Det sitter i huvudena

Låt säga att gårdagens hemmamatch mot Örebro hade spelats i augusti. Då hade man pratat om matchen som ”en bra prestation”, ”vi kom till otroligt många avslut”, ”vi släppte knappt till någon enda målchans för motståndarna” samt ”men tyvärr kom vi återigen i tidigt underläge”.. Spelarna hade fortsatt invaggats i en falsk säkerhet om att de gjorde det bra, att ”de är på väg”, men att de inte behöver hasta fram. En delvis förödande inställning i en verksamhet som bygger på så många inspelade poäng som möjligt. 

Men nu är verkligheten en annan, det är här och nu som gäller. En brutalt närvarande verklighet. 0-1 hemma mot Örebro när kvalstrecket och direktnedflyttning är kusligt nära, duger helt enkelt inte. Och då tänker jag främst på, när man synar det hela lite noggrannare, att vissa spelare inte tycks ge allt, de vill inte känna smärtan, de verkar inte förstå att oktober har övergått i november och att IFK Göteborgs allsvenska status är hotad på allvar. Superettan ligger med ett skadeglädjeleende på läpparna och lockar på den forna giganten i svensk fotboll; kom bara, kom bara, vi väntar på er.. 

Min tes är att debaclet sitter i huvudet på spelarna. För jag tror inte att spelare går in i en match och inte ”ger allt”, utan att det är en blockering. En låsning hos vissa som gör att de inte får ut det som de borde få ut. Och tyvärr tror jag att det är en rest av de senaste åren, där spelarna sällan fått känna att de spelat med kniven mot strupen. Det fanns oftast (bort)förklaringar till motgångar, inte sällan yttre, och man vaggades in i detta med att man trots allt gjorde en bra prestation. ”Det är inte nu vi ska vara så bra att vi kan utmana på allvar, det kommer sen. Om några år”. En form av förlorarmentalitet som sakta men säkert arbetades in i spelarnas huvuden. Tillsammans med den hårt styrande spelidén plockades även delar av kreativiteten som redskap bort. 

Och nu har det blivit en ordentlig krock i familjen. Kravställare i form av hemvändare har tillkommit. Poya är borta, men Ferran är kvar. Rolle har tagit över, men ska anpassa sig till det som arbetats in och varit, men ska samtidigt ta hem de poäng som krävs med hjälp av det han har med sig i sin ryggsäck. Vad det nu är? Hur vi hamnade här orkar jag inte ens fundera på, men jag konstaterar att det är en prekär situation vi hamnat i. Prekär är för övrigt att jävla uttryck, men jag hittar för stunden inget bättre. 

Kanske har vi hamnat i en omöjlig situation? Poya lyftes bort, in kom Rolle. Men Poyas högra hand Ferran och Soccer Services är kvar. Just den kombinationen är väldigt knepig i sammanhanget, men har antagligen med kontrakt och ekonomi att göra. Man gjorde en förändring, men man gjorde den halvdant och man gjorde den försent. Och mitt i det där står nu spelare som inte vart de ska ta vägen. Som en familj där man har brutit med kyrkan; förälder ett gick åt ena hållet och förälder två stod lite ängslig kvar innanför porten, och in kom en gammal låtsasförälder som inte kände igen interiören, men som ändå tyckte att den verkade lite bekant. Att ur den soppan plocka fram en högst nödvändig vinnarinstinkt som förlagts till en avlägsen plats i hjärnan, det är förstås inte lätt.  

Jag vill helst inte tänka på det, men kanske är det redan försent.  

Magnus Thorn