Två lag som kunde försättas i krisläge rent tabellmässigt vid en förlust, men där ett lag fått önskad effekt av ett tränarbyte och ett som stått och stampat på samma punkt i några år. Norrmannen Högmo har fått igång Häcken och Stahre har pratat om att få igång Blåvitt. Det enda som på förhand talade för att Blåvitt skulle vinna var att ingenting talade för att Blåvitt skulle vinna. Blåvitt är ju som bäst då, för tillfället.

Bernardo Vilar skulle begå debut för Blåvitt till följd av Calle Johanssons avstängning, Kalley var på väg till Holland istället för att spela (enligt inga källor alls) och Aiesh, som gjorde ett fint inhopp senast, fick chansen från start. Innan avspark såg Blåvitt, utöver lugna och avslappnade, offensiva ut. Jallows utgångsposition var ett par kilometer högre och känslan var att det gällde även backlinjen.

Ett anfall som i någon mening inleddes av Bernardos lugna passningsspel ledde fram till ett klappklapp-spel vi inte sett på länge och till slut avlossade en halvfri Aiesh ett skott på en Häckenhand och straffen förvaltade Tobias Sana på bästa sätt. Det har pratats om att man på Kamratgården har pratat om att man måste inleda matcherna på ett bättre sätt, men jag har svårt att tro att man vågade hoppas på en så här fin start.

Foto: Emelie Hübner

Det var viss derbykaraktär över matchen. Det small i en del närkamper: Bernardo (byter snart till Berra på tröjan?) skallade ihop med en motståndare, Jallow fick någon smäll och Simon Thern försökte hockeytackla någon ur sekten Wålemark. Blåvitt gjorde inledningsvis enkla saker bra: Man låg rätt i press, höll positioner och fyllde på vid bollvinster. Sana startade löpningar framåt tidigare och Thern smög med på ett sätt som har saknats. Bakom alla de där offensiva krafterna stod Gustav Svensson som grindpuck och höll förhållandevis tätt. Anestis fick sitt att gör, han också.

Häcken tog dessvärre tag i taktpinnen och Blåvitt fick lägga sig på försvar och kontring, vilket höll på att ge frukt när Aiesh kom fri. Dessvärre räddade målvakten avslutet och passningen fanns nog inte som alternativ eftersom Kolbeinn försvann i passningsskugga. Vad som var värre var att Häcken i anfallet efter kvitterade efter en smått tilltrasslad situation i eget straffområde.

Efter kvitteringen var Blåvitt tillbaka i gamla synder. Man slog den längre mot Berg och Kolbeinn och struntade i att fylla på. Häckens mittfältare kunde således lägga allt krut på att spela fotboll och inget på att försöka förstöra motståndarens spel. Häcken började få bett med sin press och det såg generellt ganska jobbigt ut att spela i Blåvitt. När Häcken fick straff som förvaltades tätt inpå halvtidsvilan var det således inte så mycket som talade för seger för de Blåvita eleganterna.

Andra halvlek inleds med att Häcken kommer 11 mot Anestis men Jeremejeff valde att gå på eget avslut och matchen fick leva vidare en stund till. I runda slängar en minut till.

Tobias Sana ville ta tag i det. Han kom ner djupt och försökte starta anfall, men Blåvitt hade förtvivlat svårt att etablera anfall som var oberoende av fina individuella prestationer. Stahre agerade tidigt. Norlin byttes in redan i paus (Jallow skadad?) och i 53:e fick debutanten Vilar lämna planen till förmån för Sebastian Eriksson. Vilars debut började lovande, men efter en stund såg han ut att ha problem med tempot och det var kanske ett inte helt orimligt byte. Även Thern bytte i 53:e och Yakob (höll på att kliva in med Dahlqvists tröja) kom in.

De längre bollarna slogs med högre frekvens och om Blåvitt hade ett anfallsspel under inledningen var det som bortblåst i den andra halvleken. Lösa passningar blandades med passningar till fel adress och om Blåvitt fortsätter spela på det sättet blir det en lång höst.

Ett av bytena gav effekt. Kevin Yakob och Tobias Sana såg ut att slarva bort ett anfall men bollen slogs slutligen in i straffområdet och vem stod inne i straffområdet om inte Captain Fantastic, Marcus Berg och gav Blåvitt lite välbehövligt syre.

Inlägg fortsätter slås på första bästa spelare oavsett färg på tröjan och det blir extra svårt att vinna fotbollsmatcher när koncentrationen och noggrannheten inte är bättre än så. Samtidigt var Kevin Yakob en positiv injektion. Han springer och befinner sig oftare i den där ytan som Blåvitt haft så svårt att hitta (den som Thern hittade så fint under matchens inledning, om ni minns).

I 84:e minuten var det dags för Oscar Vilhelsson att komma in och Kolnbeinn hade kämpat klart för dagen. Blåvitt gick därmed över till något som såg ut som full fart framåt. Med sin första aktion skrapade han fram en hörna som ledde till ytterligare en hörna som ledde till ännu en resultatlös fast situation och en kontring som Robin Söder stoppade och sekunder senare pekar domaren på straffpunkten för tredje gången. Då visade det sig att målvakten skadat sig otroligt allvarligt och Tobias Sana fick vänta länge på att få lägga sin straff. Det var såklart inte därför han missade den.

Om man ska försöka knyta ihop säcken kan man konstatera att Blåvitt har problem över i stort sett hela planen: Häcken kommer till farliga chanser och Blåvitt får slita otroligt hårt för att komma till lägen. Inte sällan slarvar man bort omställningschanser genom att trampa boll eller genom att helt enkelt inte ställa om med fler spelare än de som spelar anfallare. Det spelar alltså ingen större roll att Blåvitt har två monster längst fram. Om Blåvitt däremot hittar modet som krävs för att spela som man gjorde i inledningen av matchen så finns det bra saker att ta med sig från dagens match.

Men, problemen hopar sig och tabellpositionen är definitivt inte det minsta av dem.

Categories:

BaraBen-podden
Facebook

3 weeks ago

BaraBen.com
Det här var åt helvete! #ifkgbg #ahlmansfemling ... See MoreSee Less
View on Facebook
Kategorier