Det har ju hänt en del. Då pratar jag inte om den senaste tiden, utan snarare den senaste veckan. Stahre verkar ha läst mina tankar och flyttat upp Sebastian Eriksson på mitten och ut med Sana på en kant. Hasse har inte flyttat heller, men det handlar ju snarare om att något inte hänt.

Sana på en kant kändes ju rätt. Det var som att han hamnade mer rätt där (förvisso något ironiskt att Sam sägs vara på väg in. Det hävdas ju att Gren inte tog in Sana på grund av att just Sam inte skulle ha någon konkurrens). Han gör det under stunder bra i första, drar sig inåt, öppnar ytor för en framstormande Kalley och verkar trivas rätt bra. Allt sammantaget stod Tobias Sana för sin bästa match på länge.

Tobias Sana som storspelade mot Östersund. Foto: Emelie Hubner

Eriksson då? Jag tänker inte låta förvånad här. Eriksson vann boll, slog passningar, stod rätt och var allmänt dominant i sin roll på mittfältet. Passningen och löpningen inför målet var av god kvalitet. Avslutet satt där det skulle och målgesten går inte att klaga på. Han kysste klubbmärket som också är tatuerat i hans hjärta. Sebastian Eriksson är på många sätt IFK Göteborg förkroppsligad. Att det var Sebastian Eriksson som snurrade upp anfallet som ledde till det första målet får ses som grädde på moset.

Storspelande Sebastian Eriksson och Erlingmark. Foto: Emelie Hubner

Sanas och Erikssons fina prestationer gjorde att jag höll på att glömma Kolbeinn. Som vanligt stångades han och som vanligt…nej, vänta lite nu. Han var i offensivt straffområde oftare idag än tidigare och där är han farlig. 1-0-avslutet var klass. Att med ryggen halvt vänd mot mål böja upp den i bortre på det viset är bra och vi kan väl hoppas att han närmar sig den där toppformen han letat efter ett tag.

Första halvleken dominerades ganska kraftigt av IFK Göteborg. Man gick rakt på sak och man tog inga fångar i defensiven. Östersund hade förtvivlat svårt att skapa något alls.

Andra halvlek började egentligen enligt samma mall och när Robin Söder byttes in tidigt blev det nästan för mycket för att ta in. Dessvärre reducerade Östersund sekunden efter att Söder äntrat planen.

Hur skulle Blåvitt svara på det?

Genom att fortsätta spela, visade det sig.

Stahre gjorde vissa taktiska förändringar under andra halvlek (vissa mer begripliga än andra): Sebastian Eriksson fick flytta ner på mittbacken, Vilhelmsson och Söder spelade tillsammans i ett tvåmannaanfall och trots alla förändringar fortsatte man ösa på för att vinna matchen snarare än att slippa förlora den. Otroligt befriande. Kanske skulle Sebastian Eriksson fått spela 90 minuter (kanske behövde han byta?) och kanske skulle Sana fått byta snarare eftersom centrallinjen skött sig så fint matchen igenom.

Hasse hade återfunnit spelaren som gjorde att vi började drömma om enorma Europamiljoner. Han var ständigt där han skulle vara, han sprang mest av alla och fötterna var så där bomullsmjuka som bara Hasses kan vara. Visst, han hade ett avslut modell svagt i första – han behöver bli bättre i den offensiva tredjedelen om han ska gå för de allra största summorna, men han kommer nog oavsett få en fin karriär. Att han missade avslutet i 77:e gjorde ingenting eftersom Söder fick göra sitt första allsvenska mål sedan…ja, sen 2019. Där och då var det nära till tårar.

Var det Norlins genombrott? Vänder det nu? En väldigt fin passning var det i alla fall.

Erlingmark (förläng kontraktet!) som spelade bredvid Hasse stod återigen för en fin insats. Jag får en känsla av att bollen ligger hos Erlingmark och att han bett agenten sondera terrängen. Det är otroligt roligt att se ”Agge” spela så bra fotboll som han gör just nu.

Att det blev nervöst mot slutet följde väl egentligen den dramaturgiska kurvan för ett lag i Blåvitts position? Få, om ens några, vinster kommer enkelt när man försatt sig i en sådan tabellsituation. Man får kämpa för varje meter och det gjorde man med den äran. Backlinjen gjorde det alltjämt bra: Det blev småfarligt ibland, men det brann sällan till ordentligt.

Jag tror att det är något stort på gång, som Thåström sjöng.

Categories: