När vi fortfarande kan drömma

Hemmapremiären mot Hammarby i fjol.

Vägen till Gamla Ullevi kantad av familjer och vänner. Späckat med några förvirrade boråsare med gulsvarta halsdukar.

Den ängsliga förväntan i hjärtat som fortfarande brinner, trots en snöplig förlust mot AFC. En förväntan om att i år, i år är Blåvitts år.

Känslan när man tar i i de första ramsorna. HÄR ÄR ÄNGLARNA, HÄR ÄR ÄNGLARNA.

En grön gräsmatta. En varm sol. En kall öl.

De vackra bilderna rullar på storbildsskärmarna och alla sjunger om att Poseidon snart ska skina. Spelarna vandrar ut på planen och tittar upp till höger, ser ett magnifikt tifo.

Domaren blåser igång. Blåvitt tar tag i matchen direkt.

Paka dribblar sig igenom ett trögt Elfsborgsförsvar, blir brutalt kapad. Straff.

Giorgi kliver fram. Slår in den kallt, lågt till höger. Jubel. Konfetti.

Precis innan halvtid 2-0, Toko får presentera sig med en fin nick på hörna.

Det blir inga fler mål. IFK Göteborg vinner hemmapremiären. Glada spelare får ta emot publikens ovationer.

Och vi kan fortfarande drömma.