Vad är det som driver en världsstjärna att fortsätta utvecklas, att vilja bli bättre, att sätta upp nya mål? Kanske handlar det om att man genom sina prestationer vill gapa på någon som inte hör, få uppmärksamhet av någon som sällan var hemma under uppväxten. Eller är det så enkelt som att man…vill göra mål?

– Jag kommer inte ihåg det här riktigt eftersom mina bröder blev lite som pappor för mig. De var tolv och 14 år äldre än jag så att jag hade ju dem lite som förebilder eftersom min pappa sällan var hemma.

Det tar någon sekund, sedan fortsätter han:

– Ja, han hade lite problem med alkoholen och, ja, kanske inte var den pappa som man kanske hade, som man inte visste att man kunde ha. Så därför blev mina bröder förebilder för mig. Min syster var väldigt omhändertagande och mamma var jättefin. 

När du var med i BaraBen-Podden sa du att du hade en tuff uppväxt. På vilket sätt var den det?

– Det var att min pappa hade alkoholproblem. Då tyckte inte jag att jag hade en tuff uppväxt. Det blev ett normalläge, nästan, att han ganska ofta var borta eller var onykter. Han var periodare. Det var väl det som gjorde att det blev lite annorlunda att man fick hela tiden anpassa sig som barn: Kunde man ta hem kompisar? Men det finns ju värre uppväxter än vad jag har haft, men det var ganska jobbigt. Man lärde sig att bli anpassningsmänniska som jag tror att jag haft nytta av faktiskt.

Hur var det att växa upp i Partille?

– På den tiden fanns ju inte det här att man började spela fotboll vid fem, sex års ålder utan man började ofta med kvartersfotboll och så var det puttelaget och då var man väl nio, tio år, tror jag, när man började. Jag började med kvarterslag och blev värvad till Jonsered vid tio, ungefär.

Vad kunde du ta med dig från spontanfotbollen in i den ”riktiga” fotbollen?

– Jag tror att när barn börjar spela fotboll och är de fem år gamla och börjar och inte vet spelets idé – förhindra mål eller göra mål, att det bygger på det – då lär du dig för sent, tror jag, att ta beslut som gynnar spelets idé.

– Om jag får ta ett exempel: Jag har ett barnbarn som heter Vincent. När vi spelar här på gräsmattan, och det har vi gjort i två år. Vi började redan när han var fem och vi hade alltid varsitt mål och han lärde sig direkt att när han tappar bollen, hans första instinkt var att skydda målet när han inte hade bollen. Det satt i ryggmärgen på honom. Sen var han här förra veckan och hade en kompis med sig så jag mötte dem och kompisen hade inte det här i ryggmärgen och då gjorde ju jag mål när inte kompisen hade det för att han skulle lära sig konsekvenserna. Du måste skydda målet först. Sen kan du försöka ta den och göra mål. Det tror jag är viktigt för ungdomar att lära sig, att förstå spelets idé. Annars blir det att man tror att fotboll handlar om att springa och passa till varandra.

En fråga som jag ofta har funderat på är när de som når allra längst själva förstår att de har något som andra inte har. Det kan handla om instinkter, att man tränat upp en riktigt god teknik, eller att man är väldigt snabb i kombination med att man förstår när man ska springa.  

När insåg du att du var bra på att spela fotboll?

– Det var när jag var 17, tror jag. Efter ett år i a-laget fick vi en ny tränare som hette Nisse Berghamn som sen kom till Blåvitt också. Nisse såg väl någon potential i mig och några andra av de här yngre. Det är väldigt konstigt, för i just den här årgången som Nisse fick ta hand om blev två proffs, fyra blev allsvenska spelare och en blev division 1-spelare.

– Jag hade jättetur att jag hade Nisse och han upptäckte väl att jag hade en potential att kunna bli väldigt bra. Jag är ytterst tacksam att man fick rätt tränare i den åldern.

Men när insåg du att du var så bra att du till och med skulle kunna bli proffs? Eller det kanske man inte fattar?

– Nej, det fattade jag inte. Det kanske fanns där bak men det var så långt borta. Idag är det så mycket närmare att kunna bli proffs ganska tidigt men då var det inte så. Jag kommer ihåg att vi spelade fotboll under Nisse Berghamns ledning och vi hade roligt. Det var attackfotboll och om man tittar på de målskillnader som vi hade med det här laget så är de fantastiska alltså. Vi gick ju upp i division 3 och där tror jag att vi hade 82-11 i målkvot.

När jag pratar med Torbjörn Nilsson framträder två ganska skilda bilder. Å ena sidan pratar jag med en person som är väl medveten om att det är bra gjort att spela, och prestera, på en förhållandevis hög nivå som 16-åring, som vet att 34 mål i Europasammanhang är bra och som håller med om att mycket av det han gjort är imponerande och allt det där. Å andra sidan pratar jag med en person som efter 34 mål på 49 matcher som 20-21-åring berömmer lagkamraterna snarare än framhäver sin egen prestation.

19 år gammal kommer du så till Kamratgården och IFK Göteborg. Hur var det?

– IFK var inne i en generationsväxling där. Vi fick ju Nisse Berghamn, som tur var, för Nisse är rejäl. Han gillade inte spelare som var där bara för att tjäna lite pengar utan han såg ju direkt att vi ville någonting. Därför älskade de flesta spelare Nisse. Så hade du några spelare som var där bara för att det var IFK Göteborg och dem fick han bort ganska fort. Det var ett halvår där som det var en konfrontation kan man lätt konstatera. Alla vi nya tog plats. Det som var tur då för IFK Göteborg var att vi var nio stycken som var nya det året, 1975.

Hur tedde sig den konflikten?

– Jag ska inte säga att de inte passade, men hade de någon annan att passa, som var kanske en kompis, så kanske de gjorde det.

Du behöver ju inte nämna några namn.

– Nej, men du såg att det fanns en konflikt. ”Här kommer en jävla massa nya som ska ta våra platser”. Det här är ju allmänt känt, men vi var så många som kom nya och dessutom fick vi ju två fina förebilder som hade otroliga namn: Ove Kindvall och Björn Nordqvist. Ove tror jag kom ganska tidigt, medan Björn kom på sommaren där 1975.

Kindvall var ju idolen har jag läst. Hur var det att spela med sin idol?

– Det var (skratt), man trodde inte det var sant. Ove och Björn är ju fantastiskt fina människor och det är ju sådana som man vill ha som förebilder. Det var inte tal om att lata sig eller inte göra sitt bästa där.

Där går det undan. 49 matcher och 34 mål och 21 år ung. Det är ju ganska starka papper.

Torbjörn svarar utan betänketid: – Ja, jag får väl säga att jag hade bra medspelare.

21 år gammal lämnar så Torbjörn tryggheten som det innebar att spela i IFK Göteborg. Men målet, att bli Europas bästa fotbollsspelare, var satt och för att kunna bli det behöver man spela på en något större scen. Här framträder en bild som förklarar en del om fotbollsspelaren (och antagligen människan) Torbjörn Nilsson: Han fokuserar på lagets prestation samtidigt som han sätter upp målet att bli Europas bäste fotbollsspelare. Man kan således sätta höga mål för sig själv utan att för den sakens skull glömma att fotboll är ett lagspel.

Holland blev dock en kulturkrock. Att gå från att ha roligt till att vara tvungen att vässa armbågarna och slå sig fram var en stor omställning och just den gången var inte armbågarna tillräckligt vassa och sejouren i PSV blev inte helt lyckad. Men sådant vet man ju inte på förhand.

Då hade väl drömmen om att bli proffs kommit. Sen var Ralf där som jag hade som idol också. Ove var nummer ett men Ralf var stor i Sverige då. Han var ju som Zlatan i Sverige då. Det var ju stort att komma till PSV. Sen var ju dem ett av Europas bästa lag så jag såg det som en naturlig del av min utveckling. Jag var lite naiv där. Jag hade ju bara spelat superettanfotboll då, om jag ska vara ärlig, med IFK. Och så komma ner till ett av Europas bästa fotbollslag och där stod inte spelarna och sa ”Hallå, välkommen, Torbjörn! Nu ska vi se till att göra det bra för dig.” Utan det var proffsvillkoren som gällde. Där gällde det att slå sig fram, men det fattade ju inte jag.

Hur reagerade du på den förändringen i omklädningsrum och allt det där?

– Alltså, det var ju inte fel på killarna, men just den där jargongen att det handlar om att markera sina revir. Det är mycket starkare, eller var i alla fall, i proffsfotbollen. Jag fattade ju inte de här reviren, så att jag var ju där bara och trodde att min resa bara skulle fortsätta. Jag skulle bli Europas bäste fotbollsspelare. Så tänkte jag.

Så det var målet ändå?

– Ja, jag hade fått det. Jag fick det när jag började göra lite mål och bli uppskriven och så. Då tänkte jag att jag måste ju ha ett mål. Europas bäste fotbollsspelare tänkte jag då.

Jag kollade på en intervju från tiden i PSV och där ser du ju allt annat än glad ut. Sen ser man ju dig här, och i andra sammanhang och du lyser ju oftast. Hur var tiden i PSV?

– Första veckan var väl ok. Sen blev det jobbigt. Jag vet att jag blev skadad också. Jag trampade snett och var borta i en och en halv vecka. Sen försökte jag komma in i laget, men laget var ju väldigt bra. Det var ju holländska landslagsspelare och en liten pojkspoling från Göteborg var väl kanske inte högsta prioritet från tränaren. Därför hade jag svårt att ta plats. Jag gjorde väl två mål, tror jag, på de inhopp jag gjorde.

Han fortsätter:

– Sen efter sommaren åkte jag hem för att träna upp mig och tänkte att jag skulle ta den där platsen. Sen tyckte jag att det gick hyggligt bra ändå när jag kom ner andra svängen. Då hade jag liksom stärkt självförtroendet lite grand och förstod lite mer vad det handlade om. Men jag märkte att tränaren inte riktigt trodde på mig utan jag var hela tiden avbytare. Då kommer man in där och så ska du på tio minuter, ibland fem, ibland 20 och går det dåligt då ska de slänga in en för att man ska vända en match. Så jäkla duktig var jag inte att jag kunde vända en match i holländska ligan.

Inte där och då i alla fall?

– Nej.

Du köpte den där Porschen, spelade elva matcher och gjorde två mål. Kunde du gjort något annorlunda, tror du att det hade blivit annorlunda om du hade stannat kvar eller var du tvungen att dra vidare?

– Det var VM -78. Sverige hade gått till VM. Jag var med i början på VM-kvalet men när jag blev proffs tappade jag platsen och jag tänkte att jag vill ju uppleva ett VM. Då måste jag börja spela igen. Därför flyttade jag hem.

Det blev ”bara” en match i VM -78, men ett VM fick han uppleva. Med tappat självförtroende flyttade Torbjörn Nilsson hem till IFK Göteborg för att få spela fotboll igen. Det är ganska fascinerande att man lämnar proffslivets glamour och pengar för att spela i IFK Göteborg där de monetära förutsättningarna naturligtvis var väsensskilda från de i Holland och övriga Europa. Men, pengar är inte allt och Torbjörn fick vara en del av ett lag som faktiskt var ett av Europas allra bästa under en tid.

ifk göteborg 1982, fotboll. bakre fr.v. conny karlsson, dan corneliusson, ruben svensson, torbjörn nilsson, glenn hysÈn, glenn strömberg, sven-göran eriksson svennis, fotbollstränare. främre raden fr.v. tord holmgren, tommy holmgren, thomas wernersson, målvakt, stig fredriksson och jerry carlsson, fotbollsspelare sverige. lagbilder

Tillbaka i IFK Göteborg med dåligt självförtroende och en tuff tid bakom dig.

– Det var inte som innan jag åkte, att jag lös och kunde göra vad som helst och aldrig hade några problem med någonting.

Sen kom Svennis efter ett litet tag.

– Sen kom Svennis. Då kan man väl säga att min karriär vände. Från att ha varit en ordinär allsvensk spelare till att bli lite mer då.

Vad betydde Svennis för dig?

– Jag fick en tränare som såg min potential igen, som Nisse gjorde. Han gav mig väldigt mycket frihet. Sen skickade han mig till Willi Railo som var mental tränare.

På vilket sätt hjälpte han dig?

– Med mental träning.

Hur hjälpte det dig på planen?

– Jag hade en negativ upplevelse där i PSV. Folk buade åt mig för att jag tappade bollen lite för lätt så därför ville jag inte ha bollen riktigt. Det gäller, när man får bollen, att inte se problem. Men det gjorde jag. Jag såg problemen, inte möjligheterna, om man ska vara lite konkret. Eller flummig. Han fick mig att, när jag fick bollen skulle det inte vara några problem, jag såg publiken jubla, jag såg möjligheter. Jag fick kassettband av WIlli Railo som jag låg och lyssnade på fem, sex dagar i veckan.

Torbjörn fortsätter:

– Det heter mental integrerad träning. Hemligheten med mental träning som inte många känner till är att man lurar höger hjärnhalva. Höger hjärnhalva kan inte skilja på en verklig upplevelse och en fantasiupplevelse. Mental träning betyder att du lagrar massa saker i fantasin som hjärnan inte har en aning om huruvida de hänt eller inte. Till slut blir den integrerad i ditt känslotillstånd också.

På det sättet kan man i teorin bli en bättre fotbollsspelare?

– Ja, precis. Det hade gjorts mängder med experiment. Folk fick blunda och se sig själv kasta bollar i en basketboll och andra fick träna på att göra det. Du såg nästan ingen skillnad på de som tränat mentalt och de som tränat fysiskt.

Det är ju smått fantastiskt.

– Ja, det är helt otroligt.

UEFAcup-guld, 114 matcher och 62 mål senare gör du ett nytt försök med utlandet och flyttar till Tyskland. Det gick ju skapligt ändå, eller?

– Ja, det gick hyggligt. Jag gjorde väl, jag kunde gjort lite mer mål men det var vissa omständigheter som gjorde att det inte blev så. Tyska fotbollen var uppbyggd på att jag inte skulle vara med i den kreativa processen. Jag skulle bara finnas där framme och göra mål. Tysk fotboll är ju så mycket att det är mittfältarna som ska vara de stora stjärnorna. Eller det var så tysk fotboll spelades då.

– Jag lärde mig tysk fotboll och hur man neutraliserar den. Det hade vi användning av i U21, när jag var förbundskapten. Tyskarna spelade på ett speciellt sätt, man spelade alltid med, nu är det annorlunda, men då spelade de alltid med dobbelpass, det betyder väggpass. Mittfältarna skulle komma och spela den centrale forwarden och sen få ett tillbakapass sen därifrån skulle man då göra mål. Så det gällde att stänga den där sista passningen. Då blev tyska spelare ofta väldigt paralyserade.

Det gick ju bra där, men ändå väljer du att tacka nej till en fortsättning. Varför då?

– De ville skriva nytt kontrakt, men då ville Svennis, som var i Benfica, att jag skulle flytta dit och jag ville flytta dit, men då förstod jag att Svennis skulle flytta till Italien, Roma. Han försökte bara få dit mig för att bli fri från sitt kontrakt.

Jaså?

– Ja, jag tror att historien är så. Då tackade jag nej eftersom Svennis inte skulle vara kvar. Då var jag pantad i Tyskland eftersom jag hade bestämt mig för att flytta.

Återigen tackar Torbjörn Nilsson nej till pengarna och han berättar om det som om det vore världens mest självklara sak. Trygghet och en god miljö slår högre.

Man kan säga att jag tackade nej till tio gånger högre lön. Men jag ville hem för att jag kände att miljön alltid har betytt väldigt mycket för mig. Du tjänade ju bra som proffs men du var tvungen att spela kanske sju, åtta, tio år för att bli ekonomiskt oberoende, som de kanske blir på ett eller två år idag.

Och så kanske man måste lägga undan lite istället för att köpa massa dyra bilar?

– Ja, men då köpte jag inga dyra bilar. Då köpte jag en Volvo.

Vi kommer in på det abrupta slutet och de bakomliggande orsakerna till det. Jag vill förstå varför han la upp skorna på hyllan, men jag gör inte riktigt det. Jag hör vad han säger, förstår förklaringarna, men kan inte riktigt ta in det. Det handlar om mål (att bjuda publiken på något extra), en krånglande rygg och att behöva träna extra för att hålla en, enligt den egna måttstocken, godkänd nivå. Det får man kanske förstå. Har man varit en av Europas bästa anfallare kanske det inte är alltför lockande att vara en helt ok allsvensk spelare.

Återigen tillbaka i Göteborg där du står för en storstilad comeback. Nio mål på elva matcher följs upp av åtta mål på 18 matcher och sen gör du nio mål på 10 matcher på våren och där lägger du av. Det har jag aldrig förstått. 

– Nej (skratt), jag kanske skulle hållit på ett år till men det var massa omständigheter som gjorde det. Dels hade min rygg börjat krångla, jag hade börjat få ryggskott och hade problem med det. Dels började jag få sådana här…det är väldigt viktigt med mål för mig och jag behövde ha mål som inspirerade mig. Målet var då att gå ut på Ullevi och underhålla publiken. Det är ju inget mål man sätter upp när man är 19 år, men jag var 32 år och då tyckte jag att publiken ska få valuta för pengarna. Det ska hända någonting varje gång, i varje match. Jag vill göra något annorlunda.

Torbjörn fortsätter:

– Där kände jag att när jag kom från Tyskland till Blåvitt kände jag att jag var tvungen att träna mycket extra. Det var därför andra året i Blåvitt inte gick så jättebra. Jag tränade inte speciellt mycket extra då. Det förstod jag på hösten där, 85, att ”du måste träna extra Torbjörn för att bibehålla kvaliteten”. Då började jag träna. Jag har alltid tränat extra, men då kände jag att jag var tvungen att träna väldigt mycket extra. Jag hade två pass i veckan som jag gjorde där.

– Men då hade ryggen börjat komma och kravet att hela tiden gå ut och prestera och alla ska vara nöjda. Så det var väl det som gjorde att jag ville göra någonting annat.

Men det är fortfarande nio mål på tio matcher. Jag fattar inte varför du inte slutförde säsongen i alla fall.

Torbjörn skrattar:

– Ja, säg det. Jag kan vara lika frågande själv. Jag kan vara så jädra dum. Jag borde, alltså 86 där, då vet jag att det var nästan mitt bästa år. Då kunde jag göra vad som helst på plan. Alla var livrädda för mig.

Du dominerade ju VM-kval och allt möjligt.

– Ja, och Allsvenskan. Försvararna var som små skolpojkar, tyckte jag. Men det var på något sätt inte tillräckligt för mig på något sätt. Men det hade ju varit tillräckligt att gå dit och vara en ordinär, en bra, allsvensk spelare. Man behöver ju inte vara överlägsen jämt. Men det var det kravet jag hade på mig hela tiden. Det stimulerade mig till att träna mer.

Så anledningen till att du slutade blir då…

– Jag såg en ny karriär framför mig. Jag såg slutet på karriären. Vi missade VM i Mexiko där, vi missade Champions League-finalen när vi förlorade mot Barcelona, så att det var några saker som hände där som gjorde att jag inte orkade en gång till. Det tror jag, sen kände jag också att Stefan Pettersson och Johny Ekström hade börjat göra bra ifrån sig så att generationsväxlingen fanns där och man ville inte vara kvar som en bromskloss. Att tränaren var tvungen att ta ut en för att jag var ett gammalt namn.

Fast man är ju ingen bromskloss om man gör nio mål på tio matcher.

– Nej, jag vet det. Jag har alltid haft ärliga uppsåt med det jag har gjort. Jag har tackat nej till fortsatta tränaruppdrag för att det har varit bättre för laget att vara utan mig och så.

Har det legat dig i fatet många gånger tror du?

– Ja, det tror jag. Det har tjänat mig då, eftersom jag alltid…Ingen ska kunna säga att jag är med och spelar för att jag har ett gammalt namn. Det skulle jag aldrig vilja uppleva. Därför tränade jag mycket extra också. Det tjänade ju både mig och laget. Vi var ju ett av Europas bästa lag 86.

En Tv-studio i England. Sven-Göran Eriksson har fått i uppgift att ta ut de elva bästa spelare han har tränat, en slags drömelva. Namnen är häpnadsväckande. Roberto Baggio, Christian Vieri, Juan Sebastian Veron, Ruud Gullit. Reportern presenterar ett antal namn och när han kommer till Torbjörn Nilsson säger han det med viss förundran varpå ”Svennis” svarar: Yes, I think he was the best of all these.” Samt ”He won the UEFA Cup for us back in 1982.” Hur känner man inför att få den typen av erkännande i den typen av konkurrens?

– Nej, jag är jättestolt för att det bevisar ju att jag kom någonstans. När man tänker tillbaka på sin karriär ska man försöka vara nöjd och jag är inte riktigt nöjd för att jag tycker att jag gjorde en för dålig landslagskarriär. Jag borde 70-80 landskamper och gjort kanske 20-30 mål, men nu det inte det. Nu blev det bara 28 landskamper och nio mål, tror jag. Men, som sagt, jag är nöjd med det, att Svennis tycker så. Det är jag väldigt nöjd med.

Han fortsätter:

– Ja, det är ju helt otroliga spelare han har tränat. Han tyckte väl att jag var komplett. Många av de här, som Vieri, han var en väldigt duktig målskytt medan jag både kunde dribbla, ta emot bollen och även var en hygglig målskytt. Det är väl det han syftar på när han säger att jag är en av de bästa han har tränat.

Nådde du det där målet, att bli Europas bästa spelare?

– Jag blev plats 10 en gång i någon omröstning. 82 var det, så jag nådde väl en bit på vägen. Sen tycker ju Svennis då jag var den bäste spelaren på 80-talet. Det är ju subjektivt då. Sen får jag väl säga att jag nådde ganska långt ändå eftersom han väljer mig som den bäste spelare han tränat och han har ju haft en del. Det får man ju vara tacksam för.

Sen var det landslaget. Det blev ju inte riktigt så bra som Torbjörn själv hade hoppats på. Eller, det kunde blivit mycket mer. Det är ytterligare en sak som är svår att förstå. 28 landskamper och nio mål är ändå fler än de allra flesta får uppleva. Men heter man Torbjörn Nilsson och har de kraven som han har på sig själv sammanfattas landslagstiden med en ganska tuff måttstock. Sen handlar det ju också om att gå sin egen väg och att saker ska kännas bra, antar jag.

Men varför blev det inte fler landskamper?

– Det var lite kaos i landslagsfotbollen på 80-talet där när Laban Arnesson kom och försökte få ihop ett svenskt spelsystem som inte fungerade. Samtidigt som jag inte, jag tackade ju nej 81. Jag spelade 79, 80, 81 och även 76. Han fick inte ihop det, Laban. Precis 81 när jag tackade nej där på våren blommade jag ut som Europastjärna, kan man säga. Då hade jag tackat nej och då vet jag att det var många som började tjata på mig, men det blev en principsak för mig. Laban gjorde ingenting för att övertala mig. Det gjorde han första 84 när jag kom hem och det gick väldigt bra på hösten och vi blev svenska mästare. Då ringde han och frågade om inte jag kunde ställa upp i landslaget. Det var Portugal-matchen där som vi vann.

Vad tänker du om att han inte försökte? Hade du försökt om du var han?

– Eh, jag tror att Laban försökte visa att hans spelstil, den svenska modellen, han ville att den skulle vara framgångsrik. Han var inte mycket för den här engelska som IFK Göteborg och Malmö stod för, men efter 83-84 började han förstå att han var tvungen att förlita sig på Malmö- och Blåvittspelare om han skulle nå framgång. Det var väl då han ringde mig.

Tycker du att han borde ha ringt tidigare?

– Eh, nja, men det gick väl ganska hyggligt för landslaget. De föll på mållinjen varje gång i VM- och EM-kval.

Hur hade du resonerat när du var på förbundet? Om Källström hade tackat nej, hade du försökt tjata med honom då?

– Ja, det hade jag nog gjort. Lasse Lagerbäck och Tommy Söderberg sa att jag fick ha med honom till EM-kvalet mot Spanien. Han var tillgänglig då, eftersom han var i den åldern. Då ringde jag och frågade om han kunde spela, och det gjorde han. Då byggde vi spelet runt Kim. Det blev lyckat.

Du vann guldbollen också. Hur var det, att få det svart på vitt att Torbjörn Nilsson är Sveriges bästa fotbollsspelare?

– Det var ju en dröm man hade när man började spela fotboll på seniornivå, ”tänk att få vinna guldbollen”. Men det var så långt borta så plötsligt när man var där så var det precis som en film, ”det är inte jag som är här och hämtar det här priset”. Så tror jag många, förutom Zlatan då, känner.

Så slocknar Ullevis strålkastare och karriären läggs ner (det blev några matcher och mål till i Jonsered något år senare). Allt ljus är inte längre riktat mot Torbjörn Nilsson, fotbollsspelaren. När drömmarna, ja inte alla, men en del av dem, är uppfyllda då? Vad sätter man upp för mål då? Vem var han utan fotbollen? När identiteten under många år präglats av att vara fotbollsspelare och där mående och självförtroende hela tiden berott på prestation blir det en stor omställning att sluta prestera inför fullsatta läktare.

När du då såg att horisonten närmade sig…kommer du ihåg hur du upplevde det? Känslan av att ”nu är det snart slut med fotbollskarriären”?

– Ja.

Det blir tyst i någon sekund. Sedan fortsätter han:

– Det var jättekonstigt. Märkligt var det. Hela min identitet försvann. Nu ska jag börja bygga en ny identitet som människa. Jag märkte ju det här på fester, när man var privat, så var jag ju fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson. Plötsligt var jag inte fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson. Jag var någon ny människa och det tog mig många år att lära mig den nya identiteten. Vad pratar man om på fester? Förut var alla intresserade av mig. Nu plötsligt hamnade det på mig att bli intresserad av andra människor: ”Vad gör ni?” och då kunde jag inte föra en konversation och då fick jag nya mål: att vara intresserad av andra människor.

Hur tog du dig an den utmaningen?

– Den var jättejobbig i två-tre år där, om inte det var längre. Jag har ju slarvat med skola, jag hade ingen yrkesutbildning utan det blev ju att du fick förändra hela ditt leverne på något sätt.

Ja.

– Det tror jag många fotbollsspelare, eller kanske elitidrottsmän har fått kämpa med och så vet man inte riktigt hur man ska hantera livet riktigt. Fast jag varit fotbollsspelare på elitnivå vill jag tillhöra samhället. Vara med i samhället och bidra med skatt och jobba och så. Jag vill ju inte liksom gå och vara en avdankad fotbollsspelare som bara glider omkring i samhället.

Du är fortfarande Blåvitts bästa målskytt i Europaspel med 34 mål. 14 i Europacupen (det man nu kallar Champions League), 12 i UEFA-Cupen och 7 i Intertotocupen). Vad var det du hade som gjorde att just du gjorde så många mål?

– Jag tror det var spelen på gräsmattorna, där du var tvungen att lära dig att göra och förhindra mål. Det är grunden i allting och därför blev jag lite ledsen då när man börjar prata om det här med resultat, att man inte ska tävla och så. Det är en förutsättning för att man ska lära sig sport. Det ingår.

Torbjörn fortsätter med ett exempel från TV-serien ”Målet är målet”:

– Vi hade förlorat en match som var väldigt viktig för oss i Ytterby om vi skulle kunna vinna serien med pojklaget, men vi förlorade med 4-1 mot Askim. Efter matchen går jag och tackar ledarna och så ser jag två av Ytterbyspelarna som har spelat matchen gå framför mig, så jag går ikapp dem för att höra vad de pratar om för de hade en väldigt livlig diskussion. När jag kommer ifatt hör jag den ena säga ”Nämen kebabpizza kan du inte ta. Vesuvio är mycket godare.” Då förstår man hur viktigt det var med resultat för dem och hur fort de glömmer. Barn glömmer fort och det som är så viktigt att poängtera är att man måste förstå spelets regler men man ska vara en god förlorare också. Man ska hata att förlora men man ska vara en god förlorare.

Vad skulle du säga att din starkaste drivkraft var?

– Att göra mål. Bevisa. Så enkelt är det. Det är ganska simpelt egentligen. Sparka en boll i ett nät, att det skulle vara så viktigt, men det var viktigt. Det var ett slags mål.

Men det hade du kunnat fortsätta göra i Jonsered.

– Ja, men då hade jag upplevt det. På något sätt är du inte VD på Volvo och sen går ner och är VD på ett litet företag med 30 anställda. Det gör du inte.

Efter den aktiva karriären som spelare har Torbjörn som bekant tränat ett antal klubbar: Västra Frölunda har aldrig varit så bra som de var under Torbjörns ledning, exempelvis. Han tog dessutom Sverige till ett U-21-EM efter en rafflande matchserie mot Spanien som kom att avgöras av Tobias Hysén (”Han fick börja på bänken i den matchen. Det var han inte glad över, men det gick ju bra.”).

Därutöver har han skrivit böcker om ledarskap och fotboll. Just nu är han i slutfasen med sin senaste bok som han skriver tillsammans med Martin Johansson, som han kamperade tillsammans med i SVT-serien ”Målet är målet”.

Och nu skriver du böcker.

– Ja. Det har blivit några stycken. Den senaste är väl egentligen den roligaste.

Ja, kan du berätta lite om den?

– Den släpps om tre veckor. Jag har korrekturläst i två veckor och justerat. Boken ska vara ett komplement till ordinarie fotbollsutbildning. I stället för att bara använda svenska fotbollsförbundets material så kan man välja den här också. Sen får man inget diplom om man kan utföra de saker vi vill att man ska kunna i den här boken. Svenska fotbollsförbundet sätter reglerna och normerna kring vad man ska ha för diplom och så vidare, men utan att kritisera för hårt tycker vi att den här boken är mycket roligare som utbildningsmaterial.

På vilket sätt?

– Ungdomarna kommer att tycka det. Vi tränade 35 spelare i Ytterby. Alla längtade till träningen. En av spelarna har följt med Martin som tränar Landvetter. Hennes föräldrar kör henne tio mil, tre dagar i veckan för att hon ska få träna så som vi gjorde i Ytterby.

Oj.

– Ja, och det tycker jag är ett bevis för att vårt sätt är fantastiskt bra. Det vi vill visa i den här boken är hur man kan träna ungdomar utan att de tycker att det är tråkigt.

Kan du kort beskriva metoden ni använder?

– Vi använde ett humanistiskt perspektiv. Alla ska få vara med, men vi ska tävla och vi ska tycka att det är viktigt att vinna. Där går vi emot svenska fotbollsförbundet linje kring tävling, men det var ingen av våra som hade problem med det. Vi hanterade det för att alla fick vara med. Sen hittade vi ett koncept för det här som är beskrivet i boken. Det var väldigt mycket spel i olika former, träningar som hade flow, det fanns inga köer. Det hände saker hela tiden för dem.

– Om jag får beskriva min kollega Martin då, när han och jag träffades kan jag väl säga så här: Mina fotbollsträningar har varit som en semla utan grädde förut och när Martin kom till och beskrev sina övningar och vad han gjorde blev plötsligt våra tränare en semla. Jag hade brödet och han hade grädden.

Om man jämför då med förbundet. Vad är det som blir fel eller tråkigt där?

– Jag tycker att det är viktigt att kunna korrigera varandra och ha åsikter för att annars kan man inte utvecklas. När jag läser förbundets utbildningsmaterial är många saker bra, men några saker är skrivbordsprodukter och med det menar jag att någon kanske har suttit och konstruerat en uppgift som ser bra ut på ett papper, men hur fungerar den? Blir det köer? Tycker ungarna att det är roligt? Där måste jag konstatera att det finns ett antal sådana och då om det kommer en tränare, som är lite orutinerad, kör de här övningarna och då tror jag att barnen inte kommer att se framemot nästa träning. Det måste jag vara ärlig och säga. 

Så er bok skulle vara ett bra komplement till förbundets egna manualer då?

– Ja, det hoppas vi för förbundet har ju väldigt många fina tankar kring det här med lek som vi också tycker är väldigt viktigt. Det som var kanske viktigast för oss med att skapa en grupp det är att du måste få den att fungera först innan du kan utveckla den. Det var det viktigaste för oss och det kommer inte riktigt fram i serien, det pedagogiska vi gjorde, utan det var mer dramatiken kring målen som framställdes.

Nilsson minns en specifik situation och berättar:

– Jag kan säga så här, när vi spelade finalen i Färgelanda Cup då satt en av våra ”bästa” spelare på bänken för han hade spelat semifinalen. Alla spelare spelade varannan match. Jag tror inte att många tränare i Sverige skulle sätta sin bästa spelare på bänken i en final i en stor cup. Men det gjorde vi, för att vi ville visa att vi tror på alla och vi är rättvisa. Det gjorde ju då att spelarna tyckte det här var underbart. Det betydde att vi byggde laget bakifrån och att du spetsar inte bara de bästa.

– Boken innehåller massa tips kring utveckling och vad du kan göra på träning för att få önskad effekt på saker och ting. Det känns som att vi har tömt oss, jag och Martin, på allting vi har i erfarenhetsväg.

En sista fråga bara: Är du nöjd med din fotbollskarriär?

– Ja, det är som jag sa, jag är jättenöjd med min karriär i IFK. Det är några svarta hål med Barcelona borta och så, men det är ju så med fotbollen. Allt är inte bara vinster utan man lär sig mycket av det här. Men jag är nöjd.

BaraBen-podden