Senast Blåvitt och Varberg kamperade mot varandra gick det mesta fel för Blåvitt. Till den här matchen var man 244 Bundesligamatcher fattigare (men ett antal Eredevisiematcher rikare i och med Simon Thern). Göteborg bjöd på fint sensommarväder och de sena semesterfirarna skrattade antagligen hela vägen till puben. Frågan man ställde sig på förhand var vilka som skulle få skratta sist: En handfull Varberg-supportrar eller över 8000 änglar.
En som inte saknades var Marcus Berg. 90 landskamper är respekt. De i Varberg som gjort landskamper är den idag så vältränade, men då så missförstådda (Pringle eller Pringle?) geniet till sportchef och tränare Joakim Persson. Men den typen av siffror kan också fungera som tändvätska för motståndarna (men visst borde motivation och klass slå ut motivation).
August Erlingmark som kom ut som mittback för någon vecka sedan tog en plats i Stahres 3-5-2 som var så lyckat i Malmö. Yahya Kalley fick vikariera för sjuke Oscar Wendt, men i övrigt var startelvan identisk med den i Malmö för dryga veckan sedan. På bänken vilade framtiden (förlåt) tillsammans med etablerade spelare som Aiesh, Söder och Thern. Stahre hade fullt med verktyg för att förändra en matchbild om så skulle behövas. Och som det skulle komma att behövas.
Matchen inleddes med en längre boll från Varberg som Erlingmark snedsparkade och Blåvitt såg ut att komma tvåa på exakt varenda boll, men man kanske inte ska bestämma sig för att det ska gå åt skogen efter 56 spelade sekunder. Det kändes som att Varberg var mer på hugget och de satte en intensiv press i hopp om att misstaget från senast lagen möttes skulle upprepas. Så blev det också, i någon mening. Efter knappa sex minuter spelade stod det klart att ingen i Blåvitts backlinje var intresserad av att agera huvudpersoner (statister, möjligen) i en instruktionsvideo för försvarsspel. Spelaren som slog inlägg slapp press och Robin Tranberg, som styrde in bollen, slapp markering. 0-1 till Varberg.
– Vi fick en drömstart. Vi gjorde i princip mål första gången vi har bollen under kontroll i princip, sa Joakim Persson efter matchen.
Relationerna i Blåvitt satt inte. Man skarvade på spelare som lämnat ytor, man spelade på fot när någon gick på djupet och man tog inte löpningarna. Att domaren fått för sig att Kalley filmade så fort han fick tag i bollen hjälpte inte ett smack. När Blåvitt spelar så här kan man ställa en PT/mäklare i mål utan reprimander. Stojan Lukic (på tal om vältränad) fick nämligen inte ett enda skott på sig under matchens första 28 minuter. Eller, någon minut till passerade förvisso. Sebastian Erikssons skott höll avstånd till ribban och Lukic fick vänta ännu en stund på sin första räddning. Visst, det slogs något inlägg här och där men situationer som besvärade målvakten lös med sin frånvaro.
Det var en sån där halvlek där Blåvitt fick kämpa stenhårt för varje centimeter. Ingenting kom gratis. Efter 31 minuter kom så Blåvitts första skott på mål efter en fin frisparksvariant. Kalley kommer loss på kanten och hittar Berg som inte hittar någon inne i straffområdet och så fortskred matchen.
Ett återkommande problem som Blåvitt haft ett tag är att man ofta får börja om i backlinjen och att man därigenom hamnar i en hel del trassliga situationer på fel tredjedel. Man har förtvivlat svårt att ta sig in i farliga zoner och att ta sig ur en hård press, vilket Varberg utnyttjade under de stunder de valde att ligga högt. Mycket beror antagligen på att relationerna inte riktigt sitter, vilket känns lite märkligt med tanke på att de faktiskt spelat ihop ett tag nu.
Ackompanjerade av ett buande (för vilken gång i ordningen?) gick spelarna till paus.
Lyckades Stahre skrämma liv i sina spelare under pausen? Gnistan och tändningen såg annorlunda ut inledningsvis. Men vad hjälpte det när Varberg alldeles för enkelt fick göra 0-2-målet efter svagt försvarsspel i en tilltrasslad situation där Blåvitt inte lyckas få bort bollen. Blåvitt hade en frispark i identiskt läge strax innan pausvilan och Varbergarna var något mer resoluta i sitt straffområde (också…).
Varberg fortsatte vara etta, tvåa, trea och bannemig fyra på bollarna även i den andra akten och Blåvitt förmår sig inte ta kommandot över en match mot ett på pappret sämre lag. VI har sett det förut, och jag är rädd att vi kommer att se det igen. Låt oss hoppas att Stahre får skörda frukten av sin process nästa år.
I 56:e minuten försökte Stahre ta tag i taktpinnen genom att byta ut Sebastian Eriksson (direkt felaktigt) och Kalley (hade det kämpigt) för att sätta in Simon Thern och Gustaf Norlin.
I övrigt fortsatte Blåvitts spela ganska mycket som under första halvlek. Felpass, dålig rörelse och bedrövelser. Ja, man började om vid halvkontringar en och annan gång också. Mönstret upprepas: Man lyckas spela sig förbi förstapressen och suger in den via Kolbeinn som hittar Jallow som hittar Gurra som hittar hem till backlinjen. Ibland hittar Kolbeinn Sana också och då händer det att Blåvitt får ett avslut mot mål. Inte varje gång, men ibland.
Blåvitt har mellan varven chansen att vinna andrabollar högt upp i planen efter att forwards stångats, men då är det så långt ner till nästa lagdel att det blir lönlöst att försöka sätta någon form av press för att försöka vinna bollen högt. Laget sitter liksom inte ihop.
Det fanns glädjeämnen också. Aiesh kom in och var bättre än på länge. Han ville framåt, han var spelbar och han spelade enkelt när det erfordrades och spelade svårt när det behövdes. Han var en injektion, kort sagt. Robin Söder såg både rörlig och snabb ut dessutom och han hade några fina intentioner med fina bollsläpp och läckra skarvar. Marcus Berg gav allt. Kolbeinn fortsatte vara jobbig att möta och Sebastian Eriksson var något mer ointresserad av att vända hemåt än många av lagkamraterna.
Ja, och så klacken, då, som sjöng oavbrutet i 90 minuter plus tillägg, men dem börjar man nästan ta för givet.
Klockan står på 77. Vid bollen står Tobias Sana, någon meter utanför straffområdet. Någon sekund senare sitter bollen i muren. Mycket närmre än några nästanchanser var inte Blåvitt under i stort sett hela matchen.
Man får väl lyfta på hatten för mäklaren i Varberg (jobbar förvisso i Halmstad) också. 2016 ansåg Halmstad BK, då i superettan, att han var för dålig och man erbjöd honom en tjänst som målvaktstränare och andremålvakt. Stojan tackade för sig och nu står han här, äldre än Bockstensmannen, och är minuter ifrån att hålla nollan på Ullevi mot IFK Göteborg. Ironiskt nog mot ett lag fullt av ”äldre” spelare som är långtifrån utdömda.
Robin Söder tröstreducerade någonstans norr om 90 och det var ju kul att han fick göra mål. Det unnar man honom. Synd att det inte ledde till resultat, däremot. Å andra sidan kanske han går in med en god känsla inför kommande match på ett individuellt plan.
Det verkar inte spela någon roll vilken konstellation Blåvitt har på bänken. Man har problem i och kring minst ett straffområde oavsett om tränaren heter Stahre, Lennartsson, Alf, Poya eller Nilsson.
De där semesterfirarna jag skrev om i början får leta glädjeämnen annorstädes i väntan på matchen på söndag.
Nej, hem till ritbordet, Stahre. Det här såg nämligen inte alls bra ut.
– Vi blir stressade i spelet, det blir hackigt och vi drar ner på bolltempot, sa Stahre om inledningen av matchen.
