Tre nya och oerhörd lättnadskänsla. Tre nya i en match där ingen väntade sig just detta, med tanke på att många tyckare menade efter Peking-matchen att Blåvitt kommer få svårt att skrapa ihop de där poängen som krävs för den så kallade 31-poängsgränsen. Man gjorde det i en insats som sett till chansskapandet var oerhört mycket bättre i jämförelse med de föregående, med 1,94–0,84 xG enligt Twelve och 16–18 i avslut. Detta ger en xG per skott på 0,121–0,047. I jämförelse har Blåvitt snittat den siffra som Djurgården skrapade ihop till under söndagen under matcherna efter uppehållet, jämfört med de 0,14 man hade innan uppehållet. Fortsätter vi sammanfatta matchen i statistiska stora drag ser vi en xT-fördelning på 2,45–3,9 (Twelve), och det jag framförallt tar med mig från detta är att Blåvitt var oerhört mycket mer effektiva på att skapa lägen utifrån hur man hotade med sitt bollinnehav – lite av en så kallad ”direkthet” som skiljde lagen åt denna match. Konkreta siffror i xG per xT ger 0,792–0,215, en märkbar skillnad. Vad var det då som bidrog till detta? Nedan gör jag ett försök att gå igenom matchen spelmässigt i några punkter. Tyvärr hade jag i skrivande stund inte tillgång till alla bilder från sändningen i Discovery, så det fick bli en text med några taktiktavlor istället för att illustrera. Häng med!
…
Det blåvita försvarsspelet mot Djurgårdens buildup – hur och när det funkar
På papperet var Djurgården uppsatta i ett 4-3-3, med Oliver Berg som en av åttorna tillsammans med Rasmus Schüller och Hampus Findell. I matchinledningen blev det inte ett rakt 4-3-3 som vi till exempel sett blåvitt försvara i tidigare under sommaren, utan snarare ett 4-2-3-1 med höga wingers, eller om man vill kalla det ett 4-2-1-3. Blåvitt valde att fortsätta att pressa i sitt 4-3-3/4-1-2-3 som man gjort de senaste matcherna (skrev om detta efter matchen mot Kalmar, läs mer här). Det gjorde att Djurgården fick några intressanta utmaningar centralt, något som de ibland hade trubbel med, och ibland lyckades lösa. På bilden nedan ser vi den shape-mässiga uppsättningen vid inledningen av djup Djurgårdsbuildup. Med Lucas Kåhed och Sebastian Ohlsson/Abundance Salaou som höga åttor kunde man pressa man-man mot Djurgårdens pivots/sexor Schüller och Findell. Oliver Berg hade en relativt fri roll framför dem, så han var inte alltid direkt markerad av den blåvita sexan Adam Carlén.
Till det intressanta, som gav Djurgården huvudbry – hur de valde att starta sin uppbyggnadsfas berodde mycket på avståndet som Kåhed och Salaou/Ohlsson höll till Schüller och Findell. Låg de tillräckligt nära i sin press hade djurgårdarna svårt att vända upp och spela vidare från en central position, och valde då att spela hem om de fick bollen, eller så forcerade det ett spel ut på ytterbackarna direkt. Vi tittar på sekvensen nedan, och hur Blåvitt agerar i försvarsspelet.
Målvakt Jacob Widell Zetterström bedömer här direkt att det centrala spelet mot sexorna är för riskabelt då de blåvita höga åttorna ligger tillräckligt nära i rygg för en eventuell hög bollförlust, så han slår bollen direkt på vänsterback Samuel Dahl.
Vad blir den blåvita responsen? Thomas Santos kommer ner mot Dahl samtidigt som Hampus Findell är den som blir Djurgårdens understöd, och Salaou följer med honom och kommer nära. Vi ser också att ytterback Salomonsson håller ytter Haris Radetinac som är på väg ner. Hur blåvitt positionerar sig nu är en nyckel till varför denna respons gjorde det svårt för Djurgården att ta sig ur denna typ av situationer.
Adam Carlén som närmaste mittfältare är på väg ut för att ge support på bollsida. Detta är en nödvändighet, eftersom DIF ville komma ut med sin andra sexa Schüller. Det som händer är att man nu skapar ett 4v4-läge på kanten, samtidigt som Gustav Svensson direkt markerar (och håller tag i) Djurgårdens alternativ framåt, Noel Milleskog. Blåvitt skapar ett läge i försvarsspelet där man skärmar av alla Djurgårdens alternativ inåt i banan. Härifrån får man svårt att ta sig någon längre vart visade det sig.
Med en återvinst av bollen mot felvända Djurgårdare har man dessutom en triangel att ta sig vidare framåt via kanten.
Motsvarande kunde vi även se flertalet gånger på andra kanten, men ytterligare exempel skulle göra texten onödigt lång. Istället tittar vi på vad som kunde ske när den där önskade närheten mellan de blåvita åttorna och Djurgårdens pivots inte infann sig av olika anledningar. När rörelseradien ökade för dessa som följd vågade man starta uppspelsfasen centralt, och sekvensen nedan visar vad som kunde hända då.
Vi ser skillnaden i avstånd nedan. Det är inte många meter, men tillräckligt stort avstånd för att DIF skulle känna sig tillräckligt bekväma med att bygga därifrån. Notera indragna yttrarna Santos/Mucolli. Blåvitt bildar en sorts femhörning runt Schüller och Findell. Med indragna yttrar är inte syftet att hålla bredden och styra brett direkt.
När första passningen slås från mittback till Schüller i denna situation bedömer Mucolli att avståndet är tillräckligt stort att han behöver komma in. Det blir då oerhört svårt för honom att pressa både inåt och utåt naturligtvis. När Kåhed kommer upp har Mucolli kommit in, men problemet är att yta nu öppnas bakom. Vi ser ur högerback Piotr Johansson sticker för att komma in i den. Schüller har tid och hinner vända runt, och hittar in till Johansson mitt i ytan som har fart med sig. Djurgården har spelat förbi pressen och är plötsligt off to the races i ett kontringsläge.
Som tur var skedde inte detta tillräckligt ofta för att skapa större oreda och problem för Blåvitt, men det bildade en lucka som hade kunnat leda till farligheter. Men när man lyckades löste man det riktigt bra försvarsmässigt.
Djurgårdens presspel skiftade under matchens gång
Skiftar vi fokus och istället tittar på det blåvita uppbyggnadsspelet och Djurgårdens presspel, så finner vi att det ändrade sig lite under matchens gång. Tittar vi först i matchinledningen så noterar vi att blåvitt bygger spel i samma shape som man pressar, och att Djurgården väljer att pressa med två forwards, en tia och tre centrala mittfältare där bakom i en 4-3-1-2, lite likt hur Kalmar pressade i vårt möte med dem för två veckor sedan fast de körde treback och wingbacks. Med forwards som pressar båda mittbackar, en tia i Oliver Berg som markerade Adam Carlén och en avsaknad av direkt press på de blåvita ytterbackarna, betydde det att Djurgården hade en man mer på mitten i en 3v2, enligt nedan.
Blåvitt försökte stå lågt med sina mittbackar i det första steget i uppbyggnadsfasen, enligt nedan. Mot Kalmar gjorde man detta för att locka upp forwards i press mot mittbackar för att i nästa steg få wingbacks att pressa ytterbackar, vilket i sin tur skulle öppna yta bakom dessa att attackera. Men Djurgården svarade inte på samma sätt.
Djurgårdens forwards biter inte på samma sätt i pressen som Kalmars gjorde. Man valde också att inte kliva upp med sina ytterbackar mot deras blåvita motsvarigheter, vilket gjorde att den ytan jag talade om inte öppnades på samma sätt. Detta öppnade oftare för den längre bollen för att komma förbi djurgårdspressen direkt, eller valet att bygga via ytterbackarna som hade yta att gå på.
Men efter att blåvitt skapat ett antal fina lägen och att DIF inte fått den utväxling man kanske hoppats på av att vara en extra mittfältare centralt så väljer man att skifta press-shape till 4-2-3-1 istället, enligt bild nedan. Möjligen gör man detta för att försöka få lite bättre kontroll på uppbyggnaden via ytterbacakrna, för när man väljer att ha två yttrar ger man istället upp den extra spelaren på mittfältet och Salaou/Kåhed blir nu 2v2 mot Findell/Schüller.
Blåvitt valde också att ändra inför andra halvlek. Vad detta hade för konsekvens i relation till Djurgårdens nya presshape följer i punkten nedan.
Andra halvlek blev lite annorlunda, och varifrån blåvitt kom vidare
Ja, för blåvitt bytte ut Lucas Kåhed och in med Marcus Berg i paus för att utgå från någon variant på 4-4-2 i anfallsspelet. Det ska dock poängteras att det absolut inte var något 4-4-2 med raka linjer, eller två centrala mittfältare som bildade ett par bredvid varandra hela tiden. Salaou och Carlén kunde lägga sig vertikalt istället för horisontellt, och med yttrarna kunde detta stundtals bilda en central diamant.
Förändringen till 4-4-2 var delvis en defensiv sådan. Efter att ha haft svårt med att hantera DIF:s anfallsspel via ytterback när vi tappade i pressen (enligt första punkten) kände man att en korrigering var nödvändig. Jens Askou sade följande till GP:
– Vi hade problem att stänga av deras kanter. De gick högt och brett och vi kunde inte pressa så högt och tidigt som vi ville. Vi gjorde en korrigering till 4–4–2 och fick in ”Mackan” som är mer av en boxanfallare. Jag tycker vårt försvarsspel blev bättre och vi fick mer och mer momentum ju längre matchen led. … Det var en taktisk justering nu att få mer tryck på deras ytterback tidigare. I första halvlek spelade de på utsidan av våra tre längst fram och det var en taktisk justering vi gjorde nu. Den fungerade bra mot Djurgården och nu vet vi att det kan vara ett grepp vi kan ta till.
När Djurgården inte höll maxbredd med sina yttrar i pressen fanns där fortsatt möjligheter att anfalla på kanterna. När yttrarna dessutom oftare hamnar lite längre ner och närmare ytterbacken än i 4-3-3 fanns möjligheterna. När winger, ytterback och centrala mittfältare kommer ut bollsida för att ge support kunde blåvitt skapa flertalet 4v4-lägen på kanten att utgå ifrån, för att sedan hitta in i ytan bakom på en av två forwards som kommit ut. Så skapas läget som leder fram till 1–1-kvitteringen. När kanten håller bredden utåt för att hålla så många djurgårdare på den kanten som möjligt öppnar man för att lättare kunna ta emot en längre boll på forwards i box, vilket sker i situationen nedan.
När Astrit Selmani kommer är ett av hans jobb att hålla undan för Marcus Berg – att dra med sig markering för att öppna för Bergs rörelser. I målsituationen tar Berg med sig två spelare i markering, vilket gör att Arbnor Mucolli fritt kan dundra in i boxen till ett gyllene avslutsläge.
…
Alla vet vikten av matchen som kommer på lördag, så till sist tänkte jag följa upp avslutningen av min senaste text efter matchen mot Kalmar. Jag skrev följande: ”Det finns flera frågor att vara nyfiken på: med Mucolli och Santos som givna yttrar och Emil Salomonsson tillbaka på högerbacken, kommer Sebastian Ohlssons roll som central mittfältare som i denna match att bestå? För även om Elias Hagen nu lämnat finns där fortsatt hård konkurrens på mittfältet med Salaou, Kåhed, Carlén och Sebastian Eriksson, och sedan kommer Carneil också. Det ska bli spännande att se om mycket av det som man gjorde bra mot Kalmar också kan föras över till matchen mot Norrköping.”
Vi har fått ett antal svar: ja, Sebastian Ohlssons roll på mitten har bestått men tyvärr fick vi se honom utgå ännu en gång med en i skrivande stund obekräftad skada. Men som jag poängterade ovan finns där Abundance Salaou som kom in och forsatt har en defensiv nyckelroll som jag har skrivit om. Där anser jag att han är given. Frågan är dock hur Adam Carléns avstängning kommer hanteras. Ska Salaou ta Carléns eller Ohlssons plats om vi antar att det fortsatt är 4-3-3 som gäller mot Degerfors? Personligen ser jag helst Abbe i den roll han hade under söndagen, som han även gjorde det riktigt bra i defensivt mot Elfsborg. Frågan är bara om Trondsen är riktigt fit for fight för en plats på vänsterbacken och att Sebastian Eriksson kommer på mitten? Det finns fortsatt väldigt många frågor.
