Det gör ont när knän brister. Det gör ont när unga människor tvingas avsluta sina karriärer i förtid. Det gör lite extra ont i mig att läsa att Jakob Johansson tvingas lägga upp skorna på hyllan, 31 år ung.

Vi minns alla målet mot Italien. Jakob hade tagit en ordinarie tröja som han inte för allt i världen tänkte lämna till någon annan. Han fick Janne Anderssons förtroende och betalade tillbaka med bländande insatser. Så, i matchen efter det där Målet, skadade han korsbandet.

Men Jakob tog sig tillbaka till landslaget och skadade sig återigen och missade ännu fler landskamper.

Då var då och nu är nu.

Jakob tog sig återigen tillbaka till fotbollsplanen och gjorde det bra för Blåvitt i allsvenskan. Inte tillräckligt bra för att snabbt återta sin plats i landslaget, men tillräckligt bra för att kunna spela bra fotboll. Men i december tvingades Jakob till en ny operation, något litet skulle fixas efter de två korsbandsskadorna.

I mars klubbades nästa operation och Jakob väntades åter efter EM.

Sedan dess har det varit tyst. Märkligt tyst.

Så, idag den 22/6-21, kom nyheten (GP:s uppgifter) om att rykten gör gällande att Jakob Johansson tvingas avsluta sin karriär och jag vill bara vakna ur något som känns som en mardröm. Tankarna är svåra att sortera, tårkanalerna fylls sakteliga på samtidigt som fiskmåsarna skränar olidligt högt nere på gården.

Jag har sett Jakob gå från pojke till vuxen. Jag såg när han växte ut till en fullfjädrad allsvensk stjärna och jag var inte det minsta förvånad över att Janne Andersson tog ut honom i landslaget.

Jag önskar dig allt gott, Jakob!

BaraBen-podden