Matchen mot Djurgården var verkligen något av en berättelse med två halvlekar. I första halvlek var spelet mestadels krampaktigt, osäkert och svagt i både passningsspel och duellspel. Det tidiga baklängesmålet och sättet det tillkom på bidrar ju såklart till detta då mål sedan gammalt förändrar matchbilder. Efter paus kommer IFK ut med en annan pondus och ett mer fokus på framåtlut och offensiva spelsätt, vilket såklart också beror på att Djurgården inte pressar lika högt och frekvent, utan kan ligga på löp när det vankas kontring. Och i ärlighetens namn var det, likt matchen mot Malmö, bara fokuset hos motståndarna i avsluten samt en påkopplad Adam(i de lägena, i alla fall) som gjorde att siffrorna bara hamnade på 1-0 till DIF. Det kommer säkertligen komma fler texter om hur matchen var i stort eller att vi inte gjort mål ännu och stora krisrubriker, och det må så vara, men i den här texten tänkte jag ta med mig en ganska positiv sak från matchen: Johan Bångsbo börjar se ut som under förra säsongens sommarspelare.
Johan Bångsbo har egentligen sedan de sista fem matcherna förra säsongen och framåt varit en bra bit under isen, tycker jag. Det modiga passningsspelet har blivit säkrare och mindre riskbenäget. Bollarna mot central forward eller ytter har varit luftpastejer eller bollar i maghöjd om inte regelrätta rensningar. Det är inte så svårt att förstå varför. Förra säsongen spelade Bångsbo bredvid antingen Mattias Bjärsmyr eller Calle Johansson, två mittbackar av den gamla skolan, som var mer styrande i sitt spel och mer ”bolljäveln skall BORT”-tänkande i sitt försvarsspel i synnerhet. Med dessa herrars uttåg från den blåvita familjen(Calle tillhör oss ännu, men är utlånad) innebar att Bångsbo skulle få nya lagkamrater bredvid sig i backlinjen. Och även om jag tycker att både Hausner och Carlén, de gånger han spelat mittback, gjort det helt ok, tycker jag det märks hur osäker Bångsbo verkar. Allt kaos runt klubben har säkerligen också bidragit. Men som sagt, i andra halvlek igår tyckte jag att det hände något. Plötsligt slog Bångsbo bollar längs marken både på centrala mittfältare i svårare lägen och även upp på en mötande Marcus Berg efter backen. Vi fick ett helt annat tryck i anfallsspelet och det kändes som att en del axlar sjunk ner, även om det såklart är långt ifrån klart. Vad som skedde igår var också att vi blev ganska varse om vilka spelartyper som kommer behövas om vi vill spela såhär framåtlutat framöver.
Elias Hagens roll och betydelse
Jag vet inte vad det var som hände med Elias Hagen efter paus, men plötsligt kändes det som att något släppte och han lämnade sin mer framskjutna position för att komma ner och möta och spela lite enklare bollar. Kanske var det order från tränarna, kanske var det han själv som tröttnade och ville känna på lädret. Oavsett så kändes det som att han och Bångsbo hittade varandra med lite mer enkla tvåmeterspassingar bara för att få känna på bollen lite längre stunder än de som gavs under första halvlek. Något man också såg med andra halvlek var att Hagen helst trivs med att spela djupare och ha mer boll än att ligga och fiska som en tia. Även om hans rörelsemönster frigör ytan för Berg att möta i, blir vi lätt baktunga när våra båda defensiva mittfältare blir lite för…defensiva i tänket. Detta är lite av en gordisk knut för oss, kan jag tycka, då egentligen alla våra centrala mittfältare tänker mer defensivt än offensivt. Gustav Svensson, Sebastian Eriksson, Adam Carlén, Abundance Salaou och nämnde Elias Hagen är alla mer hemma som ankare än tvåvägspjäser som vill följa med i anfallen. Salaou är lite mer framåt i tänket, men där är snarare skadebekymmer det största hindret, samt att vi inte sett honom riktigt lika mycket i a-lagsmatcher som de andra.
Tyvärr så vart vi ju tvugna att släppa Simon Thern till säsongsstarten, och förra säsongens stora offensiva spets, Kevin Yakob, som jag tycker båda två hade passat som handen i handsken i den mer offensiva ”8:an”-rollen. Hussein Carneil har potential att kliva in där, men hans roll och form överlag har liksom Johan Bångsbo varit under isen en längre tid. Ska bli spännande att se hur vi kommer ställa upp när han kommer tillbaka.
Som sagt, jag tycker inte IFKs inledning varit godkänd, precis som er andra. Men jag tar ändå med mig hur vi kunde ha ett mer behagligt passningsspel under den andra halvleken, även om det till stor del också berodde på ett mer passivt motstånd. Vi hade lite mer självförtroende i passningarna och kunde med lite flyt gjort ett mål till följd av ett vackert passningsspel, och hade inte det varit skönt? En Johan Bångsbo i form kan betyda otroligt mycket, mer för offensiven snarare än defensiven, då karln fortfarande har sina spetsegenskaper framåt snarare än bakåt. Jag hoppas Tengryd/Lundin och övriga i teamet analyserar och hittar lite samma saker som jag, och agerar därefter. Mer djupledstänkande yttrar som ändå skär in från kanterna för att öppna korridoren för ytterback på överlapp samt i alla fall en mer framåtlutad central mittfältare kan göra att spelet tar sig ytterligare. Målen kommer komma, bara vi fortsätter tro på det. Nu tar vi Norrköping!
