Några grejer först: Jag kommer nämna Värnamo-matchen inte gå in i detalj. Vill man läsa mer om det matchen har Erik skrivit en bra text om den här
Datan och siffrorna kommer oftast från Opta och worldfootballR. Kartorna och plottarna är mina egna. Nu kör vi!
Vill man vara poetisk och svår kan man hävda att Astrit Selmani kom som ett yrväder och om än inget höganäskrus så likväl en professionalism och star quality i en svångrem om halsen, Vi var rejält nere i skiten och vi längtade så mycket efter en frälsare. Är Astrit den frälsare vi behöver, eller i alla fall, behövde? Mja, man kan ju på sitt sätt säga att han var med och vände på skutan i allra högsta grad, om än inte med sina mål och poäng. Men psykologin kring fotbollen är en mystisk plats och Selmani tillsammans med Mucolli och Santos fick på sitt sätt rejäl fart på blåvitt ett par matcher.
Så, varför känns det ändå nu, nio matcher senare, som att det är något som skaver? Eller, skaver är kanske ett för starkt ord, men på något sätt vill jag ändå påstå att stjärnglansen och auran kring Astrit Selmani fade:at ut lite. Spelaren som röjde och vevade igång publiken redan när han värmde upp vid sidan ser nu mer ut sådär som anfallare kan göra när de går runt och tänker på första målet. Något jag också märkt av i de avsluten som Astrit tagit nu det sista. Många avslut som fastnar på backen han har mot sig, knappt ett skott eller avslut på mål. Är det Astrit som är ur form eller ett större systematiskt problem i hur blåvitt väljer att driva sitt offensiva spel?
Det kanske inte är helt rättvist att jämföra Selmani mot Marcus Berg, men jag är inte ute efter att visa att Berg gjorde fler mål, sköt fler skott per match och var mer inblandad i spelet. Det jag vill komma åt är var skotten tas ifrån, snarare. Även om Marcus Berg framför allt förra säsongen var den spelare som sköt mest i laget med ganska god marginal, var jag ofta inne på då också att vi var ganska kassa på att få Berg till riktigt bra, öppna lägen. Och det är en förbannelse som vilat över laget i ganska många år, vill jag påstå. Nästan ända bak till Tobias Hyséns glansdagar.
Vad detta beror på kan man ju fundera sig trött på, vilket jag gjort många gånger, och det finns såklart inga enkla och raka svar på direkt varför en sak är si eller så i ett fotbollslag, men det är ganska många saker som jag tror spelar in här. Våran tränar-ruljangs, till exempel. När Mikael Stahre tog över efter Roland Nilsson var det två forwards som gällde, något som Rolle också anammade, vill jag minnas. Och inledningen av förra säsongen började de flesta matcher med Berg-Vilhelmsson på topp. Jag var redan då ganska sur då Vilhelmsson bara hade fem-sex avslut på 7 matcher och kändes riktigt kall, men å andra sidan tog Mackan avslut från alla håll och kanter. Det mesta gick också in.
Något jag påpekat på twitter och här i bloggen flertalet gånger genom åren, är blåvitts oförmåga att hota centralt från mittfältet. Historiskt har vi oftast haft våra vassaste offensiva hot på kanterna, och det är en sanning som gäller idag också. Ser man till antalet och värdena i ”Progressiva passningar”, ”Passningar till straffområdet” och ”Expected Threat” ligger oftast våra två ytterbackar Oscar Wendt och Emil Salomonsson i topp varje match. Oscar mest genom längre passningar från djupare och genom sina inkast och hörnor. Emil främst genom sina bolltransporter. Bakom ytterbackarna är det yttrarna som oftast får dra strået. Thomas Santos med andra ord. När det gäller Mucolli har han mer hamnat centralt i själva bollmottaget och har ganska låga värden då hans position redan är såpass framsjkuten.
Två skottkartor ovan visar två olika matcher men med samma röda tråd som jag nämnt flera gånger. Det avslut vi tar är från lägen ut i kanterna eller utifrån. Vi har oerhört svårt att komma till avslut i den farligaste zonen rakt fram i området kring straffpunkten. Och har så varit under flera år. Det var svårt under Rolles 3-5-2, det var svårt under Stahres 4-4-2 med modifikationer, det var svårt under Lundin/Tengryds 4-2-3-1(?) och det är även svårt med Jens Askous 4-3-3. Varför? Hur kan vi ha så svårt med detta år efter år? En anledning är som sagt svängdörrarna kring tränarna. Nästan alla tränare som fått komma in till klubben under brinnande säsong får i princip alltid börja med att stoppa någon typ av läckage bakåt. Risk-minimering, enkla saker och rakare spel. Askou fick göra samma sak, och har även i intervjuer sagt att man måste bli bättre på att hota centralt. Så ingen är omedveten om problemet. Men det kräver träning, tålamod och att det ska fungera i rätt matcher. En bottenstrid med tre matcher kvar är kanske inte optimalt att börja experimentera.
Jens Askous filosofi, än så länge, vad gäller mittfältarna i hans 4-3-3, har mestadels varit att ligga rätt i pressen och ha snabba, raka uppspel vid en bollvinst. En spelare som Lucas Kåhed är mer av en box-to-box än en lirare nu och även om jag gillar det jag ser, tycker jag han kommer till korta när det ska spelas kreativt. Det är inte på grund av okunskap, det har vi sett prov på redan, men snarare ligger nog mer sanning i att han är så pass slutkörd i övrigt att den kreativa biten blir lite lidande. Samma gäller Kolbeinn Thordarsson och mest fått ägna sig åt att hålla position defensivt under sin första period i den blåvita dressen. Både Kåhed och Kolbeinn har dock tendenser framåt, och förhoppningsvis kommer denna taktiken sätta sig mer och mer och utveckla spelarna allt eftersom vanan och relationerna förbättras. Kanske måste en spelare som Lucas Kåhed eller Hussein Carneil(som startade mot Värnamo senast) få lov att ligga mer offensivt och inte behöva lägga 60-70 procent av tankeverksamheten på det defensiva? Carneil var för övrigt trea i xT(expected threat) mot Värnamo. Killen är OFFENSIV i huvudet. Det måste vi ta fasta på.
Här ovanför har jag tagit ut passningen som leder till skott från de senaste tre matcherna. Jag har försökt att sålla bort fasta situationer utan ville mer fokusera på det öppna spelet. Som ni ser kommer väldigt många av sista passningen innan skott från kanterna eller via sidled utanför straffområdet. Det är svårt att göra mål i fotboll, men det här sättet känns än mer så. Jag kräver inte att blåvitt ska kunna såga sig fram till öppna lägen som Häcken, Malmö eller Värnamo gör, men detta vet jag: vi måste kunna bli bättre och farligare. Eller så får vi anamma inläggsspelet och värva in ett fyrtorn på topp som ska nicka.
För att knyta tillbaka till Selmani; han är ingen sån anfallare som ska stånga in inlägg. Han gillar att stångas och gruffas, men bollen skall vara på marken. De avslut jag sett honom göra de sista matcherna skriker ”forward som vill spräcka mål-nollan” för mig. Kanske skulle Mucolli låtit Astrit ta den där straffen? Mål förändrar matcher och mål förändrar också anfallare. Jag hade inte varit orolig om Astrit hade bränt öppna lägen eller frilägen, bara lägena fanns där. Men just nu, och som så varit under säsongen i stort, får vi kämpa så mycket för varje målchans och Astrit är inte den fox in the box som behöver ett halvt läge och så sitter den. Mycket av hans kritik från Hammarby-åren var att han var ineffektiv.
Kartan ovan visar också en annan dyster verklighet: Astrit Selmani är inte med i spelet just nu. Förvisso, vi möter ett för dagen överjävligt Värnamo och Astrit får ägna större delen av matchen av gruffa med mittbackar, men det är ändå talande att han endast gjorde 10 passningsförsök(3 lyckade) på hela matchen. Där var vi kanske bortskämda med Marcus Berg, återigen, men man vande sig vid att han var hela tiden fokuset när vi hade uppspel med sin blick och förmåga att länka ihop anfall med mittfältet. Detta måste inte vara ett problem. Både Antonsson och Jeremejeff förra säsongen hade liknande roller där de främst skulle avsluta snarare än bolltrilla, och denna säsongen leder Kiese Thelin i Malmö skytteligan i skrivande stund på 13-ish mål. Inte heller han är med speciellt mycket i speluppbyggnaden. Problemet med DET resnonemanget är dock att just de lagen är just Häcken, Malmö och Värnamo, som har en helt annan approach till offensiv, alla på sina egna sätt. Vi måste bara hitta vårt.
Till sist: jag tror fortfarande på Selmani. Jag tycker han bidrar med så mycket på planen förutom poängen just nu, och jag tror att han kommer börja göra mål, om inte denna så nästa säsong, om vi löser en förlängning. Det som Selmani och IFK måste göra nästa säsong(tar för givet att vi klarar kontraktet btw) är att ta ett omtag eller liknande på det offensiva spelet och inte bara lita på individuella prestationer från Santos och Mucolli för att bärga poäng. Jag tror, och hoppas, att Jens Askou har detta i åtanke också. Selmani får gärna stånga in ett mål mot Elfsborg nu på måndag. Det hade SMAKAT!
