En slumrande jätte mot ett Champions League-kassaskåp. Blåvitt, tidigare mesta mästarna, satte sig på bussen och svepte förbi hav, skog och mark med en skön vårsol som hjälte till att sätta färg på kulissen för att möta nuvarande mesta mästarna, Malmö FF. En slumrande jätte med en begränsad pengapung mot en i allra högsta grad vaken jätte med 500 miljoner på banken (och ändå bara inlägg, som Pya uttryckte det). På plan var siffrorna desto jämnare, eller vad sägs om 29.9 vs 29.7 (4-1 i juniorer i matchtruppen i Blåvitts favör).

Malmö FF inledde i ett rasande tempo och sköljde över Blåvitt i våg efter våg, som det så fint heter. Under matchens första 30 minuter kändes det som en tidsfråga innan Malmö skulle lyckas ta ledningen, men Warner Hahn, Calle Johanssons knä, en stolpe och ribban ville annorlunda och något mål gjorde inte Malmö under matchens första hälft.

Blåvitt fick inte riktigt fatt om Malmö och frågan var vilka ytor man skulle bjuda på. När man föll lågt hittade Malmö vägar för att komma till avslut genom att rulla runt i ett högt tempo och trianglar. När halvtimman var spelad fick Blåvitt någon form av ordning på grejerna och man stack emellan med lite bollinnehav och ett par avslut. Marcus Bergs kanonchans var ett resultat av en fin omställning.

För att Blåvitt ska etablera sig i matchen ytterligare krävs fler insatser likt de Sana ofta stod för. Han vågar hålla i, rulla och spela svårt i en fin kombination. Visst, han håller i bollen något för länge ibland, men samtidigt får Blåvitt vila med boll för en stund när han faktiskt suger in den och vågar hålla i den. Dessutom sliter han enormt och glidtacklingen på Anders Christiansen var plockad från en högre hylla.

Allt sammantaget skulle jag gissa att matchen gick skapligt planenligt för Stahres mannar. Malmö fick ha initiativet och Blåvitt riktade in sig på sylvassa (nåja…) kontringar. Dessvärre går det nog inte att räkna med att Hahn ska hålla Blåvitt kvar i matchen på samma sätt i 45 minuter till.

Andra akten. Skulle gammal vara äldst eller skulle Blåvitts ungdomliga entusiasm trötta ut Malmö?

Foto: Emelie Hübner

Halvleken var knappt två minuter gammal när Simon Thern halvklumpigt hänger kvar med en arm som Ola Toivonen lyckas rulla bollen på och straffen var glasklar. 1-0 till Malmö på straff. Ridå? Nja, inte nödvändigtvis, men som den utvecklade sig var Malmö FF dessvärre ett klart bättre lag den här gången och jag kan inte dra mig till minnes när Blåvitt senast var så här utspelade senast.

Stahre försökte göra vad han kunde och bytte ut Aiesh, Jallow och Thern för att sätta in Salomonsson, Al-Ammari och Norlin. En aning besynnerligt kanske eftersom Aiesh haft någon form av övertag på sin kant. Norlin å sin sida började med att få en Malmöspelare varnad någon minut in på bytet.
Wendt tjurrusade mot Beijmo som vände bort honom, bollen lyftes över till andra sidan och Norlin satte sedan fart för att jaga livet ur Anders Christiansen så till den milda grad att den senare drog baksidan. I och med det bytet och de Blåvitt gjorde ändrades förhållandena och plötsligt var Malmö det yngre laget.

Foto: Emelie Hübner

Det gjorde inte att de var de slarvigare laget för Blåvitt visade upp en närmast imponerande oskärpa under stunder av den andra halvleken.

Matchen lugnade ner sig en aning och Blåvitt fick chansen att ha bollen något mer men man gjorde dessvärre inte så mycket matnyttigt med den. Det är Sana, den hos vissa så ifrågasatte, som slår de farliga passningarna, det är han som håller i boll, det är han som vågar och det är faktiskt han som visar att han vill vinna det här.

Med styva kvarten kvar gick Stahre till frysen och plockade upp Kevin Yakob som satt och försökte hålla sig varm bredvid Erik Sorga.

Hade Vilhelmsson varit mindre rädd om huvudet hade han antagligen nickat in sitt andra mål för säsongen men han valde ett något mer oortodoxt sätt och med det tackade han för sig och Yakob, med ett utgående kontrakt och allt att spela för, tackade för sina första allsvenska minuter 2022.

Någon vidare forcering fick vi inte se och i ärlighetens namn var Malmö närmre 2-0 än Blåvitt var att göra 1-1. Det är svårt att ta med sig så mycket från den här matchen. Fina inhopp, visst, men den viktigaste läropengen är nog ändå att man behöver sätta en högre press alternativt spela med tre centrala mittfältare mot ett så skickligt motstånd.

Categories:

Tags:

BaraBen-podden