Hemmamatch, gott om folk trots skakigt spel, tätkänning vid seger och Marcus Berg tillbaka i startelvan. Vad skulle kunna gå fel? Rimligen att helgens resultat spelade Blåvitt rätt i händerna. Ja, och att himlen öppnade sig tio minuter före avspark och eftersom regn sällan faller, så att säga rakt, fick jag min beskärda del rakt i ansiktet. Lagom till avspark valde regnet dock att upphöra.
I motståndarlaget springer Nikola Djurdjic runt i ett pat shorts som Henrik Rydström lämnade in på Emmaus efter avslutad karriär. Djurdjic, född -86 (underbar årgång), har känt på Bundesliga. Oscar Wendt, född -85 (helt ok årgång), har i det närmaste varvat Bundesliga. Men duellen kanske snarare handlar om vem som ska hamna i målprotokollet och då är det väl rimligare att mäta styrkeförhållandena med Marcus Berg som även han gjort fler Bundesligamatcher än Rydströms kalsongbror.
I matchens linda skulle en tredje Bundesligabekanting presentera sig genom ett mordförsök. Oscar Wendt ska vara glad att han kunde fortsätta matchen och detsamma får nog sägas om Gyau som fick syna det gula kortet efter tilltaget. Amerikanen var inte den ende degerforsaren som var övertänd för det smällde ordentligt inledningsvis. Det var tydligt att Degerfors bestämt sig för att inte släppa en jävel över bron för de var disciplinerade och taggade till tänderna. Hur länge skulle de orka hålla på på det viset? Ja, de skapade chanser och fick faktiskt lite tryck i en lätt böljande match.
Kontraktsföljetongen Kevin Yakob var inblandad i mycket, för att inte säga allt(jag trodde däremot inte att Wendt skulle släppa den frisparken till honom), Gustav Svensson var lycklig som ett barn på julafton över den blöta mattan och Stahres Kamrater såg ut att ha ganska roligt på jobbet.
Blåvitt fick inte riktigt tag i bollen på offensiv planhalva och Degerfors tilläts hålla i taktpinnen. De kom till inlägg och höll fast bollen på offensiv planhalva på ett bättre sätt än IFK Göteborg.
Just som jag satt och tyckte att Marcus Berg såg lite trött ut serverades han en underbar genomstickare från Gustaf Norlin och fri med målvakten gör Berg knappast några misstag. Norlin hade även han varit inblandad i en del situationer och det står nog inte Oscar Vilhelmsson på platsen bredvid Berg om en vecka för halvannan minut senare spelade han fram till Marcus Bergs andra mål för kvällen.
Så gick vi till paus med 2-0 efter en förhållandevis svängig halvlek.
Norlin slår inte bara fina passningar till Marcus Berg. Han är en enmanspress som för egen maskin sätter skräck i Degerfors backlinje. Dessutom ska han ha ett extra plus för att han eldar igång publiken på ett föredömligt sätt. Fotbollen behöver mer sånt, i mitt tycke.
Jag hamnade bredvid två gentila tyskar som gör någon slags dokumentär om Oscar Wendt. Bara en sådan sak. Oscar Wendt hade dessutom berättat för dem att om det är upp till honom spelar han gärna ett år till.
I den 73:e minuten var det dags för gåshud, tårar och alla känsloyttringar man kan tänka sig. Sebastian Eriksson stod redo för att få hoppa in. På Gamla Ullevi. Till supportrarnas sång, precis som han drömt om. Det, mina damer och herrar, är en upplevelse jag kommer att minnas länge. Att han dessutom fick avsluta matchen med kaptensbindeln runt armen adderar naturligtvis något till upplevelsen.
Tysken tyckte inte att Blåvitt hade någon vidare strategi och det får man väl hålla med om när man summerar andra halvleken, som väl inte går till historien som den mest upphetsande ur ett fotbollsporrperspektiv. Samtidigt, poäng är roligare än processer. Det har vi ju fått lära oss den hårda vägen.
Andra halvlek var kanske inte vacker, men samtidigt var segern aldrig hotad. Blåvitt håller tätt och det ser väldigt kontrollerat ut. Skönt för Stahres kamrater att återigen hålla tätt bakåt. Bjärsmyr, Johansson, Wendt och Jallow går från klarhet till klarhet och tillsammans med Hahn och övriga laget har man blivit ett svårforcerat fort.
Vielen dank!
