Citatet i titeln sägs ha sagts av Kim Källström till medieprofilen Fredrik Wikingsson under förra landslagsmästerskapet, då de båda herrarna var i samma sällskap och kollade på match. Wikingsson skall då ha skrockat åt och stört sig på att det jublas så mycket vid mål, eller något liknande, då Kim replikerat på detta vis. Ändå någon form av vishet i citatet, månne. Vi som följt med IFK Göteborg nu under rätt många år vet detta allt för väl, vill jag påstå. Det är mycket annat som också är svårt, men just nu, i ett ganska illa fungerande blåvitt, är nog anfallsspelet den stora gåtan. För som vi får slita för våra målchanser!
”Hög press och aggressivitet” var mantrat för IFK Göteborg under första 20 minuterna av matchen. Framburna av ett högt sjungande antal supportrar kändes det faktiskt som att våran press bet bra på Värnamo. Sen ska man inte sticka under stol med att Värnamo var något under isen under första halvan av första halvlek. Tagna av stundens allvar? Vem vet. Vi vann ändå boll i bra lägen i inledningen, och med bättre skärpa hade 1-0 kunnat komma ganska tidigt. Marcus Berg och Gustaf Norlin var anfallspar, men Norlin droppade längre ner i försvarsspelet för att störa ut Värnamos bolltrixande med centralt mötande mittfältare. När man sedan vann boll var Norlin ofta jäms med eller längre fram som spjutspets framför Berg vid omställningar. Jag kan gilla tanken bakom, föredrar nog den typen av ”nr 10” framför den med spelfördelande typen som Hussein Carneil skulle åta sig under försäsongen, men det är en smaksak.
Marcus Berg visar med all tydlighet också hur viktig han är för presspelet, när man ska falla, när man ska trycka framåt. Håller ofta ut händerna och visar ”här är linjen” och är verkligen den galjonsfigur vi behöver. I pressen, i alla fall. Tyvärr för Bergs, och hela lagets skull, visar inte kaptenen så mycket mer än begåvad spel utan boll. Med boll är det fortsatt så att det ser stolpigt, osynkat och matchotränat ut. Touchen sitter inte riktigt där den ska, och väggspelen, vrickningarna och skarvarna är inte där ännu.
Frågetecknen på centralt mittfält
Under veckan som gått kom det ett avsnitt av nya podcasten Hunden, Katten, Glassen där gamla spelarna Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr och Tobias Hysén bjudit in nyss övergångna Simon Thern för ett uppsnack till Värnamo-matchen. Thern nämnde några intressanta saker om vad han tyckte och tänkte under sin tid i klubben, och nämnde bland annat att han inte tyckte IFK använde honom till hans fördel riktigt. Eller inte användes på rätt sätt, snarare. Det är något jag tänkt mycket på när det gäller blåvitt och offensivt lagda centrala mittfältare. Vårat mest upphausade nyförvärv, Elias Hagen, har just nu, stor potential att hamna i den lådan av spelbegåvade, passningsvirtoser som hamnar i en sexa-roll i ett tvåmannamittfält med Gustav Svensson och således tappar sin usp. Nu går åsikterna isär om huruvida vi spelar 4-4-2 eller 4-2-3-1 bland fans på sociala medier, men kontentan från matchen igår var att vi inte spelade boll via mitten, i alla fall. Långa bollar från backlinjen, kriga om andraboll och vinn boll högt via aggressiv press. Elias Hagen såg vilsen ut, och påminde inte så lite om Simon Thern under delar av förra säsongen.
Nu ska man såklart inte måla fan på väggen riktigt ännu, men det känns som att Elias Hagen värvades för en annan typ av fotboll än vad vi visade upp igår mot Värnamo. I Bodö/Glimt var Hagen den defensiva spelfördelaren. Regissören. Pirlo-rollen, you name it. Det var en klar och tydlig idé om hur man var tänkt att spela. När Hagen värvades, och hur det såg ut under de tidiga försäsongsmatcherna, var tanken att han skulle ha klara mandat att följa med framåt i anfallen, då spelfördelandet och taktpinnen snarare skulle hållas av Hussein Carneil centralt offensivt. Sen fick vi stryk mot Gais och vi gick mer tillbaka till grunderna med två anfallare i en grunduppstättning samtidigt som Carneils närvaro i startelvan inte alls var huggen i sten. Elias Hagen har, av matchen igår att döma, hamnat lite i kläm av detta. Men vems är felet?
Nej, som sagt, vi spelade oss inte fram via mitten i matchen mot Värnamo, och känslan är att vi helt övergivit den approachen vi startade försäsongen med. Det vi gjorde mest var att slå inlägg. Och SOM vi gjorde det! Enligt Wyscouts data slog IFK Göteborg 28 inlägg med ganska god spridning mellan kanterna. Den som minns förra säsongen vet ju att allt som oftast var det högerkanten som stod för inläggsproduktionen. Det fanns dock ett problem förra säsongen, och det problemet kvarstår. Leveransen.
Som sagt, vi lyrar in en hel del inlägg. Markovic står för 8 stycken till exempel. Alla plockades bort av motståndet. Emil Salomonsson slog 5, alla fastnade. Som jag nämnde tidigare är det för tidigt att ropa hej, men det är himla påtagligt hur jobbigt det är för oss att komma till målchanser. Jag vill inte hålla på att mässa om spelidé och dylikt, det gör så många på internet ändå. Men när jag ser hur ett Djurgården, Hammarby eller Häcken hela tiden har en tanke med vad de gör, eller skall göra med bollen blir jag så moloken och avundsjuk. Häckens första halvlek mot Elfsborg nu på måndagskvällen var ett lysande exempel på ett lag i harmoni, likt hela förra säsongen. Alla vet hela tiden vad de ska göra. Kanske är det för att man står sitt egna lag närmast och ser bristerna före allt annat, men det känns verkligen inte som att alla riktigt vet vad de ska göra just nu. Det är som sagt svårt att göra mål i fotboll, men varför känns det alltid som att det är svårast just för oss?
Ska bli med skräckblandad förtjusning när man ser hur vi kommer tackla ett Kalmar nere i Småland på söndag. Kommer bli mycket bolltittande för oss där med, är jag rädd. Vilket inte är hela världen, men ställer vi upp med ”bara” två centrala mittfältare mot Kalmar tror jag det kommer bli tufft. Förhoppningsvis är scoutingen och analys-teamet på detta redan och åtgärdar som sig bör, även om jag vet att Alexander Tengryd är en vurmare för två man i anfallet. Nåja. Väl mött på söndag!
