Vad vill Blåvitt och Micke Stahre med sitt spel egentligen? ”Modernt retro” – är det bara en klatschig catchphrase? Hur vill vi egentligen såra ett lag som Varberg? Varberg på hemmaplan är en match där man borde kunna förvänta sig att Blåvitt ska vara det bollförande laget, det är en match som man kan förvänta sig att Varberg är mer nöjda med ett oavgjort resultat och är mer inriktade på att försvara krysset än att gå för segern. Då är frågan vad Stahres plan för att såra ett lag som Varberg är? När vi möter bollförande lag då är det lätt att se att Blåvitt utgår från ett starkt försvar, försöker pressa motståndaren högt och satsar på att såra dem med snabba och effektiva omställningar. Mot Varberg är inte det en gångbar plan och uppenbarligen dög inte dagens matchplan för då hade vi inte vandrat hem med en poäng.

Var allt bara skit idag då? Nej, självfallet inte. I Bjärsas frånvaro väljer Stahre att släppa fram den 19-åriga mittbackstalangen Johan Bångsbo, och han ska verkligen inte lastas för dagens två förlorade poäng. Han gör allsvensk debut och kan vara stolt över sin insats. Han är lugn, visar upp fina fötter och ser helt klart ut som en stabil allsvensk mittback. Får han fortsatt förtroende känns det som att han kan bli hur bra som helst.

I den positiva kolumnen kan vi också lägga in att vi faktiskt kommer till tillräckligt med lägen för att vi ska kunna vinna den här matchen, Berg borde väl lämnat planen med en hattrick i assists. Men då är det väl bara otur? Vi var det bättre laget? Vi hade en plan som fungerade, vi saknade bara den där sista skärpan framför mål? Njae, så känns det inte från läktarplats. Det är inte så att man sitter där och känner att allt bara flyter på att målen snart kommer, när vi väl får en chans är känslan mer att man blir förvånad över att den dyker upp. Vi blixtrar till nån gång ibland med fina individuella insatser såsom Bergs fantastiska framspelningar, men det är inte den där maskinen där anfallen avlöser varandra och vi bara maler på. Vi kanske borde vunnit den här matchen om man ser till målchanser men vi är absolut inte tillräckligt bra för att dominera matchbilden mot ett halvkasst Varberg.

Jag hoppas verkligen att föreningen från styrelse, till klubbdirektör, till ledare och till spelare har en tydlig intern plan för hur man vill spela fotboll, hur man vill utvecklas som fotbollsförening och framförallt hur man ska göra för att vinna fotbollsmatcher. Från läktaren och utanför bubblan är det inte lätt att se denna plan, det är inte lätt att försöka vara optimistisk kring vad man upplever och vad som faktiskt sker men man får väl helt enkelt bara försöka ha förtroende för de som leder detta IFK Göteborg och hoppas att ljusningen väntar inom en inte alltför avlägsen framtid…

Vi har tagit två poäng på de fem senaste matcherna och någonstans känns det ju som att säsongen redan nu är över men man måste väl försöka komma ihåg att det faktiskt ”bara” är sex poäng upp till en andraplats och att serieledande AIK ”bara” har ett försprång på åtta poäng med en match mer spelad så om den där ljusningen man hoppas på inte är längre bort än Elfsborg kommande söndag kan man kanske få upp något sorts hopp igen…

Matchens bubblare: Jag har så jävla svårt att förstå att det ska vara så evinnerligt komplicerat för vissa supportrar att bete sig som folk på en fotbollsläktare, och med det menar jag inte att man inte ska få gapa och skrika, att man inte ska få uttrycka sin frustration på ett mer eller mindre barnförbjudet vis. Fotboll är känslor och det ska det få vara även på läktaren men idag såg jag först något som såg ut som ett internbox på Blåvitts klackläktare och därefter fick matchen tillfälligt avbrytas för att någon/några kastade in någon sorts fyrverkeripjäs precis bredvid en fotograf. Det är faktiskt bedrövligt att behöva se sådant på läktarna. Bete er för fan!

Categories:

BaraBen-podden