Sol. Försäsongens sluttamp. En ifrågasatt taktik från alla möjliga håll (vi lär få anledning att återkomma till det…) och ett mer meriterat motstånd än i de senaste matcherna. Stahre såg till att matcha äldst…förlåt bästa möjliga lag, bortsett från att Emil Salomonsson fick starta på bänken.
Mjällby radade upp chanser och Blåvitt föreföll ha problem åt alla håll. Man hittade inte rätt, skarvarna var för korta eller för sneda, de individuella misstagen i försvaret kunde (borde) blivit kostsamma men pressen ställde till viss del till det för gästerna.
Efter styva kvarten spelad tog Norlin fasta på sin snabbhet och satte frustande fart med riktning mot målvakten som blev stressad och försökte sig på en fint som gjort Johann Cruyff stolt, om den gått hem. Norlin gick inte på den och tackade för kaffet och serverade Marcus Berg till karriärens enklaste mål.
Något vidare anfallsspel bjöds vi inte på och kombinationen Berg/Sana som anfallare såg så långt inte precis briljant ut.
Givet Mjällbys dominans i inledningen var kvitteringen väntad, men Blåvitt har större problem än ett insläppt mål hemma mot Mjällby. Man hemfaller inte alltför sällan till den längre bollen som inte sällan leder till noll och ingenting annat än att den kommer tillbaka lika snabbt igen. Röran i eget straffområde, Therns och Gurras låga positioner är andra ”detaljer” att skruva på.
Norlin drar in i planen (känns som en skräddarsydd roll för Sana?) när Blåvitt har bollen. Det finns några problem med det. Dels hittar Blåvitt sällan den ytan (där man skulle kunna få numerära överlägen), dels är Oscar Wendt inte den han var för några år sedan och Norlin är mycket men han är ingen utpräglad playmaker. Blåvitts spel hade mått bra av att Thern närmade sig den ytan oftare så att Norlin (ja, eller vem fan som helst) kunde ge sig av i djupet för att krångla till det lite för Mjällbys försvar.
Dessvärre är spelarna i Blåvitt för statiska (eller lojala spelidén som jag inte lyckas förstå?) och det är en väldigt rak 4-4-2, för att inte använda överord. Mot den bakgrunden var 1-2-målet föga överraskande. Svensson tjurrusar ut för att sätta press på en spelare som rimligtvis inte borde stått så fri, han blir enkelt bortgjord och möjligen är det en svag retur av Hahn.
Marcus Berg ville inte analysera matchen i paus och han menade att det inte var ok att släppa in mål på det sättet.
Mjällby följde sin plan enligt Löken och man hade 7-2 i chanser med sig in i paus.
Vad skulle Stahre göra i paus för att förändra matchbilden? Han bytte plats på Sana och Norlin. Möjligen trycktes Thern upp något också, men på det stora hela gjordes inga världsomvälvande förändringar. Blåvitts taktiska besvär kanske analyseras i en podd nära dig om inte allt för lång tid.
Andra halvlek fortsatte i mångt och mycket enligt samma melodi som den första. Den stora skillnaden var att Mjällby blev något passiva och lät Blåvitt ta tag i taktpinnen. Det ledde inte till fler chanser åt något håll.
Stahre gjorde vad han kunde och bytte in Salomonsson och Vilhelmsson i 63:e minuten. Emil har väl sina fördelar i att han gör något fler poäng än Jallow som har en annan löpkapacitet. Vilhelmssons stora fördel jämfört med Norlin är att han faktiskt är anfallare och riktigt vass i djupled.
Mjällbys passivitet ledde till slut till att Blåvitt skapade halvchanser och fasta situationer. Blåvitt såg ut att få vittring och runt 70:e minuten såg spelarna faktiskt ut att ha tagit vara på tränare Stahres mantra som går ut på att man ska köra som fan.
Thern fortsatte flytta framåt i banan, Wendt fyllde på mer och rörelsen såg allmänt bättre ut, men det hjälper inte när de flesta passningarna slås i sidled. Det var knappast en slump, således, att det var Thern som ”assisterade” till Wendts kvitteringsmål.
Fotboll handlar om att göra fler mål än motståndarna (om man har en halvfull inställning till livet) och idag lyckades Blåvitt nästan med uppdraget, så det är synd att klaga överdrivet mycket. Samtidigt har jag svårt att se Blåvitt göra det oftare när motståndet blir starkare om det här är metoden man tänker jobba efter. Samtidigt, målet med tävlingen var rimligtvis att ta sig så långt som möjligt och Blåvitt tar sig ur gruppspelet på rätt sida kniven.
