Det var uppdukat för hjärnornas kamp på Gamla Ullevis gräs idag. För det har väl knappast undgått någon att Poya och Norling är inne i processer. Den ena har precis börjat medan den andra är inne på sin femte termin och börjar närma sig examen, kan man tänka sig.
Tidigare år kuskade Norling runt vårt avlånga land med ett Franz Jaeger i kofferten. Lika frustrerande att försöka penetrera som att titta på. Så, plötsligt, släppte AIK formen och nu behöver man inte ens en plan för att vinna mot AIK. Från tråkig, defensiv Serie A-fotboll till fotboll av allra senaste märke.
Det gick ju bra förra året hemma på Ullevi, men frågan är om det inte var målvakten i bortalaget som felade snarare än att Poya hade en idiotsäker plan. Men jag säger som Janne Andersson. Nu är nu. Poyas ivriga sidledsspel dopat med Sana som gör lite vad han vill mot Norlings konstprojekt.
Det blev en match där alla resultat skulle kännas så väl ologiska som rättvisa. Blåvitt hade det kämpigt med bollinehav och att få till chanser i första. Gnaget gnuggade på och kom till de hetare chanserna. I andra var rollerna kanske inte ombytta men väl förändrade. Gnaget kom inte till några chanser och det gjorde väl egentligen inte Blåvitt heller. Båda lagen hade, på något märkligt sätt, kontroll över händelserna.
Jag satt just och skulle försöka beklaga bristen av byten över ett sorl av testosteronstinna semesterfirare. Just när jag skulle till att höja rösten såg jag att Blåvitt hade ett byte på gång. Ett byte som väl ändrade matchbilden en aning. Farnerud kom in och satte snurr på lädret; han hade sällan bollen mer än ett eller två tillslag. Holm älgade på längs kanten och Sargon är Sargon på gott och ont.
När Holm i slutskedet av matchen får in ett tämligen löst inlägg är Sargon där och stör försvararen och bollen rullar nesligt förbi målmannen. På något sätt kändes det symptomatiskt. Blåvitt har förtvivlat svårt att omsätta sitt spel i heta chanser och AIK har det bara svårt.
Nu väntar IFK Norrköping i nästa omgång och det blir naturligtvis en helt annan resa. Jag tror att en sådan match kommer att passa Blåvitt ännu bättre. Vem hade trott att tålamod handlade om att bygga ett kontringsspel som skulle göra det ganska svårt för förväntade topplag?
För övrigt var det otroligt fint att se Bjärsmyr igen.
