2022 följde jag damlagets säsong med varierande intresse. När man spelade i tvåan var livet lekande lätt i den serien, vilket gjorde den sportsligt mindre spännande. Men inför denna säsong skulle det bli ändring. Efter avslutad säsong under förra hösten fick jag en kommentar på min blogg angående att det saknas publicerat material om damlaget, och om jag inte skulle kunna försöka fylla det tomrummet. Självklart, sa jag. Så jag bestämde mig för att under försäsongen hålla extra koll på förändringarna i truppen, samt också göra en genomgång av alla andra lag som vi skulle möta under året i division 1 södra. Dels själv få en bild av var vi hamnat någonstans, men också för att dela den informationen med andra. Så följde säsongsstarten, och matcherna rullade på. Jag tänkte berätta om säsongen som har varit, både från ett sportsligt perspektiv, men också ur ett personligt perspektiv med tanke på alla de fantastiska människor jag lärt känna och den koppling jag nu fått till det här laget. Kalla det lite av en årskrönika från säsongen 2023. Vi tar det från början.
…
Försäsongen
Jag som hade planerat att följa truppförändringarna under försäsongen letade med ljus och lykta under den tidiga försäsongen under januari månad efter nyheter om eventuella värvningar och kontraktsförlängningar. Så under mitten av januari började nyheterna avlösa varandra. Ena dagen förlängde mittfältaren Thilda Gianello sitt kontrakt, kort därefter följdes hon av Isabella Svanström som gjorde samma sak. Samtidigt hade Alexandra Larsson lämnat för Häcken och senare under veckan offentliggjordes det också att anfallaren Ida Kjellman, målvakten Lisa Davidsson och ytterbacken Alice Andersson plockats in för att förstärka laget. Det blev också officiellt att Victoria Svanström återvände till laget från sin utlåning i Alingsås i elitettan. Därför kändes det passande att skriva min första text om laget, där jag redogjorde för truppförändringarna och spekulerade lite i hur spelsystemet skulle se ut under kommande säsong. Jag blev mycket tacksam för den fina respons jag fick på texten, så jag insåg att jag definitivt skulle fortsätta upprätthålla detta.
Helgen därpå spelade laget sin första träningsmatch borta mot Elfsborg. Matchen var ingen höjdare. Trots att vi tog ledningen med 1-0 rann Elfsborg iväg till 3-1, men vi hämtade ikapp till 3-3 efter Ida Kjellmans reducering och Isabella Svanströms kvittering. Ett par veckor senare stod Rävåsens IK från Karlskoga för motståndet, och laget skulle visa att det skulle bli en ändring på den sämre insatsen i träningspremiären. Matchen slutade med en 7-0-seger, och för att beskriva matchen på bästa sätt citerar jag tränare Peter Svanström: ”I första halvlek var vi så nära perfekt fotboll det bara går att komma. När vi hade den halvleken, så var det en kuslig känsla. Vi har ingen video, vi spelade i 14 minusgrader på någon uppvärmd plan inne i skogen. Vi tog inte in några avbytare för att vi ville inte att någon skulle ta av sig jackan. Men där var vi så nära vår högstanivå vi kommer i anfallsspelet”.
Försäsongen fortsatte att rulla på med starka insatser. Man förlorade visserligen mot elitettanlaget Alingsås med 2-1, men det var en match mot ett elitmotstånd där man lyckades hålla ställningarna mycket väl. Returmötet med Elfsborg slutade med storseger med hela 7-2 denna gång, och blivande elitettanlaget Trelleborg städades av på bortaplan med 3-0. I februari månad visade laget att man med försäsongsmått mätt skulle vara att räkna med i en vad som på förhand såg ut om en mycket tuff ettan-serie.
I början av mars åkte laget på träningsläger till spanska Torremolinos och fick möjligheten att träna långa dagar tillsammans och slipa på både det sportsliga inför den tävlingssäsong som började krypa allt närmare, men även gruppsammanhållningen och -dynamiken. Med på lägret följde också mittbacken/ytterbacken Nathalie Andersson som värvats in och som offentliggjordes efter hemkomst. Efter lägret följde två träningsmatcher mot elitettanlagen IK Rössö och Lidköpings FK på bortaplan som båda slutade med förlust med 1-2 respektive 3-4. På förhand hade många supportrar ställt sig frågan hur det skulle gå för ett lag som i princip aldrig har förlorat att göra precis det, eftersom risken för detta definitivt fanns där i en tuff serie. Redan på försäsongen fick laget testa lyckan mot svårare motstånd och även hantera förluster, om än i träningssammanhang.
Under försäsongen hade jag satt mig ner för att gå igenom alla kommande motstånd i division 1 södra för att bekanta mig med vilka lag vi kunde tänkas stöta på och vilka som egentligen kunde anses vara topplag och lag för den nedre halvan. Jag var nyfiken på att se var vi stod relativt de andra lagen. I mitt längsta blogginlägg dittills försökte jag kartlägga motståndarnas trupper och vilka lag det fanns att se upp för. Jag avslutade texten med ett tabelltips, där jag mycket ödmjukt tippade Blåvitt som sexa. Om ni vill kan ni ju gå tillbaka och kolla hur fel jag hade…
Sista helgen i mars spelade vi vår sista träningsmatch för försäsongen, när vi åkte upp till Linköping och mötte BK Kenty från ettan mellersta. Vi avslutade försäsongen med en säker 3-0-seger. Då var det bara två veckor kvar till tävlingspremiär, och efter matchen mot Kenty kände jag hur oerhört det spännande det skulle bli att se detta lag testas på riktigt i tävlingssammanhang. För det var inte vilket motstånd som helst som väntade i premiären.
Säsongsstarten
På påskafton den 8 april 13:00 var det dags för säsongens största hemmamatch redan i premiären. Malmö FF stod på andra sidan, en match som redan i premiären skulle bli viktig för att hålla ställningarna i tabelltoppen. Ett topptippat Malmö FF som nästan har varit vår antites ända sedan båda lagen bildade sina seniorlag på damsidan 2019 och gick in i division 4 säsongen 2020. För ja, att Malmö var topptippat av i princip allt och alla berodde på att de satsat ekonomiskt på damlaget genom att värva flertalet spelare med meriter från allsvenskan och elitettan i syfte att springa igenom den här serien, nästan i motsats mot den väg IFK Göteborg har valt att gå. Det gällde för Blåvitt att inte tappa greppet om Malmö i matchinledningen för att inte halka efter. Därför behövde Blåvitt anta en matchplan baserad på intensiv press inledningsvis, vilket blev precis vad som hände. Vi chockade Malmö i matchinledningen med hög press och tog ledningen med 1-0 efter 20 minuter genom Isabella Svanström, och plötsligt frågade jag mig själv ”är Malmö verkligen bara så här bra?”. Malmö kvitterar dock genom en långboll som tappas in och tar senare ledningen, och i andra halvlek börjar man själva komma in i pressen och visar upp den betydande skillnaden i fysik mellan deras spelare och våra. Det blåvita bränslet tar slut och Malmö vinner premiären med 3-1 inför hela 1054 på läktaren på Valhalla IP. Den publiksiffran var faktiskt den näst bästa publiksiffran av alla säsongspremiärer på damsidan i Sverige, endast slagna av Hammarby.
Veckan senare var det dags att studsa tillbaka mot betydligt enklare motstånd i bortapremiären mot Mariebo på Stadsparksvallen i Jönköping, dit ett gäng änglar hade tagit sig för att även följa laget på bortaplan. Att kalibern på motståndet var annorlunda märktes tydligt. Blåvitt stod med hög backlinje, dikterade spelet och dominerade pressen, vilket gjorde att Mariebo i princip aldrig fick chansen att utföra något konstruktivt i offensiv väg. Leia Molund gjorde 1-0 på hörna och Victoria Svanström smällde dit säkra 2-0, och säsongens första trea hängde med hem. Lördagen därpå bjöd en av föreningens sponsorer på entrén när vi tog emot Halmia hemma på Valhalla. Halmia hade inlett säsongen med två raka segrar, så detta skulle bli en ytterligare en svår uppgift på hemmaplan. Detta reflekterades även i matchbilden, som var mycket, mycket jämn. Blåvitt hade efter premiären som spelades med 5-3-2 bytt till 4-3-3 mot Mariebo, och när Halmia pressade man-man mot 4-3-3 hade Blåvitt få svar på den frågan. Halmia tog ledningen, men Blåvitt kämpade in ytterligare ett hörnmål via Felicia Holmberg, och matchen slutade 1-1 inför 499 åskådare. Vi väntade alltså fortfarande på första hemmasegern efter två matcher.
Följande fredag åkte laget upp till Lödöse för möte med Lödöse/Nygård. Jag som hade tippat Lödöse i botten hade väntat mig en enkel seger, men istället fick vi bevittna det motsatta i matchinledningen. Lödöse tog ledningen med 3-0 via tre fasta situationer och fullständigt chockade Blåvitt. Det tog bara 20 minuter. Men ställningen reflekterade inte den relativa kvaliteten mellan lagen. Blåvitt reducerade två gånger innan paus, och kvitterade i andra halvlek genom en bomb till frispark av Filippa Andersson. Med några ynka minuter kvar var Ebba Fjordskär någon decimeter från att avgöra matchen, men det skulle inte bli. Säsongen hade inletts på ett tufft vis under april månad, minst sagt.
Segertåget och första omgången i cupen
April blev maj och i slutet av den blåvita vecka som var första veckan i maj (tre hemmamatcher för herr och dam) kom IFK Värnamo på besök. Det var nu det var dags för saker och ting att vända. Och det skulle man göra med besked. 2-1 i paus blev totalt en 6-1-slakt efter hattrick av Filippa Hopkins, som tillslut började få igång formen efter en tuffare säsongsinledning målmässigt, och dubbla mål av Victoria Svanström som fullständigt dominerade på mittfältet. Första hemmasegern var bärgad, även om det tog lite längre än vi hade hoppats. Matchen mot Värnamo blev också speciell ur ett personligt perspektiv. Jag flyttade över till solen på ståplats på Valhalla och träffade ett gäng supportrar som också engagerat sig aktivt runt damlaget. Jag hakade på och tillsammans stöttade vi laget med sång under matchens gång. Att få fira segern tillsammans med laget och andra supportrar kändes fantastiskt. För min del var matchen mot Värnamo startskottet på en härlig gemenskap att få vara delaktig i.
I kvällssolen på Rydets IP i Onsala inleddes den segersvit som skulle föra oss uppåt i tabellen, när Blåvitt vinner med 3-2 mot dåvarande toppkonkurrenten OBK. Matchen mot Onsala var som två helt olika matcher i en – i första halvlek dominerade Blåvitt på alla sätt och vis, och hade vad som såg ut att vara en komfortabel 2-0-ledning i paus. Men i andra halvlek gör Onsala några taktiska justeringar och bromsar det blåvita anfallsspelet. Onsala avancerar, och både reducerar och kvitterar. Matchen står och väger, men Blåvitt trycker på rejält i slutet. Med sitt andra mål för kvällen blir Filippa Hopkins tungan på vågen när hon skickar in 3-2 i 85:e minuten, och Blåvitt tar således sin andra raka seger och börjar titta uppåt i tabellen. Jakten på toppen var officiellt på gång.
Kommande match var också en nyckelmatch i denna jakt, när vi tog emot Eskilsminne på hemmaplan som också låg där uppe. Matchen mot Eskilsminne blev inte riktigt som man velat rent utdelningsmässigt. Trots spelmässig dominans hade Blåvitt mycket svårt att ta sig till avslutslägen med kvalitet efter inträden i sista tredjedelen. Man hade börjat få ordning på uppbyggnadsspelet bakifrån, men spetsen framåt saknades. Eskilsminne gör 1-0 efter 70 minuter, och där och då kändes läget stressat. Men skam den som ger sig, för när vi överraskar Eskilsminne i en kontring i 86:e minuten kommer Felicia Holmberg fri och målvakten är ute på vift, och Holmberg föser in kvitteringen i ett öppet mål. Spelarna rusar fram och hämtar bollen i målet, för den här matchen ska givetvis vändas också. I anfallet därpå är det återigen Felicia Holmberg som driver fram bollen på högerkanten, slår ett inlägg som målvakten försöker plocka i luften, målvakten missar bollen och Victoria Svanström gör 2-1 i öppet mål. Glädjen visste inga gränser där och då på Valhalla. Blåvitt höll ut resten av matchen och tre oerhört sköna poäng inkasserades, och toppkänningen var fortsatt intakt. Vi stod nu på tre raka segrar.
Sista helgen i maj vankades det ny stormatch – första derbyt mot Öis av vad som skulle visa sig bli totalt tre matcher. Öis hade ”hemmamatch”, men eftersom matchen spelades på Valhalla och våra supportrar var i totalt överläge var det definitivt som en blåvit hemmamatch. Öis tar ledningen tidigt i matchen, men det påverkade inte Blåvitt nämnvärt. Laget fortsätter att mala på enligt sin matchplan och vänder till 2-1 i första halvlek genom ett distansskott av Isabella Svanström och ett måltjuvsmål av Ida Kjellman. Öis kvitterar till 2-2 innan paus, men efter dominans i andra halvlek gör Filippa Hopkins två enkla mål och avgör matchen till 4-2, och matchen blev en stor derbyfest. Där visade vi tydligt vilket lag som var bäst i stan i serien med marginal.
Följande onsdag var dags för veckomatch, och denna gång var det ytterligare en speciell match som spelades. Historisk, till och med. När Blåvitt åkte till Grästorp den 31 maj mötte man IK Gauthiod i första kvalomgången av tre till Svenska Cupen, något som man gjorde för första gången någonsin. Gauthiod i division 3 städades planenligt av utan problem med 8-2, och äntligen släppte det målmässigt för Ebba Fjordskär som gjorde hattrick. Blåvitt var vidare till andra omgången. I lottningen till andra omgången stod det klart att vi skulle få spela derby mot Jitex från elitettan, ett minst sagt bra test. Den matchen skulle spelas i slutet av augusti, så vi återkommer till hur det gick senare.
När Blåvitts herrlag sviktade i resultat och prestationer kändes det som supporter härligt att få se en riktig segermaskin spela. På Valhalla städades Halmstads BK av på enklaste vis med 4-0 första helgen i juni. Omgången efter väntade Ljungskile borta på Skarsjövallen, där ett gäng blåvita hade samlats för en somrig bortaresa. LSK städades av nästan lika lätt med 2-0 efter dubba Hopkins-fullträffar, och kommande vecka smälte vi nästan på läktaren i högsommarvärmen när IFK Örby mosades med 6-0 på Valhalla. Det mest glädjande från denna match var Emma Broddheimers efterlängtade återkomst efter en längre tid av skador. Emmas comeback på det centrala mittfältet skulle (tyvärr) visa sig läglig, eftersom Thilda Gianello i samma veva skadade korsbandet och hennes säsong tog tyvärr slut alldeles för tidigt.
Efter midsommar åkte man ser till Södra Sandby utanför Lund för att möta jumbon Södra Sandby IF, som då inte hade vunnit en enda match. De blev dock inte en så enkel nöt att knäcka som man kanske hade trott på förhand sett till den formen vi var i, men efter Emma Broddheimers frisparkskanon kom Blåvitt tillslut undan med en 2-1-seger, trots en lite sämre spelmässig insats. Laget var nu uppe i nio raka segrar.
Fredagen den 30 juni spelades den sista matchen innan sommaruppehållet mot FC Rosengårds utvecklingslag på Valhalla i ett fantastiskt sommarkvällsväder. Innan paus tar Blåvitt ledningen med 1-0 genom ett otroligt snyggt mål av Victoria Svanström. Filippa Hopkins initierar pressen som hon är så duktig på, styr ut Rosengårds spel mot kanten precis där Ida Kjellman står som vinner tillbaka bollen. Ida spelar inåt och hittar Victoria, som vänder bort två försvarare som om de vore ingenting och placerar bollen i bortre hur enkelt som helst. Victorias tekniska nummer får nog ses som säsongens snyggaste mål. På väg mot slutet kvitterar dock Rosengård till 1-1, och en rejäl blåvit forcering väntade. Men när den sista spetskvaliteten inte riktigt fanns där i spelet i sista tredjedelen/fjärdedelen och inläggen inte riktigt satt på fötterna blev det stressat, och man fick aldrig in bollen. Matchen slutade 1-1 och segersviten stannade på nio raka matcher. Efteråt stannade vi kvar på läktaren och hyllade spelarna för den fina vårsäsong man presterat. Nu var det dags för lite välförtjänt semester.
Clava Angelis och augusti månad
Den sjätte augusti var laget tillbaka efter ett månadslångt uppehåll från seriespel. Men även om laget i division 1 hade matchmässig paus betydde inte det att alla spelare hade semester. Flertalet spelare i laget deltog även i Gothia Cup där de representerade Blåvitts F17, och Gothia-äventyret slutade på bästa möjliga sätt. Man besegrade rivalen Häcken, vars lag innehöll flera gamla lagkamrater, med 3-2 i finalen på Gamla Ullevi och tog hem Gothia-titeln. Bästa möjliga uppladdning för återstarten av seriespelet, med andra ord. I återstarten tog vi emot Mariebo igen, dåvarande nästjumbon. Det, kombinerat med att Sverige spelade VM-åttondel mot USA samtidigt, gjorde att det inte blev någon storpublik på Valhalla direkt. Prestationen mot Mariebo var inte den bästa, det fanns en del saker som inte riktigt stämde i det nykomponerade 5-3-2-systemet, men man lyckades plocka hem en säker tvånolla ändå efter straffmål av Victoria Svanström i första, och sedan punkterade Ebba Fjordskär matchen i andra.
Den kommande bortamatchen var inte vilken som helst. Returmötet med Malmö stod för dörren. MFF hade flyttat matchen till Eleda stadion, och Änglarna anordnade bussresa. Man hade kampanjat för att nå ut till fler supportrar, och fyllde således en hel buss ner till Malmö. Supportrarna äntrade bortastå med ett flaggtifo och stod för en oerhört stark läktarinsats. När undertecknad såg om matchen i sändningen efteråt gjordes denna läktarinsats sig väldigt tydlig. Under uppehållet hade ett gäng supportrar kraftsamlat och bildat läktargruppen Clava Angelis, latin för ”klubb av änglar”. Det var i matchen mot MFF som Clavan officiellt gjorde sin debut under detta namn, medan den 11 juli var det datum då gruppen fick sitt namn. På planen visste vi på förhand att Malmö borta skulle vara årets tuffaste match. Den inleddes också precis så, när MFF gör 1-0 efter bara ett fåtal minuter. En stund därefter uppfattade Isabella Svanström att MFF-försvaret var ur position, ställde in siktet och gick på ett skott som borrade sig in i hörnet, och 1-1. Malmö skulle sedan visa sin kvalitet när man drar ifrån till 3-1 innan paus och 5-1 strax efter paus. Matchen var avgjord, men Blåvitt hängde inte läpp. Efter MFF:s 5-1-mål spelade Blåvitt upp sig rejält och var klart och tydligt det bättre laget i slutet av matchen, och Ebba Fjordskär snyggade till sifforna lite med ett 2-5-mål. Men trots resultatet på planen var det främst inte det som laget tog med sig hem. Det var stödet på läktaren. De hade blivit helt tagna, berättade tränare Peter Svanström. Malmö FF hade dragit ifrån, men det hade börjat viskas om att det fanns klubbar i elitettan som hade ekonomiska problem och således skulle riskera elitlicensen för nästa år. Därför var det viktigt att satsa så hårt som möjligt för att nå andraplatsen i serien för att ha chansen att bli erbjuden en plats upp till elitettan om något eller några lag skulle tvångsdegraderas.
Sommaren rullade på med ytterligare en bortamatch helgen därpå, när vi åkte ner till Halmstad och mötte toppkonkurrenten Halmia, som var den tydligaste rivalen i kampen om andraplatsen när MFF nu hade dragit ifrån. Undertecknad hade väntat sig en minst lika svår match som när vi mötte Halmia hemma i våras, men oj vad fel jag skulle få. Blåvitt kommer ut taggade till tusen, dominerar från start och gör 1-0 i 16:e minuten genom Filippa Andersson, för att Ebba Fjordskär sedan skulle öka på med tvåan. Första halvlek var klockren. Och det skulle komma mer. Två minuter efter paus ökar Victoria Svanström på med trean genom att välplacerat avslut. Fest bland oss i gänget på Örjans valls läktare i sensommarsolen. Matchen slutade till sist 3-1, och nedan bjuder jag på ett par härliga bilder från efter slutsignal. Där och då hade vi dragit ifrån Halmia i kampen om andraplatsen.
De viktiga och tuffa matcherna avlöste varandra i augusti. I veckan var det nämligen dags för andra omgången av kvalet till cupen mot Jitex, en match som lite olyckligt spelades samtidigt som herrarna också kvalade till cupen ute i Torslanda. Publikuppslutningen får ändå kallas okej, då runt 300-400 personer hade hittat till Valhalla (ingen officiell siffra tillgänglig, undertecknad uppskattar en ungefärlig siffra). Och än en gång fick vi se ett Blåvitt som kom ut taggat till tusen. Att det var ett mittenlag från elitettan man mötte spelade ingen roll – för efter 10 minuter hade Emma Broddheimer och Felicia Holmberg stänkt in både 1- och 2-0, och efter en halvtimme hade Ebba Fjordskär ökat på till 3-0. Jag vill nog hävda att insatsen över 90 minuter är en av de absolut bästa under hela säsongen, där Blåvitt manövrerade ut Jitex taktiskt på ett oerhört imponerande sätt. Blåvitt var vidare till tredje omgången. I den tredje omgången kliver de allsvenska lagen in, men i lottningen stod det klart att Blåvitt undvek ett sådant när man istället lottades mot Öis (som också lyckades slå ett elitettanmotstånd, IK Rössö) för ytterligare ett derby senare i höst.
Vi avslutar augusti månad med konceptet ”Blåvitt hela dagen”. För söndagen den 27 augusti spelade båda klubbens A-lag på hemmaplan under samma dag, där damlaget inledde dagen med att ta emot Lödöse/Nygård på Valhalla 13:00. Än en gång hade ett antal sponsorer till föreningen gått in med ekonomiska medel och bjudit på entrén till damernas match för att locka mer publik. Med fantastiskt väder blev det också den publikfest vi hade hoppats på, även om inte alla som hämtade ut sina fribiljetter faktiskt kom. Vi landade på en publiksiffra på 1066, några fler än i premiären mot Malmö. Matchen i sig var en liten dipp i prestation jämfört med de senaste matcherna. Vi tog ledningen, men Lödöse kvitterade efter en hörna som följdes av ett högst tveksamt domslut. Det var dock vår uppgift att ta tillbaka ledningen, men spetsen fanns inte riktigt där och vi fick nöja oss med kryss, 1-1. Vi skulle dock behålla vår andraplacering sedan Halmia misslyckats i sitt försök att komma ikapp, när de överraskande förlorade mot bottenlaget Mariebo.
Den tuffa perioden, derbyt och tifot
I septembers linda ville laget studsa tillbaka borta mot Värnamo, men det var tyvärr inte så det skulle bli. Matchen som flyttades från Finnvedsvallen till Ljusseveka till Norregårds IP gång på gång blev ingen höjdare. Blåvitt gjorde en plattmatch på den ojämna gräsplanen och förlorade med 1-0, den första förlusten mot ett annat lag än Malmö FF. Besvikelsen var tydlig, och Halmia var ikapp i kampen om andraplatsen. Det fick istället bli i hemmamatchen mot Onsala som man skulle studsa tillbaka. Prestationen var inte bländande men så solid som den behövde vara, när man besegrade Onsala med 2-0. Spelarna följde matchplanen nästan till punkt och pricka, och tänker man tillbaka på vårens möte med Onsala slås man av tillväxten som det här laget gjort under säsongen. Från en hackig start i april och till mötet med Onsala i maj när vi jagade dem, till att ligga långt före dem både tabellmässigt och prestationsmässigt i denna match. Och gänget på läktaren hade givetvis roligt.
Söndagen därpå tog Clavan minibussen ner till högsommarvarmt Helsingborg och Västergårds IP för att stötta laget på en gammal risig träläktare, med plankor som var på väg att släppa från spikarna och träd som hängde över. I matchen tar vi ledningen efter dryga halvtimmen genom Ebba Fjordskär i en okej första halvlek, men i andra börjar matchen sakta men säkert falla ur våra händer. Anfallen kommer ingen längre vart, vi skapar inga bra avslutslägen och läget blir frustrerat. Vi spelar på ledningen, med det skulle inte räcka. Eskilsminne tar över helt på vår planhalva och sista tredjedel och kvitterar också matchen i 89:e minuten, helt välförtjänt. På tilläggstid är vändningen fullbordad, när Eskilsminne gör 2-1 i 93:e. Det var inte roligt att se spelarna förkrossade efter matchen, men det var ändå en bra lärdom, för sådana förluster kommer varje fotbollsspelare någon gång behöva hantera.
Nästa omgång var inte vilken som helst heller. Derby två av tre mot Öis stod för dörren, denna gång på hemmaplan. Än en gång bjöd sponsorer på entrén för att locka publik denna tisdagskväll. Matchen slutade tyvärr 0-0 efter en prestation som inte nådde toppnivå, men det var inte det som var huvudfokus under kvällen ur ett supporterperspektiv. Clava Angelis gick ut med information innan match som uppmanade supportrar att ställa sig på mittensektionen på ståplats för att delta i det tifo som hade planerats. Ett gäng i Clavan hade målat, målat och målat med stöd från tifogruppen. Det var ett klassiskt kaostifo vi skulle bjudas på, med flaggor, serpentinrullar och konfetti. Alla som organiserat detta ska ha en stor, stor eloge. Tillsammans från grunden – tillsammans mot gulden.
Säsongsavslutningen
Efter derbyt mot Öis hade laget snackat ihop sig och kommit överens om att man behövde ändra på sitt sätt att spela. Man tog avstamp i att göra allt för att säkra andraplatsen i kamp med Halmia, och man gjorde det med en förändring i spelsystemet. Vad som hade varit 5-3-2 i ett antal matcher under sommaren och början av hösten blev istället en återgång till 4-3-3. Men att byta spelsystem under säsong är något detta lag är vana vid sedan tidigare säsonger, och i nästkommande match skulle det påståendet visa sig väldigt sant. Ljungskile stod för motståndet på Valhalla, men egentligen var det inte mycket till motstånd när de kördes över på enklaste vis med 6-1. Det kändes härligt att från läktaren se laget spela ut på riktigt och leka fotboll på plan. Det mest glädjande var Josan Semere Melakes debut, en av spelarna som ingick i Gothia Cup-vinnande F17-gänget och som gjorde flest mål i det laget i turneringen. Hon byts in i paus och strax innan slutet får hon en passning av Leia Molund efter egen defensiv hörna, och visar prov på otrolig snabbhet när hon sprintar ifrån två LSK-försvarare och skickar in bollen bakom målvakten. Glädjen var tillbaka.
Kommande lördag var en intensiv dag för oss supportrar. Laget skulle möta Halmstads BK på bortaplan, och givetvis skulle Clavan göra resan ner. Matchen spelades dock samma dag som herrarna tog emot Sirius på Gamla Ullevi, men givetvis gick det bra att hinna med en bortaresa och en hemmamatch på samma dag, eftersom matchen i Halmstad började 13:00 och den i Göteborg 17:30. I Halmstadssolen fick vi se tjejerna krossa HBK på nästan samma sätt som mot Ljungskile, där man snabbt drog ifrån till 3-0 efter dubbla kassar av Ebba Fjordskär och en frispark av Emma Broddheimer (dagen till ära då hon fyllde år) i första och fyran och femman av Filippa Andersson respektive Victoria Svanström. En rolig detalj från den matchen var att HBK-tränaren drog på sig två gula kort i samma situation efter att ha sagt några väl valda ord till domaren efter en utebliven frispark och fick lämna bänken… Efter slutsignal sjöng vi grattis på födelsedagen till Emma, tackade av spelarna som brukligt och satte oss i bilarna och styrde blicken mot Göteborg för dagens andra match.
Oktober månad rullade på utan några som helst bekymmer. Laget åkte ner till Malmö för möte med Rosengårds utvecklingslag igen, och trots att segersiffrorna ”bara” skrevs till 3-0 vill jag ändå hävda att detta var säsongens absolut enklaste bortaseger. Rosengård mäktade endast med ett avslut i matchen, en frispark som gick rakt i famnen på målvakt Johanna Henriksson. I andra halvlek räknade jag till att Rosengård var över på offensiv planhalva hela fyra gånger. När Halmia samtidigt förlorade mot IFK Örby var vägen till att säkra andraplatsen i kommande omgång vidöppen. Seger mot tokjumbon Södra Sandby på Valhalla och saken var klar. Och mycket riktigt blev det så enkelt som man kunde tro på förhand. Sandby ställde upp med ett lag vars medelålder antagligen var en bit under vår (och det säger ganska mycket då vi har ett av de yngsta lagen i serien), och tjejerna fick kliva ut och leka fotboll på ett kylslaget, regnigt och blåsigt Valhalla igen. Ni ser på bilden nedan hur matchen gick.
Vid ställningen 9-0 var det givetvis kittlande att försöka vinna med tvåsiffrigt, så vi på läktarna pushade på med vad vi tyckte var den mycket passande ramsan ”framåt Blåvitt gör ett mål”, trots att nio redan var gjorda. Andraplatsen säkrades således på allra enklaste vis.
Därmed återstod endast en sportsligt betydelselös omgång mot IFK Örby på bortaplan, men storyn om denna match blev säsongens bästa. Flertalet änglar hade tagit sig till regntungt Örby en bra bit in i skogen. Att det skulle vara kallt, blåsigt och allt därtill visste vi på förhand – men att det skulle bli på det sättet det blev gjorde ”matchen” till en upplevelse. Att jag skriver ”matchen” inom citattecken beror på att det knappt var någon match vi såg ute på plan. Så fort matchen sparkades igång såg vi att den inte skulle kunna spelas klart. Bollen rullade knappt i alla vattenpölar, spelare halkade till höger och vänster och det räckte med att ta några steg på leråkern till gräsplan för att spelarna skulle bli genomvåta. Bollen blev extra tung av allt vatten och passningarna hamnade lite varstans. Båda lagen kämpade dock på i matchinledningen. Örby tog ledningen med 1-0 i 10:e minuten, men bara sekunder senare kontrade Felicia Holmberg in kvitteringen. Ebba Fjordskär kom fri i ett gyllene läge och rullade bollen bakom målvakten mot ett öppet mål, och i en normal match hade bollen gått i mål, men friktionen från vattenpölarna i planen stoppade bollen från att gå in. Matchen pågick till den 28:e minuten tills den avbröts, vilket var helt rätt beslut då skaderisken var alldeles för hög. Division 1 södra avslutades på lerigaste och roligaste vis.
Oktober blev november och tillslut återstod det bara en match på säsongen. Den sista matchen på året var också den absolut viktigaste. Det handlade om den tredje kvalomgången till Svenska Cupen mot Öis på Valhalla i en direkt kamp om en plats i gruppspelet och om en möjlighet att få testa lyckan mot allsvenska lag på högsta nivå. Inför matchen kände jag mig absolut inte övertygad om att detta skulle gå lika enkelt som matcherna i oktober hade gjort med tanke på den senaste matchen mot Öis och att det kunde spela in lite nerver på sina håll. Det här laget skulle visa oss på ”bortastå” (var någonstans var alla Öisare?) att det absolut inta fanns några tvivel. Man var minst lika bra, om inte några nivåer bättre, än i de senaste matcherna spelmässigt. Ebba Fjordskär ville minsann inte vänta på utdelningen. Hon får en fantastisk passning från Malva Larsson i djupet och visar upp sin fart när hon sprintar ifrån två Öis-backar och placerar enkelt in 1-0 redan efter två minuter. Kort därefter skulle Malva själv fylla på med 2-0 genom ett jätteskott. Hon uppfattar att målvakten är ur position, kliver in en bit på offensiv planhalva och drämmer dit tvåan. Defileringen i första halvlek fortsätter ända in i mål. Leia Molund trycker också dit ett distansskott till 3-0, två minuter senare trycker Alicia Hellström in en hörna till 4-0. I andra smäller Bella Svanström in femman, och efter en reducering blir Felicia Holmberg säsongens sista målskytt när hon gör 6-1. Fest på läktaren och en härlig avtackning efter match. Vi är klara för det gruppspel som lottas den 25 november. Vi konstaterar att en oerhört spännande försäsong står för dörren våren 2024 när vi gör bokslut för 2023 och stänger årets säsong med det som varit det största genomgående temat under säsongen: stort jubel på Valhalla.
Till sist, några avslutande ord. I skrivande stund vet jag inte vilken serie vi spelar i nästa säsong då vi tillslut blev den tredje bästa tvåan, och i nuläget finns det ett antal lag som har det kämpigt med elitlicensen i elitettan och allsvenskan. Men oavsett om det blir nya utmaningar i elitettan eller ett nytt år i division ett vill jag avsluta med att tacka alla de personer som jag lärt känna på läktaren. Den gemenskap vi bildat och det stödet vi gett till våra blåvita hjältar har varit fantastiskt under hela säsongen. Tillsammans från grunden – tillsammans mot gulden.
