Raserat DNA och tålamod

Vi måste prata… Jag har tänkt lite och det är något som skaver. Eller det har skavt ett tag nu, faktiskt ganska länge. Jag vet inte när det började. Den frågan har jag grubblat över många kvällar när regnet piskat på rutorna. Mats Gren ställde till det för sig (han är ju bra på det) när han sparkade Stahre för att anställa Lennartsson. Man tränade för lite under Stahre. Med Lennartsson skulle man träna mer. Lennartsson tog över en urstark trupp som kryddades med ytterligare något nyförvärv och kopierade Stahres bedrift och kom tvåa. Men 2017 var tålamodet slut. Resultaten var för svaga och Lennartsson fick gå. Till 2018 skulle en ny tränare anställas.

Mats Gren valde bort Andreas Brännström för Poya Asbaghi. Uppdraget var lika tydligt som svårt: Gör Blåvitt till ett vinnande lag genom att spela en offensiv kortpassningsorienterad fotboll. Poya nappade. Poya förändrade allt. Sebastian Eriksson vittnade om att man hade lämnat stenåldern och allt var frid och fröjd på kamratgården. Paradigmskiftet skulle kanske innebära några år av kräftgång, så man uppfann #tålamod och där och då tror jag att föreningen gick vilse. Stolta supportrar som törstade efter nya SM-guld förväntades stå på stand by i några år för att spelet skulle få sätta sig. Väldigt många, för att inte säga de flesta, köpte snacket och satt lugna i båten. Man skulle titta på prestationer snarare än resultat.

Poya Asbaghi var med i Olof Lundhs podcast och pratade om ledarskap, om hur han föredrar att göra små förändringar för att över tid få till större. Det lät ju bra och så. Hur det blev i praktiken minns nog de flesta. Men för att friska upp minnet lite: Man gick från en 4-4-2 till någon form av 3-5-2 med flytande positioner. Sebastian Eriksson var mittback och det mesta gick faktiskt käpprätt åt skogen. Det gick så illa att man fattade nödbromsen (vissa menar att man drog i nödbromsen och att Poya faktiskt skulle ersättas, något GP rapporterade om) och satte in hjälp i form av Hannes Stiller och Hjalmar Jonsson. Så för att sammanfatta: Mats Gren fick gå och Poya fick stanna och med hjälp av ungdomstränarna reda ut stormen, vilket man gjorde genom att slå bland andra BP.

Trots att man var förhållandevis nära att ramla ur högsta serien höjdes få ifrågasättande röster. Jag stod själv på ett regnigt Bern Arena i Örebro och såg Benjamin Nygrens stjärna lysa upp den mörka himlen och tänkte att nästa år blir ett bra år. Trots att jag inte hade någonting att backa upp den tanken med.

Föreningen hade tagit sikte på SM-guld 2021 men säsongen 2019 såg först ut att fortsätta i ungefär samma spår som 2018. Så kom den där nästan sakrala segern på Nya Ullevi och våren 2019 var ju på ett sätt fantastisk. Det var som om en blixt slog ner och gav nya, unga Blåvitt superhjältekrafter. Nygren gick på vatten, Robin Söder öste in mål, Paka var den spelare många hade väntat på att han skulle bli och Lasse Vibes blotta närvaro spelade också en stor roll, för att inte nämna Hasses otroliga genombrott. Utöver det spelade Da Graca på en så hög nivå att förbundskapten Andersson bjöd med honom på solsemester i januari.

Allt var frid och fröjd. Poya hade ju dessutom fått en skräddarsydd ass som spridde (ett) klipp på den fantastiska processen. Processen som mejslats ut genom extremt långa arbetsdagar, ännu längre samtal om enskilda detaljer och drillande på träningsplanen. Spelet skulle fungera oaktat kvaliteten på truppen, men det har hela tiden varit tydligt att man behöver en viss typ av spelare för att klara av att spela den typen av risktagande fotboll.

Så kom hösten 2019. Paka var skadad, Nygren hade slukats av det belgiska mörkret och resultaten blev sämre och sämre och när Östersund tillintetgjordes i sista omgången hade man inte ett smack att spela om. Handlade raset enbart om tappade spelare? Eller blev spelet kanske lidande av att motståndet övergav initiativet till Blåvitt?

Under hösten gjorde sig så #tålamodet till känna igen. Istället för att ställa krav på resultat predikade man tålamod. Man såg att laget tog kliv, man pratade om prestationer, grund- och presspel, men väldigt lite om (vikande) resultat. Istället för att se våren som en anomali, såg man det som normaltillståndet, trots att empirin egentligen motsatte sig en sådan slutsats. Med det här komplicerade spelet som på många håll började kritiseras skulle man tampas om en högre placering 2020. Man skulle bara anställa en ny mittback först.

Så kom Corona och ställde till det. Som det där förbannade viruset gjorde för alla.

2020 började skapligt. Man vann mot Varberg och Atalanta-inspirerade AIK, kryssade mot Helsingborg, Falkenberg, Mjällby och förlorade mot Malmö, Djurgården och så vidare. Man vann Svenska Cupen mitt i det hela också – det ska man inte glömma. Kryssen hopade sig, en placering bättre än föregående år såg svårare och svårare ut att nå. Poya fick fler grå hårstrån. Han såg inte sällan plågad ut vid intervjusituationer. Han åldrades. Faktum är att det såg så illa ut att man kommunicerade att man tror på processen, att man fortfarande vill se tålamod och ganska tätt inpå kommunikén fick så Poya Asbaghi gå. En inte helt ovanlig fotbollslogik.

bild dplay.se

Roland Nilsson togs in för att rädda säsongen (och rätten att kalla sig ett allsvenskt lag). Fotboll handlade plötsligt om resultat och nu står vi där vi står, med få eller inga räddningsplankor kvar med en trupp som vant sig vid att fokusera på processer snarare än resultat. Kraven har hårdnat i och med värvningar av Wernbloom, Eriksson och Jakob Johansson, men vilka står verkligen pall för det här växlade fokuset? Hur har dynamiken förändrats i omklädningsrummet? Är truppen, som nästan är anpassad för att spela Poyas och Sibilas katalanska fotboll, byggd för att spela måstefotboll där svett och kamp är viktigare än väloljade processer?

Jag påstår inte att Poya är en dålig tränare, men jag påstår att det var feltänkt att börja prata om tålamod som företrädare för Sveriges genom tiderna mest framgångsrika förening. Jag poängterar för tydlighetens skull att jag inte lägger det här ansvaret på en huvudtränares axlar. Det vore djupt orättvist.