I somras skrev jag en bitter krönika om att det är ”lika bra” att IFK Göteborg spelar i Superettan nästa år. Jag fick en del skit för den och i efterhand är jag medveten om att jag kanske tonade ner det värsta med en degradering: att det hade varit väldigt farligt, framförallt ekonomiskt, för vår klubb.
Men det blev ju fart på Kamratgården under hösten till slut, vilket var en stor del av min poäng: att det behöver hända något drastiskt. Grenen sågades av, Poya fick lite annan hjälp och BP besegrades i vad som kan vara en av Blåvitts viktigaste matcher i historien.
Vad är då problemet? Jo, att vi lika gärna kan åka ur nästa år istället.
För ärligt talat: även om laget får in fem, sex nya spelare (vilket jag ser som ett minimum) är kvaliteten på den här truppen av lägsta allsvenska nivå. När jag stod i plasttemplet Tele2 och såg ett vansinnigt blekt IFK förlora mot DIF insåg jag att det egentligen bara är en spelare jag verkligen vill ta med mig in i 2019: Giorgi.
Om Poya hade en stor press på sig inför 2018 är det en så kallad ”piss i oceanen” jämfört med pressen han har på sig inför 2019. Tålamod i all ära, kommer inte resultaten hyfsat snabbt kommer jag att vråla ”Avgå!” redan efter några omgångar.
Dessutom kommer Helsingborg tillbaka nästa år, i sällskap med Falkenberg. Två klubbar jag definitivt tror blir tuffare att slå än BP, Dalkurd och Trelleborg. AFC kanske också gör oönskad comeback, men i den frågan skulle jag nästan gärna se en sådan. De genererar bra energi i form av hat från alla andra allsvenska klubbar. En gemensam fiende är kul.
Till syvende och sist. IFK Göteborg undkom nedflyttning i år tack vare tre magiskt usla klubbar, som vi tog hälften av våra poäng mot. Nästa år kan vi vara en av dem.
