Något jag har tänkt på under säsongen är hur ganska många kommentatorer, både experter och ”vanliga” kommentatorer, aldrig riktigt kan komma runt varför inte motståndaren oftare utmanar IFKs backlinje i djupled med en längre boll i korridoren osv. Det nämndes igår och det nämndes ännu mer i matchen mot Mjällby senast. Det läggs nästan uteslutande på att motståndaren ”inte kommer upp i nivå” som det så fint heter. I princip aldrig nämns det hur IFK jobbar med hela laget som en enhet i försvarsspelet, med överflyttning och riskminimering, just för att inte låta motståndaren slå bollen på djupet mellan Calle Johansson och Oscar Wendt, till exempel. När väl IFKs försvarsspel lyfts lite så är det nästan uteslutande när Gustav Svensson står i vägen/glidtacklar/nickar bort bollar i vanlig ordning. Inget fel i det, men jag stör mig lite på hur lite experter tenderar att se vad det gäller kollektivt försvarsspel.
Ovan nämnda Calle Johansson var inte med igår på grund av avstängning. Istället fick unge Johan Bångsbo chansen igen, och gjorde det med den äran. Trots att detta var hans blott tredje start känns det som att Bångsbo spelat allsvenskt ett par säsonger redan. Positionssäker, tuff när det gäller och, framför allt, säker med bollen.
Efter en sån insats ropar nu många fans efter att Calle Johansson och Johan Bångsbo skall bilda mittlås. Och inte mig emot! Att ersätta en åldrande Mattias Bjärsmyr med den unga, lovande och bolltrygga Bångsbo låter som mumma i min bok. Men det är inte alltid så enkelt. När Johan Bångsbo fick chansen sist var han också bra, men Calle Johansson var mycket mer osäker än vi vant oss vid. Min tanke är nog att Calle och Bjärsmyr har ett så bra samarbete just nu att Stahre kommer köra vidare med dem säsongen ut, om inget händer.
Något annat jag märkte under matchen igår var hur mycket boll Kevin Yakob ville ha. Den känns verkligen som att Kevin växer när han får utgå från en central roll på mittfältet snarare än som ytter eller mötande anfallare. Flera gånger igår, särskilt under första halvlek, hämtade Kevin boll långt ner och kunde vända upp och starta anfall på ett sätt som Simon Thern och Gustav Svensson inte kunnat göra i ett rakare 4-4-2 som vi kört tidigare. Med tre man på mitten, och en Kevin Yakob som spelfördelare/regissör, öppnar sig en dörr på glänt till det som vi fans gärna vill referera till som ”spelidé”.
Jag gillar att vi spelar med tre man på mitten, men tyvärr så uppdagades en liten tråkig grej, tycker jag. I och med att Marcus Berg blir ensam spets i det här systemet, försvinner hans hotfulla närvaro framför mål. Nu låg han visserligen bakom första målet med en vacker assist till Simon Thern, men jag gillar inte när Marcus Berg går av en match med 0 skott. Hans teknik och trygghet med boll är ovärderlig, förvisso, men faktumet kvarstår ändå: vi behöver också Marcus Berg framför mål. Med sina år på nacken och sargade kropp ser inte Berg ut som den ensamme striker han en gång varit. Ofta lunkar han runt på planen och alibi-pressar då det inte är i presspelet han ska blomstra. Men ändå, med en ensam forward som taktik, då behöver vi nog ha en yngre och mer löpvillig spelare där fram, vad det lider. Eller så kanske våra tre offensiva mittfältare exploderar offensivt och Berg kan skaffa sig ytor likt en annan Lewandowski. Inte mig emot!
Till slut: Stahre, och många fans, vill se oss mer framåtlutade. Det är så väl, men problemet är att jag tror vårat så kompakta och svårpasserade försvar, som ofta är väldigt lågt, kommer falla lite om vi ställer oss högre upp. Antingen det eller så kommer vi bli för långa mellan lagdelarna. En gång igår klev Oscar Wendt upp lite för hårt och ensam i press, och Norrköping spelade enkelt förbi och anföll på den kanten bakom. Så enkelt och fort kan det gå när fokus tappas bara för ett ögonblick. Min farhåga är att vi blir för framåtlutande, och således blir straffade i djupled av motståndaren. Men det är sånt här vi behöver träna på. En hållen nolla och två gjorda mål på bortaplan, och PLAST, är inte att förringa. Nu tar vi peking hemma också!
