Örebro borta. Ny ödesmatch. Nytt kryss. Örebro borta ses i normala fall, på förhand, som en match IFK Göteborg ska vinna ganska komfortabelt. Det här är inte en normal säsong (tänker inte främst på Covid -19 här) där poängen trillar in i strid ström. Det här är en säsong där vi tydligen ska vara nöjda med en poäng eftersom Örebro borta tydligen är en svår match. Statistiken säger något annat (men vem bryr sig om statistik och tabeller?): På de senaste 20 matcherna har Örebro vunnit fem och Blåvitt nio.

Blåvitt började bra och hade mycket boll inledningsvis för att sedan tappa kommandot och överlåta initiativet till motståndet. Har du hört den förut? När Bjärsmyr tidigt skadade ljumsken fick Da Graca komma in och han såg bufflig ut, hamnade ofta snett i närkamper och var nära att ge bort en straff i första halvlek. I övrigt handlade första halvlek i mångt och mycket om ett kortpassningsspel som förvisso är fint att titta på och en press som tycktes väldigt svår att spela sig ur på ett konstruktivt sätt och när man väl lyckades spela sig ur Örebros första press hade man ofta förtvivlat svårt att sätta fart på bollen. Blåvitt såg som bäst ut när Jakob Johansson fick vandra upp med bollen och från en position någon meter in på offensiv planhalva sätta sina lagkamrater i spel. Han har en fin förmåga att hitta medspelare med yta att spela på.

Minolta DSC

Örebro fick som sagt bra utdelning för sin hårda press, men Blåvitt lyckades fortfarande skapa chanser och visst borde väl Alexander Farnerud som faktiskt ofta befann sig i straffområdet gjort något mål på de chanser han hade. Trots att Farnerud uppenbarligen är värvad som anfallare ter det sig som slöseri att spela honom där. Han har inte snabbheten som krävs för att spela där. Däremot har han fina fötter och skulle nog kunna göra ett bra jobb i en något mer tillbakadragen roll.

Hasse och Sana fick roller något längre fram i banan vilket gav avslut från Hasse och Sana fick chansen att hota lite mer med sitt passningsspel. Samtidigt blev det ofta ganska trångt när Sana, Yusuf, Abraham och Paka drog sig mot liknande ytor. Jag förstår poängen med att dra in yttrarna för att skapa ytor för Jallow och Wernersson, men Blåvitt hade svårt att utnyttja det numerära övertaget. Paka hittade inte riktigt rätt och hade svårt att göra något nyttigt med bollen bortsett från ett par diagonala passningar in i straffområdet som med enkelhet togs omhand av försvarare. Och visst borde Paka varit mer påkopplad när Wernersson, efter fin lyra av Sargon, spelat in bollen i målområdet?

Vi gick till paus med 0-0. Känslan var att Blåvitt hade övertaget, men att Örebro kändes tunga att möta.

Kouakou byttes in och återigen fick vi se en spelare som vill gå i djupet. Han är ringrostig, men jag hoppas att han ges mer speltid framgent. Trots att Blåvitt hade en rätt svag första halva av andra halvlek är det tydligt att Kouakou behövs på plan.

Andra halvlek påminner inte så lite om den första. Örebro får betalt för sin press och vinner ofta bollen efter att en Blåvittspelare tvingats slå en längre eller stressats för att spela till en lagkamrat i ett för stressat läge. Att målet kom när det kom kändes därmed logiskt. Örebro och Blåvitt påminner en del om varandra men där Örebro för dagen var något mer effektiva i sitt spel och gick snabbare från bollvinst till anfall.

I minut 70 kom så den för dagen petade Aiesh in. För mig är det obegripligt att en av allsvenskans bästa yttrar inte spelar från start, men jag antar att man ser något som jag misslyckas med att se i Sargon. Med hjälp av Emil Holm satte Aiesh fart på högerkanten och Blåvitt såg vassare och inte fullt så omständliga ut. Blåvitt spelar av förklarliga skäl ett helt annat spel med kniven mot strupen. De har en helt annan frenesi och de ser jobbiga ut att möta eftersom man hela tiden vill framåt. Ett energikrävande spel, absolut, men det ser ut att bära mer frukt en ett tiki taka i ultrarapid.

Tobias Sana satte en straff vars upprinnelse går att diskutera, men det kan andra få göra. Jag är glad över målet. Det är på något sätt symptomatiskt att det är just Sana som gör målet. Det är han som förväntas vara katalysatorn som allt spel ska gå igenom, samtidigt är det också han som slår flest bollar in i straffområdet och frågan är om han inte fått ett för stort ansvar på sina axlar.

Fotboll handlar om att vinna matcher och det har Blåvitt tyvärr blivit för dåliga på. Kraven har nedmonterats, vi har en tränare som blir arg på Andreas Alm för att denne sätter press på Blåvitt, vi har en av Sveriges bästa mittfältare som mittback och vi har ett presspel som inte funkar. Jag ser intentionerna, jag ser att man ibland får ut mycket av att rulla bollen. Jag ser att vi skapar chanser och det kanske sker utveckling – men övriga lag utvecklas också. Inte nog med det. I minut 77 gjorde Kalmar 0-2 mot Häcken genom ICA-arbet…Piotr Johansson och det målet gör att Blåvitt inte på något sätt kan slappna av. Vid kryss eller förlust mot Kalmar i nästa omgång är Blåvitt indragna i bottenstriden. Det är fakta. Det är bara några poäng upp till säker mark, men då måste man också ta poängen för att ta sig uppåt.

Örebro matchade tre spelare födda -02. Blåvitt hade inte en enda junior med sig till Närke. Vad hände med den där satsningen på ungdomar? Hade man fortsatt ge unga spelare chansen hade mitt tålamod varit större, men just nu låter man äldre spelare gå före trots att man inte tittar på tabellen. Jag hänger inte riktigt med.

Categories:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier