Jag kommer ihåg då när tröjan hängde i omklädningsrummet och jag liksom såg på den och då blev det liksom ”ok, shit”, då blev det liksom en realitet på att ok, nu är jag i IFK liksom, det är det här jag ändå kämpat för och liksom försökt ta mig till såpass länge och när jag väl fick se tröjan då så, där och då kände man ”ok, den här tröjan, den har ändå lite mer tyngd än många andra”

Grusplan i Örkelljunga. Ekets GoIFs unga speedkula ska göra sin första b-lagsmatch. Ett bestående intryck av matchen är hur han blir manglad. Rakt ner i en vattenpöl på grusplanen. Jag vet inte vad Emil Salomonsson drömde om där och då, men jag vet att han inte hade räknat med att bli fotbollsproffs. Den bedriften hade ingen i föreningen före honom lyckats med före honom. Han fattade att han var bra, men inte om han var bra i en större kontext. Den insikten kom först vid en uttagning till Skånelaget. Insikten om att fotbollsspelare skulle bli ett yrke för honom kom dock senare.

Trummpinnarna virvlade vidare till Ängelholm. När insåg du att du var bra, att det här skulle kunna bli ett yrke?

– Ja, eller alltså, när jag kom med där i Skånelaget innan, när jag var kvar i min moderklubb, när jag var 13-14 typ. Då förstod man ju att, resten av spelarna var ju från HIF och Malmö nästan uteslutande och Trelleborg. Man fattade att man var duktig på fotboll även i större perspektiv då eftersom Skåne ändå är ett stort landskap och väldigt duktigt. Man insåg kanske då att, ok jag kan spela fotboll men jag reflekterade heller inte över att det skulle bli ett yrke, utan det var mer att jag ville se hur långt det kunde ta mig och det var samband med gymnasiet som jag ville testa på att gå till en lite större klubb men även, ja, det var ju HIF var ju intresserade av mig men jag kände att det  var ett lite för stort steg så då blev det Ängelholm och gymnasiet där också så det passade bra så jag flyttade dit och började gymnasiet och spelade fotboll.

Det ska visa sig att Blåvitt, tillsammans med andra allsvenska lag, var intresserade av den vindsnabbe talangen redan där, men de lite större scenerna fick låta vänta på sig. Jag själv bevittnade Emils HBK-karriär på nära håll och visst såg man att det fanns mycket fotboll i den där kroppen, men jag hade kanske lite svårt att se hur han skulle få ut det. Emil (och en del andra) flyttades runt en del, spelade anfallare, yttermittfältare och även ytterback. Som forward hittade han kanske inte helt rätt i HBK men å andra sidan kom han dit efter att ha gjort nio mål i Superettan säsongen innan.

Vad var det som gjorde att du slutligen slapp spela anfallare – det kändes ju inte som att du riktigt hittade rätt där uppe?

– Nej, precis, alltså jag spelade ju i Superettan då när jag var 19 som anfallare. Jag gjorde ändå 9 mål som anfallare som 19-åring så det var ändå. Jag var ändå ganska bra som forward, men jag var ganska, hur ska man säga, det var nog min topp liksom. Jag hade kanske kunnat spela i Superettan som anfallare och göra det bra, men ska man ta sig ett steg längre och så så kändes det som att mina kvaliteter passade ännu bättre och jag stack ut mer som ytterback kontra anfallare. Jag var inte tillräckligt bra, helt enkelt, som anfallare även om jag tyckte det var roligare att spela anfallare. Nu kanske jag inte tycker det. Men då, när de sa att jag kunde spela ytterback istället var det kanske inte det. Men jag insåg väl också att ska jag ta mig så långt som möjligt så, det passade väl min spelstil också och jag fick spela fotbollsmatcher på hög nivå och då passade det bäst att spela ytterback.

Det byttes ganska friskt mellan dig och Joe och Marcus och säkert någon mer, bröderna Kujovic. Det kanske var svårt att få kontinuitet som anfallare där. Eller så upplevdes det från sidan iallafall.

– Lite så var det. När jag kom 2009 så spelade jag högerytter hela försäsongen. Veckan innan premiären sa Janne (Andersson, då tränare i Halmstad Bollklubb) att han ville testa mig som ytterback och då spelade jag högerback hela säsongen. Det kändes bra, men jag ville testa som forward eller yttermittfältare också för att se hur långt det kunde gå, men det kändes ändå som ytterback var min position. Men det är som du säger, kollar du alla de spelarna. Det är ju skickliga spelare hela bunten. Defensivt hade vi kanske inte. Det var en större lucka där.

Samtalet glider över på tiden efter Janne Andersson och den spanska satsning som Bollklubben från Halmstad sjösatte 2011. En satsning som på vissa sätt går att jämföra med den som Mats Gren gjorde i och med värvningen av Poya. Tydliga skillnader finns också, naturligtvis. Satsningarna föll kanske inte så väl ut som många hade hoppats på, men det är tydligt att Emil lärt sig väldigt mycket av Poya Asbaghi och Pep Clotet.

Ni var många talanger i det HBK du spelade i. Joe Sise, Marcus Olsson, Tim Sparv med flera. Sen till 2011 värvade man in halva Real Madrids C-lag.

– Hehe, ja exakt. Det var intressant.

Hur var känslan där?

– Nä, men det kändes faktiskt väldigt bra. Jag trivdes väldigt bra med tränaren då. Han lärde mig extremt mycket. Så mycket som jag lärde mig på ett halvår, det kanske jag aldrig, ja med Poya lärde jag mig också väldigt mycket så på den nivån. Det är annorlunda liksom. Man har ofta samma typ av tränare och så kommer det någon med andra idéer, så att jag lärde mig extremt mycket och det kändes bra men det är svårt. Vi hade kanske inte riktigt spelarmaterialet för att göra det fullt ut. Jag tror att, hade vi fått lite mer, vi hade en lite knackig start, lite otur, vi spelade Malmö och ledde på bortaplan och så fick vi ett rött kort mot oss, och ja, i mitten av andra halvlek så att vi hade lite otur där också. Hade vi inte fått det där slaget emot oss så, man behöver ju det när man är inne i en ny resa så hade det kanske funkat bättre. Med facit i hand funkade det inte men jag tycker ändå, det var intressant av klubben att göra, sen funkade det inte, men det kan man ju inte veta innan.

Hur var nivån på spelarna från Real? Utifrån såg de ju inte jättevassa ut.

– De var en annan typ av fotbollsspelare. Det var lite svårare att smälta in, vi snackar ändå tio år sedan. Allsvenskan har ju gått framåt extremt mycket på de tio åren. Hade de kommit nu och idag så hade de nog passat bättre in, tror jag. De var vana vid mer bollinnehav, så att det var lite, det var lite före sin tid kanske man ska säga. Det var ju, nu är det ju många lag som försöker, och lyckas med, inte spansk satsning, men satsning på den typen av spelare, de var skickliga men de passade inte riktigt in i allsvenskan just där och då.

Nog om andra lag. Vi för samtalet in på tiden i Blåvitt, det som vi faktiskt hade avtalat tid om. Jag slås under intervjuns gång av att Emil har en intressant kombination av extrem ödmjukhet och gott självförtroende. Samtidigt som han kan förstå varför det inte blivit fler landskamper, tycker han att det borde blivit fler. Den där ödmjukheten, i brist på bättre ord, blir alltmer tydlig när vi pratar om slutskedet av tiden i Blåvitt.

faksimil ifkgoteborg.se

Sedan visade Blåvitt intresse. Hur kändes det?

Ja, alltså de hade ju redan visat intresse 2007 när jag var i Ängelholm. Då var jag uppe på Kamratgården och tränade och det var ju guldåret så att det var ju hyffsade fotbollsspelare i laget. Sen var vi ute i Smögen där några dagar också, så redan där och då, så att när jag skulle välja…jag valde mellan HBK och HIF också och tränade med dem, men jag valde HBK för det kändes lite lättare och ett mindre steg. Men när jag var på Kamratgården där och då, då kändes det att det här är en storklubb. Det här är ju allt man vill som fotbollsspelare. Här finns alla möjligheter att trivas, så att jag fick ju den längtan på ett sätt att ta sig dit om man får en möjlighet senare i karriären när man känner sig redo att ta sig dit igen och det fick jag då 2011, så att då var det inget snack om det för mig utan då ville jag verkligen. Sen jag var där 2007 så var ett av målen att ta sig tillbaka dit. När man fick möjlighet till det så…var det en ganska enkel sak att göra.

Trodde du att du skulle kunna flytta på Erik Lund och Adam Johansson?

Ja, Adam var där, Dyrestam var också där men han spelade lite mittback. Men det var framförallt Adam och Adams avtal gick ju ut och jag fick ju lite indikationer på att han nog skulle söka sig vidare så att, så då kände man att, ja, det finns en möjlighet att spela sen visste jag också, det var lite därför jag gick till IFK, lite konkurrens och känna att man vill ju komma till en större klubb och då får man vara beredd på att det är tuffare miljö och att ta sig in i ett lag helt enkelt. Framförallt var det ju Håkan som jag, liksom, tyckte om och trivts med när jag pratat med honom och vad han står för som person och så. Det kändes som att jag ville dit. Mycket på grund av Håkan då.

Minns du första starten?

Första starten, jag vet ju att min debut var mot Malmö som forward sista 20 typ, men första starten…kan det varit Örebro borta?

Det var det. Ironiskt nog var den i en bortaseger mot Örebro.

Det har jag fan inte tänkt på, det har du rätt i. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Nä men där har du faktiskt rätt i och det blev vinst båda gångerna så att det var ju skönt.

Var det annorlunda på något sätt att starta en allsvensk match för IFK Göteborg jämfört med HBK?

– Jo, det är klart att det var annorlunda. Jag minns ju, det var en träningsmatch…det var en U21-match kanske innan som jag gjorde min…det var landslagsuppehåll när jag kom till IFK så, jag gjorde en halvlek tror jag i en U21-match. Jag kommer ihåg då när tröjan hängde i omklädningsrummet och jag liksom såg på den och då blev det liksom ”ok, shit”, då blev det liksom en realitet på att ok, nu är jag i IFK liksom, det är det här jag ändå kämpat för och liksom försökt ta mig till såpass länge och när jag väl fick se tröjan då så, där och då kände man ”ok, den här tröjan, den har ändå lite mer tyngd än många andra” så att, så sett så. Sen själva matchen i sig…i och med att jag fick den där första, det var ändå, det blev inte som, det blev ändå ok, alltså det kändes ju klart att man vet…det var ju mer fans runtomkring men annars var det ok tycker jag. Men just U21-matchen var som jag…som blev det mest bestående minnet där när jag såg tröjan i omklädningsrummet och liksom, nu är det Blåvitt.

Några dagar senare kom hemmadebuten. Hur var det att för första gången gå in till Snart skiner Poseidon?

Jo, det är klart, alltså jag hade ju…jag tror vi mötte, Blåvitt med HBK bara någon månad innan jag gick till Blåvitt och då hade man ju, och jag hade spelat med HBK 2009 på Gamla Ullevi. Det var en fullsatt arena, Blåvitt gick för guld och vi i HBK hade inget att spela för. Just den matchen när det var fullsatt och man gick in som motståndare då kände man ju…återigen, jag ville bara tillbaka dit. Sen när man väl fick gå in och veta att de sjunger ju för den klubben man själv representerar, den föreningen man representerar, det var mäktigt. Det är något man aldrig vänjer sig med. Man vänjer sig aldrig. Jag vande mig aldrig, alltså det tog ändå, varenda gång man skulle gå in på inmarschen, varje gång det var hemmamatch så, när den gick igång så är det ändå det är något speciellt. Så är det.

Känslan blev nästan starkare ju mer man inser, ju fler människor man lär känna i och runtomkring föreningen och vad det betyder för folk. Det blir nästan starkare för en. Nästan ännu tydligare att, ok, det här är liksom en förening…det är ju matcherna man samlas kring, fansen och spelarna, så nej den blir nästan starkare faktiskt.

Vad är ditt bästa minne från tiden i IFK Göteborg? 

– ETT minne av åtta år!?

Precis.

– Det är klart att det allra bästa minnet är väl när vi vann cupen på hemmaplan. Att vinna en titel på hemmaplan är ju ändå, även om det inte är den titeln, som man signade för och verkligen ville vinna så var det ändå en titel och vinna den på hemmaplan var stort. Jag hade ändå en avgörande roll med två assist i matchen också, så det får ändå bli cupfinalen 2015.

Sista matchen, ÖSK borta, kallt, rått och ganska jävligt. Seger med 1-3. Man såg ju att känslorna var äkta när du stod där vid klacken. Hur kände du då? Visste du att det var din sista match i Blåvitt?

Jag hade bestämt mig när vi, ja, ungefär när vi säkrade mot BP, alltså, visst, jag ville testa något nytt och sen ville jag inte gå ut med det för att i mina ögon så var en av de största spelarna i Blåvitts historia skulle sluta efter säsongen så jag ville inte, alltså, vem är jag jämfört med han? Så för mig, jag kände det bara, det är Tobbes liksom. Så att, jag kände att jag lirar på och så. Det var ju lite det man själv visste om så att det var ju tufft liksom efter matchen men som sagt jag ville inte gå ut med det för att jag, det kändes bäst på det viset.

Ja, det var ju nobelt.

Nej, fan, Tobbe förtjänade det. Alltså, herregud, fortfarande, det är ju Tobbe liksom.

Kan du se likheter mellan det som hände under Clotet och det som hände i Blåvitt med Poya? Alltså, två skickliga tränare som inte får ut resultat?

– Bra fråga, jag tycker…dels så sammanföll det, i båda situationerna med klubbar med ganska dålig ekonomi och inte hade möjlighet att kanske kunna satsa fullt ut, alltså bygga en trupp från start efter det sättet man vill spela direkt. Utan man får mer forma de spelare man har till det sätt man vill spela och HBK har ju också, ekonomin där, det är ju självklart det är en mindre klubb. Men Blåvitt också som var i det skedet, det var svårare på det viset, tror jag, att forma truppen och laget efter det sättet, men samtidigt så i längden tror jag ändå, för att utveckla spelare, kunna få sälja dem till en ny nivå tror jag ändå att det gynnar dem att spela på ett sånt sätt ändå. Om man jämför då med Norrköping som har lyckats på det sätt de har lyckats få betalt för sina spelare så har det ju varit på ett sätt en lite mer annorlunda typ av fotboll, inte…men ändå utvecklande typ av fotboll. Men nu är vi såpass långt in så att de flesta klubbar i Sverige, tycker jag ändå, man spelar, det är väldigt sällan du ser lag som spelar på ett annat sätt, jag tycker att det är små skillnader, men jag tycker många lag är bollförande, vill vara bollförande. Det är väldigt sällan du hör ett lag säga ”vi vill inte ha bollen”. Jag tycker just där och då med HBK var det väldigt tidigt i det hela, men när Poya kom in var det ganska många lag som hade börjat liknande resor, tycker jag.

Kan du någonstans sätta ett finger på vad det var som inte riktigt funkade? För de flesta kan ju se och förstå att Poya är en skicklig tränare, och ni hade ganska många skickliga spelare och ändå gick det förhållandevis dåligt.

– Jag tycker ju, 2018 är ju definitivt, det är ju under standard liksom, 100%, alltså det året var ju sämre och tuffare än något man kunde tro på förhand. Man tänker ju, ok, vi ska göra en ny grej här och det kommer ta lite tid men det får inte vara att man spelar mot Brommapojkarna i en mer eller mindre direkt avgörande match. Det är ju på tok för dåligt liksom. Sen tycker jag att, som Poya sa många gånger att när vi tagit oss igenom det här så kommer vi få en effekt av det och vi kommer må bra av det och det såg man ju sen, vad blir det, 2019 på våren och så. Då tycker jag man fick effekt man gjorde lite småjusteringar och man hade lärt sig lite om hur man ska spela och även fått ihop det liksom. Sen, självklart den sommaren säljer man bra spelare som hade varit med under hela resan som visste systemet, som verkligen visste vad gällde, så jag tror att hade inte de lämnat så hade det fortsatt lika bra på hösten. Det tror jag definitivt. Jag tror att det hade kunnat bli en topplacering. Sen liksom, förra året är svårt att dra växlar av. Det blev som det blev med Corona, det är ingen publik, det blir hackigt, det var ett konstigt fotbollsår. Egentligen tycker jag att resan i sig är på väg uppåt hela tiden, om man bortser då från förra året som är ett parentesår, tycker jag i allsvenskan. Jag tycker att Poyas resa hela tiden gick uppåt, men som sagt så försvann ju på sommaren där och på hösten försvann bra spelare och jag tror att hade inte dem försvunnit, sen självklart måste man ju sälja, jag säger inte att det är fel att sälja för att det är ju det Blåvitt behöver göra, men, om man inte hade så tror jag det hade blivit en topplacering. Jag tycker ändå Poya lyckades med mycket och stabiliserade ekonomin och fick många spelare, om man säger då Benjamin (Nygren) men även Starfelt och Ohlsson och Hasse fick ju spela väldigt mycket. Agge samma sak så att jag tycker att mycket gjordes rätt. Utvecklingen gick uppåt bortsett då från förra året som är ett parentesår i mina ögon, det går inte att.. det var ett jättekonstigt år. Jag såg ju matcher – jag kunde inte se alla – men jag såg Falkenberg hemma och det var det sjukaste jag har sett. Jag har ju spelat matcher på Gamla Ullevi där vi vunnit med 4-0 där vi haft färre chanser än i den matchen. 

Jag har läst att du gärna vill avsluta och så i Blåvitt. Är det viktigt för dig att avsluta i Allsvenskan och kanske allra helst i Blåvitt? 

Det skulle jag säga och det är inte bara för att få avsluta liksom utan jag vill ju inte vara en medpassagerare i den bemärkelsen att jag bara vill dit för att få avsluta. Jag vill ju göra föreningen bättre och det är jag övertygad om att jag kan. Jag känner mig som en bättre fotbollsspelare efter två och ett halvt år här i Japan. Man lär sig extremt mycket och det är en helt annan typ av fotboll: Spelarna är kvicka och man håller sig ung. Som människa har jag utvecklats extremt mycket, så jag känner ju att jag har mycket mer verktyg i min verktygslåda nu än vad jag hade innan. Jag kan göra min grej fortfarande och göra det bra, så att det är ju inte avslutandet i sig utan det är tiden innan avslutandet. Man känner, jag känner att jag har ett par bra år till i kroppen och det är dem man helst av allt vill lägga i den förening som man tycker mest om. Det är inte för att jag för statistiken ska kunna säga att jag avslutade min karriär i Blåvitt, utan det är tiden innan just sista avslutet. 

Under perioder var du Allsvenskans bästa högerback. Är du förvånad över att förbundskaptenerna inte tagit ut dig oftare?

– Tack! Både ja och nej kan jag väl säga. Alltså, jag tyckte jag hade nivån i mig och kände väl ändå att jag borde fått fler chanser men samtidigt så vet jag om att den typen av högerback jag var, är kanske inte den som svenska landslaget historiskt sett haft mest framgångar med utan de har väl mer haft defensiva starka spelare och sådana som kanske inte…min största styrka som fotbollsspelare som högerback är ju mitt offensiva spel och mina inlägg och inspel och så jag har vetat om att jag kanske inte riktigt passar in i hur en svensk högerback har spelat liksom historiskt sett, så både ja och nej. Jag tycker ju som sagt att jag hade kanske fått förtjänat lite fler chanser men samtidigt är det kanske inte den typen av högerbackar de sökte. Det får man ju kanske villigt erkänna liksom.

Är det den där ödmjukheten som gjort att han inte gjort fler än åtta landskamper (vilket är åtta fler än vad de flesta ens kan drömma om att komma upp i)? Jag missar att ställa frågan, dels för att jag tänkte att jag skulle vara skarp klockan halv sju på morgonen och dels av ett logistiskt haveri signerad undertecknad. Jag kanske skulle ställa frågan via sociala medier. Han brukar ju svara där.

Du är ju en av rätt få, ändå, spelare som så ofta svarar på meddelanden och mentions på sociala medier. Varför gör du det? 

– Dels tycker jag att det är ganska kul att interagera med supportrar. De som skriver har skrivit positiva grejer, eller frågor som är intressanta att svara på. Och jag tycker, om man lägger ner den tiden på att skicka till mig så kan jag iallafall lägga ner den tiden och skicka tillbaka. Det är ju inte ohanterbara mängder liksom. Det tar ju inte stora merparten av min dag. Jag förstår ju att är man på en annan nivå som svensk A-landslagsspelare eller spelar i storklubbar i Europa, det är klart att du hinner ju inte med det men den nivån jag är på liksom. Jag kan tycka att många fotbollsspelare är lite för fina där kanske och det är, så svårt är det inte och sättet jag är uppfostrad på…om någon säger att man gör någonting bra ska man tacka för det liksom. Man ska inte ta det för givet. Sen tycker jag att det är kul, alltså jag har lärt mig mycket av…ibland så får man höra stories från andra och man förstår vilken glädjespridare fotbollen är och det har hjälpt mig att förstå ens roll i det hela. 

Men du, en fråga till. Hur lång tid har du kvar på kontraktet?

Det går ut första januari. 

Ok, så om alla stjärnor står rätt stämplar du in på Kamratgården i januari 2022? 

– Ja, det får vi hoppas på. Fan, det hade varit kul faktiskt. Det hade varit väldigt roligt. 

Categories: