Så här i efterhand är glad att jag inte såg matchen mot Malmö live på grund av annat, och de flesta av de som läser detta kanske kan förstå varför. Att för andra söndagen i rad försvara en ledning mot ett topp-3-lag med Allsvenskans bästa offensiva krafter är något som heter duga. I veckan skrev jag en kortare inför match-text om Malmös anfallsspel i fasen efter etableringsfas, där jag försökte exemplifiera hur MFF jobbat på olika sätt med sin så kallade ”relationism”, en annorlunda fotbollsfilosofi som MFF (med möjligen något undantag) är ensamma om att använda och driva i den annars så positionsstyrda europeiska fotbollen.
I texten nämndes kort några faror som kan uppstå, framförallt i en så kallad ”tilt” som lag som utövar relationism gärna använder genom att överbelasta kanten. Vad skulle hända om Blåvitt blev kvävda av risken för Malmös direkta återerövring i tilten? Hur skulle man försöka komma åt lag som försöker spela med irrationella rörelser och spontana kopplingar mellan spelare som bas? Resultatet: i första halvlek skulle det inte visa sig vara några som helst problem. Med en smärre fullträff i presspelet och försvarsspelet på så många nivåer lyckades man i första halvlek manövrera ut Malmö på ett ibland nästan spektakulärt sätt, i det höga presspelet så väl som i det mellanhöga och det lägre försvarsspelet. Sedan kom andra halvlek, och när båda lagen gjorde om lite blev matchbilden helt annorlunda när Blåvitt började tappa greppet. Häng med när jag försöker gå igenom detaljerna i detta ur ett försvarsmässigt perspektiv.
…
Mönster i det höga presspelet – samarbetet mellan fronttrean och mittfältet
Under sommaren har IFK Göteborg börjat hitta oerhört rätt i sitt presspel. En del supportrar ifrågasatte valet av Gustaf Norlin från start som nia till denna match, där svaret från andra supportrar blev att man antagligen vill använda Norlin för att styra presspelet och höja tempot i försvarsspelet i matchens inledning. Det var precis så det blev, men det finns så många fler viktiga bitar än bara Norlin som har stor del i hur Blåvitt pressar.
I Malmös anfallsspel har man olika organisationer beroende på fas, och gör ganska skor skillnad på etableringsfas och uppbyggnad samt med progressionen av anfallsspelet. MFF är kända för sin så kallade relationism, men tittar vi först på etableringsfasen ser vi att man tenderar att vara positionistiskt organiserade i en vad man kan kalla en buildup i 4-2-shape, dvs med en fyrbackslinje och två mittfältare som kommer lite längre ner (”sexor” i det positionistiska språket), enligt nedan. På bilden syns dock inte höger mittback och högerback pga sämre kameravinkel.
I sitt 4-3-3, hur ville Blåvitt pressa i den höga fasen mot MFF:s etableringsfas? Jo, man utgick från en princip i som arbetats fram under sommaren, men som skruvades upp nästan till max i första halvlek.
Klippet nedan är ett praktexempel på hur det går till, och detaljerna är många. Till att börja med: presstriggers. Vad är triggern som får Blåvitt att initiera detta? Det visar sig att bakåtpassningen från den bollförande mittbacken är en av nycklarna. Det börjar dock redan med en bra positionering för att tvinga fram en sådan hemåtpassning: genom att hålla fronttrean smal i sin bredd och blocket bakom kompakt på alternativen framför vill inte MFF riskera en progressiv passning centralt för att riskera en kontring, och tar det säkra före det osäkra. Precis när mittbacken tar sig tillbaka för reträtt är det Gustaf Norlins roll att initiera. Norlin kliver på mittbacken åt hemåtpassningen sker. Direkt när bollen rullar sticker Arbnor Mucolli: han ska se till så att den andra mittbacken, i detta fall Pontus Jansson, inte hittar in direkt till mittfältaren framför (Serigo Peña). Redan innan Mucolli tvingat bollen vidare till ytterbacken har Lucas Kåhed som central mittfältare startat sin löpning i riktning mot ytterbacken för att stressa honom (Ceesay). Mucolli viker ner i sin löpning och signalerar till Carlén att gå på Peña som kommer ut som understöd på bollsida, samtidigt som Oscar Wendt hela tiden har haft kontroll på yttern som kommer ner som understöd från kanten (Rieks). Blåvitt krymper ytorna, kommer närmare inpå Malmöspelarna och skapar ett 4v3-läge som MFF inte kan ta sig ur. Bollen återerövras och Jens Askou applåderar energiskt på bänken.
I första halvlek räknar jag till flertalet situationer av denna typ, med i princip idel framgång. Hur man lyckades med detta så pass många gånger ska inte nog berömmas. Baksidan med detta är att det tar mycket energi och att det kanske inte håller över en hel match. Vad hände i de fall Malmö fick möjlighet att spela passningen ut till ytterbacken ohotat? Det hände oftast i de situationer Norlin inte klev på första mittback, och den naturliga konsekvenskedja som beskrevs ovan uppstår ej. Malmö etablerar tryck via ytterback, samlar sina spelare närmare bollsida och kommer vidare från etableringsfasen. Hur försvarade Blåvitt mot de tillfällen Malmö spelade i tilt och med närhet mellan spelarna?
Att försvara mot relationism – hur Blåvitt lyckades
Att Blåvitt visste hur MFF ville spela i denna fas var självklart, och försvaret därefter. Även här var framgången stor. Det ska även poängteras att MFF inte var sitt vanliga jag i den relationistiska fasen av anfallsspelet. Henrik Rydström menade i en intervju efteråt att ”relationismen har varit bra, spelarna har kunnat få släppa loss och använda sin kvalitet, men nu har det blivit lite av en färglös, tråkig, statisk skitfotboll”. Rydström överdriver givetvis, men MFF var inte sitt vanliga jag under söndagen. Vi tittar på två sekvenser som visar på hur Blåvitt försvarade i denna fas.
Till att börja med: direkt attack och intensitet i de situationer där MFF ville försöka få igång relationerna. Ett typexempel: inkast. Från en fast situation hade MFF potentiellt kunnat få tag i bollen och hålla den en längre stund i en tilt på kant eller centralt, men då gällde det för Blåvitt att hindra detta från att uppstå direkt i inskastsituationen. Sekvensen nedan är den som leder fram till 1-0-målet.
Vi ser först att Blåvitt jobbar med att skapa ett tydligt numerärt övertag för att begränsa kastarens möjlighet till flera alternativ. Med Oliver Berg markerad av Adam Carlén, Wendt och Kåhed nere vid Rieks, Lasse Berg Johnsen markerad av Thomas Santos så finns det inte någon annan väg att gå än via Sergio Peña. Men där kommer ju Gustaf Norlin! Blåvitt trycker ihop och krymper ytor och rörelseradier för Peña och Oliver Berg i en 3v2 och återerövrar, och inleder kontringsfas. Notera även Kolbeinn Thordarsons position precis utanför box, som en säkring tillsammans med mittbackarna om man skulle misslyckas med att återerövra bollen. Malmö hamnar i ett läge där de är oorganiserade i ett kontringsläge, och vad som händer sedan vet vi. Nyckelpoäng: kväva all MFF:s tid med boll, förhindra upprättande av närhet mellan spelare genom numerär, pressa med intensitet nära inpå för att återerövra och upprätta en säkring vid eventuell misslyckad återerövring.
Vidare till frågan som ställdes i slutet av förra punkten. Vad sker när MFF väl upprättar sin närhet mellan spelare i en tilt? Här är jag inne på att Malmö möjligen borde gjort det bättre, och är där det kanske ligger något i det Rydström säger.
MFF flyttar över spelet på ena sidan planen. Med närheten mellan spelarna vill man upprätta så kallade ”tabelas”, give-and-go-spel där spelaren som passar bollen direkt sticker iväg för att kunna ta emot den igen. Malmö spelar ut kant, den som passar sticker inåt. Då har Blåvitt koll på alla alternativ Malmö ger sig själva. Med ytterligare ett numerärt övertag försöker Blåvitt säkra alla MFF:s alternativ, och låsningen tvingar dem i denna sekvens till en switch som inte resulterar när tajmingen blir fel. Givetvis fanns det sekvenser där MFF lyckades såga sig igenom i tilten. Relationerna bygger på tajming, och när den fanns där och Blåvitt gör en liten, liten miss i markeringen av en spelare (hur Rieks inverterade inåt var en nyckel för hur de ville ta sig in i box därifrån, till exempel). MFF saknade det extra alternativet och förlorade i numerärt underläge. När tajmingen inte sitter riskerar det att se ut som ”statisk skitfotboll”.
När Blåvitt böjar tappa greppet i andra halvlek
Sedan kom andra halvlek. Efter en magisk defensiv första halvlek, utdelning i mål och en 2-0-ledning skulle MFF jaga, och Blåvitt trappade ner i intensitet. MFF ser ut att göra om lite i sin uppbyggnadsfas i vad som verkar vara ett 3-4-2-1, med wingbacks i maxbredd, Oliver Berg som friare tia, en inverterad ytter (Rieks, Vecchia när han kommer in) och fortsatt två centrala mittfältare bakom dessa i uppbyggnadsfas. Blåvitt försöker ligga kvar i 4-3-3 och pressa, men tillslut tryter antagligen orken och man börjar tappa greppet om MFF tidigt i deras uppbyggnadsfas. Vi tappar Norlins triggers på mittback som leder till Kåheds intensitet på ytterback, med mera (försvårades ytterligare av MFF:s bredd med wingbacks). Malmö byter in Taha Ali som höger-wingback och använder Sebastian Nanasi på vänstersidan, och Blåvitt faller ner i 4-4-2 i mellanhögt/mellanlågt försvarsspel oftare, och låter MFF kliva högre med backlinjen i uppbyggnadsfas. Vi ser ett klipp på hur detta kunde se ut när Malmö fick grepp om etableringen.
Vad Malmö gjorde flertalet gånger, som syns i klippet, är att spela ut på kant, vill få till en blåvit överflyttning i defensiva shapen för att sedan spela inåt i plan på yta som således öppnats (för Berg Johnsen i klippet). Därifrån finns flera val, men ofta valde man kantbytet (switch) till Taha Alis sida som gör oss ännu lägre. Här försökte Malmö hitta en systematik i inträdena i sista tredjedelen på annat sätt än vad man försökte göra i första halvlek. Man väljer bort tilten direkt och använder mer av en positionistisk approach gällande hur man utnyttjade spelets bredd och ockupation av ytor. Från ingång sista tredjedel -> inläggsläge, skottläge, exempel enligt klipp. Tillslut blir det oerhört tufft att stå emot.
