades uppenbarligen bitvis väldigt väl i det höga presspelet när man på vissa sätt bidrog till låsningar som blåvitt kunde ha svårt att hitta bra nycklar till. Sirius höga försvarsspel tenderade att formera sig i 4-3-1-2 mot den blåvita 4-1-2-3-uppbyggnaden. Blåvitt har sedan sommaren gärna startat sin uppbyggnadsfas med låga mittbackar nära Pontus Dahlberg – speciellt när man möter ett lag som pressar med två forwards. När Sirius formerar sig i 4-3-1-2 öppnar man upp sig högt på kanterna enligt bild – och det är således naturligt att de blåvita ytterbackarna hamnar just där.

I ett exempel kan vi se en låsning som Sirius upprättar med konsekvens att förhindra naturliga uppspelsvägar. När blåvitt bygger i 4-1 droppar Adam Carlén ensam ner som pivot/balans och blir markerad av Sirius tia. När ytorna är så pass stora på kanterna blir den naturliga konsekvensen således ett spel ut på ytterbacken (Emil Salomonsson i detta exempel). Följden av detta är antagligen planerat ur ett Sirius-perspektiv. Sirius vänsterback rusar upp i press mot Emil där triggern redan är när passningen slås Dahlberg till den sidans mittback (Gustav Svensson), vilket indikerar tilltänkt spelriktning. Ytterbackens uppgift är att i pressen stressa Emil till ett förhastat beslut. Sirius tia punktmarkerar Carlén, och den vänstra av deras tre centrala mittfältare (de har 3v2 centralt på Kåhed och Thordarsson) man-man-markerar Thordarsson när han försöker komma ut som understöd på bollsida samt att en av två forwards minskar gapet till Svensson och trycker bort hon. När detta sker har Emil inget naturligt alternativ nära sig och han tvingas försöka hitta Thomas Santos med en stressad boll.

Flera exempel på detta såg vi främst i första halvlek, och gjorde att blåvitt fick svårt att skapa progression i anfallsspelet genom egen direkt buildup. Lyckosammare var man på kontringar efter återerövringar som har varit det primära anfallshotet under sommaren och hösten. Detta är ett exempel på vad som ibland blir en låsning och en typ av konvergens i positionismen – när vissa spelare har vissa uppgifter i vissa ytor kan vissa åtgärder bli effektfulla när avstånden mellan spelare blir för stora. Men när mönstret bryts kan saker ske, och vi såg ett exempel på detta tidigare under första halvlek vid en nästan likadan situation, men när en viss aktion bröt mönstret.

Gustav Svensson får här lite, lite extra tid att kliva med bollen. Sirius försöker upprätta samma spel, men istället för att Gurra passar vidare till Emil som hade mött en pressande vänsterback så kliver han, samtidigt som Thomas Santos droppar i ytan som lämnats bakom vänsterbacken som pressade uppåt.

Santos drar åt sig uppmärksamhet från Thordarssons markering som lämnar honom, vilket gör att Kolbeinn blir fri för ett väggspel på en överlappande Emil. Det handlar om små detaljer – Santos behövde droppa ner lite tidigare och Gurra behövde få lite mer tid med bollen. Men när Sirius senare såg till att han inte fick det så blev det svårare.

I andra halvlek ändrar blåvitt. Thordarsson kommer ner som en extra sexa och man väljer nu att börja uppbyggnadsfasen i 4-2 (eller 2-4, vad man nu vill kalla det), samtidigt som Sirius väljer att fortsätta med samma shape i den höga pressen. Thomas Santos kommer även neråt tidigare. Efter att Sirius gör sitt mål väljer de att falla djupare i sitt försvarsspel, vilket ändrar matchbilden.  

Sirius i lågt försvarsspel, och de irrationella nycklarna vi har

Vi fortsätter på temat Sirius i lågt försvar. När blåvitt förde bollen framåt på något vis när Sirius inte ställde upp hög press, alternativt när en längre boll slog ut förstapressen, föll Sirius ofta ner i en fembackslinje direkt. Ibland var en progressiv passning framåt den enda triggern som behövdes.

När linjen faller djupare tenderade spelet att konvergera mot blåvit possession i ytterkorridor där man försökte luckra upp ett försvar som ville hålla sig kompakt när blåvitt fick en ingång i sista tredjedelen. Sirius försvar fick hjälp av forward Tashreeq Matthews som tenderade att droppa ner för att bistå, vilket gjorde att man endast lämnade en ensam forward i sin rest-attack, vilket således underlättade för Sirius att bibehålla kompaktheten (mer om Matthews roll i offensiven härifrån i nästa punkt).

När ensamme forwarden Joakim Persson höll sig nära Adam Carlén blev de spelare som cirkulerade runt i ytterkorridor/half-space ordentligt undertaliga, när sex-sju Sirius-spelare försvarade box-ingångar i riktning från kanten. Ovan är ett exempel på hur kompaktheten blockerade passningsvägar centralt. Blåvitt tvingades cirkulera runt på fyra spelare för att luckra upp och hitta öppningar, och just här spelar naturligtvis Arbnor Mucolli en viktig roll. En liten, liten detalj i Mucollis spel i just sådana situationer sticker ut – hur han löper och sticker iväg direkt efter att han har slagit en passning. Toco y me voy, ”jag spelare och jag går”, som det kallas på relationistiskt språk. Att luckra upp ett kompakt försvar handlar om överraskningsmoment – när Mucolli lämnar ifrån sig bollen sticker han inåt eller tar en cirkulerande löpning som leder till platsbyten i syfte att få försvararna att röra på sig och öppna upp yta någonstans. Detta är en skillnad som gör att han sticker ut bland positionistiskt drillade spelare – lag som har svårt att luckra upp kompakta försvar tenderar att ha det när deras spelare är fästa vid en viss yta eller zon och inte rör sig därifrån efter att de har slagit en passning. När dynamiken istället ökar, de kvadratiska passningarna försvinner och spelarna rör sig i ytan mellan linjer och/eller andra former som lag försvarar i, ökar irrationaliteten. I detta moment är Mucolli guld värd. Egenskaper som även Thomas Santos och Lucas Kåhed uppvisat flertalet gånger.

Blåvitt landade i en omvandlingsfrekvens mellan ingångar till sista tredjedelen och boxingångar på 40%, en siffra strax under medel detta år. Det var en siffra som hade kunnat vara lägre. I jämförelse var Sirius motsvarande frekvens 33%, vilket till stor del berodde på nästa punkt.

Blåvitts försvarsspel – hur vi låser Sirius, och var de utnyttjar oss

I textens inledning nämndes hur det blåvita försvarsspelet fortsatt var ett utropstecken. Det var inte bara Sirius som bidrog till låsning i motståndarens anfallsspel.

De flesta lag vet att blåvitt är mycket, mycket skickliga på att pressa högt (se exempelvis texten från matchen mot Malmö borta) och väljer således oftare att spela ut långt än kort från målvakt. När Sirius spelade tillbaka bollen i backlinjen och startade sin buildup från lite högre höjd gjorde man det i 4-2-shape, alternativt 5-2 där wingback i spelriktningen på bollsida höll sig högt, med två pivots/balans emellan blåvitts förstapress och mittfält i 4-3-3-försvaret. Principerna i försvarsspelet som har diskuterats såväl som mot Djurgården och Malmö på bloggen är i grunden desamma. Den initiala låsningen går till enligt följande: yttern i förstalinjen (Santos/Mucolli) pressar mot mittback/ytterback i spelriktningen, höger/vänster CM (Kåhed/Thordarsson) markerar mittfältaren som kommer ut på bollsida, och ytterback kliver mot ytter/wingback som står högt (Wendt/Salomonsson) samtidigt som Adam Carlén kommer ut för att täcka yta på bollsida.

Sirius fastnar och tvingas spela hem. Responsen tenderade att bli en längre boll från backlinjen som oftast inte var några problem att kontrollera. Det uppstod sekvenser i första halvlek när Sirius fick ha bollen under längre perioder men när de inte åstadkom något av värde till följd av blåvit låsning. Här har blåvitt varit oerhört bekväma under sommaren och hösten, och var så även under lördagen.

Vad som dock kunde orsaka större trubbel var när Sirius kunde simulera en omställningssituation genom att hitta en ytterback eller central mittfältare i helt öppen yta, när avstånden mellan den blåvita förstapressen och mittfältet blev något för stora. Vi tittar på ett exempel. Här hittar Sirius hittar ut i en sådan yta, och följden blir att Kolbeinn Thordarsson flyttar ut för att täcka.

När Thordarsson kommer ut öppnas yta bakom – här väljer man ett överlapp på kanten samtidigt som Daniel Stensson kliver inåt och kan ta emot centralt och komma till avslutsläge, enligt bild. Alternativt droppade Tashreeq Matthews ner i samma yta och tog emot direkt och fick en direkt väg in mot box. Här fanns en lucka i det blåvita försvarsspelet när avstånden blev för stora mellan block.

Och apropå Matthews var han en av nycklarna i ytterligare en typ av omställningsläge som Sirius kunde såra blåvitt med. När blåvitt förlorade boll efter att ha misslyckats med att få in den i boxen, alternativt att Sirius återerövrat djupt, spelade Matthews en nyckelroll i att vara första uppspelspunkt i omställningen för att komma bakom blåvitts första linje i rest defence.

Kunde Sirius hitta ett snabbt utspel på Matthews för att passera rest defence kunde man skapa ett 2v2-läge tillsammans med Joakim Persson mot de blåvita mittbackarna. Matthews spelade således en nyckelroll i att bidra i den kompakta defensiven, samtidigt som han användes som nyckel-uppspelspunkt i omställningar.

Uppehåll och två veckors tid att slipa på lite detaljer. Vilka faser i spelet kan bli nycklar till de avslutande fyra matcherna? Det jag framförallt tar med mig från lördagens match är frågan om hur man agerar mot försvarsmässiga låsningar, både i uppbyggnadsfas (högt) och mot kompaktare och djupare (lågt), det vill säga Sirius båda försökt att ”rationalisera” blåvitts anfallsspel. Att styra det på det sättet de ville att blåvitt skulle göra. Hur hittar man lösningar mot en styrande hög press som förutser nästa aktion? Hur ”irrationaliserar” man ett anfallsspel mot ett kompaktare försvar? Dessa är självklart svåra frågor som behöver en process för att kunna svara på, men att det finns spelare som med individuella kvaliteter kan irrationalisera är det ingen tvekan om (läs: Mucolli, Santos och Kåhed framför allt). Det behöver vi utnyttja. 

Categories:

BaraBen-podden
Facebook

3 days ago

BaraBen.com
Mål från @its_s.abdullahi20! Snart tillbaks i matchtruppen @ifkgoteborg? #ifkgbg ... See MoreSee Less
View on Facebook
Kategorier