Bättre sent än aldrig… Under veckan har jag varit upptagen med allt möjligt, men äntligen hade jag lite tid att skriva om några taktiska reflektioner efter debaclet mot Varberg. Det är ny matchdag när jag skriver detta, fyra timmar innan avspark mot Elfsborg, och denna text fungerar väl egentligen som en mer konkret beskrivning av vad som absolut inte fungerade mot en viss typ av försvar mot Varberg. Nedan går jag igenom några detaljer från uppspelsfasen där man kanske behöver våga mer för att åstadkomma saker offensivt, och var man behöver vara lite mer på den säkra sidan defensivt framgent. Tyvärr hade jag i skrivande stund inte tillgång till bilder från sändningen i Discovery, så det fick bli en text med några taktiktavlor istället för att illustrera. Häng med!

Jens Askou pratade om att ”våga göra fel” – en av sakerna han kan ha menat

Dagen efter matchen sa Jens Askou följande till GP:

– Vi måste våga mer. Våga göra saker i sista tredjedelen, visa oss för varandra och ibland ta den svåra lösningen i stället för den enkla. Det är små detaljer som gör stor skillnad just nu. Vi i ledningen försöker att motivera spelarna till att behålla modet, våga göra fel – bara man visar att man försöker.

Vad kan han konkret ha menat? Nedan följer ett exempel på en del i spelet från matchen där blåvitt borde ha vågat mer för att åstadkomma något offensivt.

Blåvit valde att mönstra en väldigt offensiv formation i sin uppbyggnadsfas: när man tryckte upp ytterbackarna Wendt och Hausner så högt och höll in sina yttrar i ”half-spaces” (korridor mellan central- och ytterkorridor) mönstrade man en 2-2-1-5-formation, med mittbackar, centrala mittfältare i en rektangel längre bak och Lucas Kåhed som tia. Varberg försvarade sig allt som oftast i 5-4-1, vilket innebar att de hade en man-man-lösning mot den blåvita offensiva femman där uppe. Här uppstår ett problem: Varberg lät gärna ytan bakom blåvitts ytterbackar vara öppen eftersom dessa stod så högt, och blåvitt hotade inte genom uppspel där. Då höll man sina mittfältare i en smalare shape, och då uppstår direkt ett problem i numerären på mittfältet: vi blir undertaliga 3v4, eller tidvis 2v4 när Kåhed hamnade lite längre upp. Här blev det tjockt på mittfältet och oerhört svårt att ta sig igenom. Just detta bidrog även till en större del bolltapp centralt på mittfältet eftersom Varberg inte hade några problem att starta en återerövringspress om man hade numerär centralt.

Vad skulle man vågat göra? Den spontana tanken är den linjebrytande passningen till Lucas Kåhed i ett tidigt skede från att en av mittfältarna Hagen/Carlén fått bollen, enligt bild nedan.

En passning som hade slagit ut en lagdel och i nästa skede möjliggjort djupledshot för den offensiva femman. Problemet är att detta passningsförsök sker ytterst sällan. Man vågar inte riskera bolltappet vid en misslyckad passning och transition emot, och vänder istället hem. Detta blir en oerhörd offensiv låsning, och var ett av huvudskälen till varför det började buas ordentligt under en period under mitten av första halvlek när inträdena i sista tredjedelen var oerhört sparsamma. Det handlar om att ”ibland våga ta den svåra lösningen istället för den enkla”. Jag tror att detta var en av sakerna tränare Askou kunde ha syftat på.

Sedan ska vi dock se vad den konkreta risken med bolltapp på mittfältet var, och varför blåvitt bitvis såg sköra ut i Varbergs kontringsfas, mer om detta i näst sista punkten.

En outnyttjad möjlighet när Varberg gjorde om i pressen, något Elias Hagen uppfattade men ingen annan

Ovan skrev jag att Varberg försvarade sig allt som oftast i 5-4-1, men det var inte alltid så det var. Under matchen uppstod sekvenser då man valde att flytta upp en mittfältare upp i förstapressen och istället pressa i 5-3-2. Detta gjorde att man tappade en spelare på mittfältet, och ytan blev plötsligt större bakom förstapressen. Detta uppfattar Elias Hagen som då rör sig in i den ytan som blir ledig, enligt bild nedan. Han visar tydligt att han vill få bollen från mittbackarna genom att gestikulera öppet med armarna, men får den aldrig när situationen uppstår. Här talar vi om ytterligare en outnyttjad möjlighet, där den hypotetiska passningen från Bångsbo/Svensson enligt bild nedan skulle skapat möjligheter att ”progressera” bollen framåt och öppna låsningen från föregående punkt. Att spela förbi förstapressen och komma in i en yta som Varberg inte lade ner så mycket arbete på att täcka genom deras anpassning till blåvitts sätt att spela.

Det handlar om mönsterbrytande, att tvinga Varberg att försvara sig i en yta där de tidigare inte gjort det under matchen, och sådant kan öppna för eventuella överraskningsmoment som ibland är guld värda. Vi talade om att våga, och för att göra det handlar det väldigt mycket om kommunikation. Det går inte att höra varandra på planen med publiktrycket, så att identifiera andra uppspelsvägar än just de huvudvägar man tränat på och pratat om i matchplanen är en nyckel som behöver tränas på. Jag förstår tyvärr att Hagen ibland ser ut att känna sig lite uppgiven, för här gör han det bra och identifierar en möjlighet, men där han inte får den hjälp han behöver.

Risken med att tappa bollen centralt i en offensivt viktad buildup-shape

Nu till den punkt som jag antydde i den första punkten i texten, om vad som sker vid en eventuell bollförlust centralt med denna typ av buildup-shape. Ett viktigt begrepp i sammanhanget är det som kallas ”rest defence”. Rest defence är ett begrepp som beskriver det anfallande lagets struktur som försäkrar dem om en bra övergång till återerövringspress och försvar när man tappar boll. Detta handlar alltså om lagets defensiva organisation i ögonblicket då man tappar bollen och om organisationen är tillräckligt bra för att återerövra den igen eller skydda från farliga kontringar.

Det potentiellt problematiska med denna offensivt viktade buildup med hela sex spelare bakom motståndarnas andrablock i deras press i en relativt tidig fas av anfallet, är att rest defence blir lidande. Ett konkret exempel från matchen är en sekvens i 40:e minuten där ett centralt bolltapp leder till en farlig kontring. Bångsbo kliver upp och spelar bollen till Adam Carlén, som nu blir anfallen av tre återerövringspressande Varbergsmittfältare som utnyttjar sitt numerära övertag på mittfältet och gör Carlén chanslös i att ta bollen framåt. Vi är nu i ögonblicket där blåvitt förlorar bollen, och vi fokuserar nu på rest defence. Nedan ser vi hur laget ser ut när bolltappet sker.

När Hagen kommit upp i höjd med Carlén för att försöka ge honom understöd blir han lite för hög och man har endast två försvarare bakom mot en rättvänd kontring. När Varberg sticker med fyra spelare i kontringen tvingas Carlén och Hagen jobba hem på efterkälken, och man har som bäst ett 4v4-läge, vilket inte är fördelaktigt, då man kan anse att man i sådana situationer bör vara minst en spelare mer i numerären för att ta hänsyn till eventuella 1v1-skickliga spelare och andra situationer som kan uppstå. Varberg kan attackera boxen med lätthet och skapa en chans genom en cutback i boxen. Blåvitt har tur med att Hausner hinner hem och bryta cutbacken i allra sista stund, annars hade 1-0 varit givet redan då. Alltså: huvudpoängen är att en så pass offensivt viktad shape med så höga ytterbackar ger en svagare rest defence. Att ha en spelare extra längre ner är viktigt för att försöka bryta en kontring i ett tidigare skede. En vanlig rest defence-formation är 3-2 bakom anfallet, till exempel.

Svårigheten att ta sig in i boxen, även via kanten

En sista kortare kommentar angående hur lätt Varberg stundtals hade det att försvara mot blåvitt i sista tredjedelen. I paus byter blåvitt in Arbnor Mucolli och flyttar in Gustaf Norlin centralt. Som sagt hade blåvitt svårt att ta sig framåt centralt, men på kanterna gick det inte särskilt mycket lättare heller mot Varbergs fembackslinje och mittfält. När blåvitt försökte progressera bollen i yttrerkorridor (vänster oftast) lyckades Varberg skapa numerära övertag för att skapa låsning även här. Genom att ha en extra mittback som hade man råd att komma ut med sin wingback och en central mittfältare för att skapa numeriska överbelastningar på den kanten blåvitt attackerade, vanligen 4v3-situationer enligt nedan.

Även om Arbnor Mucolli är en spelare som är skicklig på att utmana i dribblingsituationer och 1v1-dueller hjälpte inte detta när motståndaren hade möjlighet att täcka upp med en extra mittback för att blockera den direkta ingången i boxen närmast ytterkorridor. Låsning på låsning på låsning.

Det visade sig tydligt att just denna typ av uppspelstaktik föll platt mot Varbergs sätt att organisera sitt försvar, men det ska bli intressant att se om man kommer behålla något ur denna offensiva taktik mot lag som försvarar sig på lite annorlunda sätt än vad Varberg gjorde, eller om det är något man kastar i papperskorgen direkt. Jag tror att det blir en blandning – och det kanske beror på om man visar att man vågar mer i vissa delar av spelet, som Jens Askou uttryckte det.  

Categories:

BaraBen-podden
Facebook

7 days ago

BaraBen.com
Det här var åt helvete! #ifkgbg #ahlmansfemling ... See MoreSee Less
View on Facebook
Kategorier