Jag har tidigare varit inne på att det, i läget som Blåvitt befinner sig i, inte spelar någon roll hur det ser ut spelmässigt när trepoängarna lyser med sin frånvaro. Idag har vi en andra halvlek som ser allt annat än bra ut men vi plockar tillslut tre poäng och det är allt som betyder något. Det är trepoängarna som kommer ta oss upp i tabellen och med Wendt och Berg tillgängliga till nästa match är det riktigt gött att ha tre poäng i ryggsäcken!

Målskyttarna – Att Kolbeinn äntligen hittar målet igen kan betyda väldigt mycket framöver, han har fått mycket beröm match efter match men målen har inte kommit. Dagens mål var inte bara skönt utan det var också oerhört skickligt att sätta den från det läget. Att Seb fick trycka in ett mål efter allt han gått igenom var oerhört fint att se, han har blått och vitt blod i ådrorna och jag önskar honom all framgång han kan få. Samma sak med Söder, man har varit rädd för att hans karriär kanske skulle vara över men istället kämpar han sig tillbaks igen, får läget och chippar bollen iskallt över Keita.

Alhassan Yusuf var kung på plan idag, han är verkligen överallt, bidrar både offensivt och defensivt och äger det Blåvita mittfältet. Det enda lilla smolket i bägaren är att han har så himla svårt att förvandla sitt fina spel till mål och assist. Han letar sig fram till rätt lägen men där låser det sig och de individuella poängen uteblir. Frågan är om det här var hans sista match i den Blåvita tröjan?

Att få se Sebastian Eriksson som central mittfältare igen var ren och skär njutning, han är ett enormt energiknippe, en känslomänniska men framförallt är han en riktigt skicklig fotbollsspelare. Idag var han definitivt en av Blåvitts bästa spelare och han bidrar både med en härlig entusiasm och vilja samt en offensiv skicklighet som idag kröntes med ett välplacerat mål.

Jag har lite svårt att se varför Kolbeinn fick kliva av så tidigt, kunde vi inte testat att spela med både Söder och Kolbeinn på plan samtidigt? Jag tror att det hade varit oerhört nyttigt att haft kvar Kolbeinn som en naturlig uppspelspunkt, en spelare som man kan lyfta på för att sedan få upp resten av laget. Man kunde exempelvis plockat av Hosam och spelat med ett rakt 4-4-2.

Matchens bubblare: Det är uppfriskande att ha en tränare som efter matchen i intervjun står och är kritisk till hur laget uppträder i andra halvlek trots att man plockar tre poäng. Visst är han nöjd med att laget inkasserar tre pinnar men han är samtidigt oerhört missnöjd över hur spelarna agerade under andra halvlek. Efter lagets fina första halvlek ska man inte behöva sitta med nerverna utanför kroppen framför teven i andra halvlek, det kändes oerhört onödigt att spelarna själva sätter sig i skiten på det viset…

Categories: