Efter en vecka kantad av en monumental sorg följd av en förtvivlat vacker och värdig hyllning av Bebben Johansson innan avspark på Ullevi, stod åter en kamp över 90 minuter för dörren. Derby, eller vad man nu vill kalla det. Men, per definition ett derby. Häcken, återigen uppmålade av media som någon sorts favorit till guldet, som laget som spelar en ”fin och attraktiv” fotboll. Men efter fyra matcher föga stoltserande med en poäng. En sårad lillebror, och en sårad lillebror kan vara farlig. Blåvitt, som inte svarat upp mot förväntningarna och tagit för få poäng, hade även de mycket att bevisa. Mitt i detta kom en tidigare Blåvittspelare att stå i centrum, både under och efter matchen.
Pontus Dahlberg verkar ha retat gallfeber på en mängd blåvita supporters. Att han räddade kvar Häcken i matchen och gjorde en ytterst stabil insats tror jag att de flesta är överens om, trots att svaga avslut gjorde honom större än han egentligen var. Men sedan går meningarna isär. Joakim Bengtsson skriver:
För mig är Pontus Dahlberg gul och svart. Och spelar i Häcken. Vem är den att kallas blåvit som spelar i ett annat allsvenskt lag? Gustav Lorenzo Palm fyller på:
Pontus Dahlberg har Häcken som arbetsgivare, och självklart ska han gå All-in där. Vara lika dramatisk, visa lika mycket attityd som han gjorde i Blåvitt. Filma lika mycket, fördröja spelet lika mycket och han ska vilja vinna lika mycket som då. Jag har inga som helst problem med att Pontus spelar exakt likadant som han gjorde i Blåvitt. Sedan om man tycker att han uppför sig som en clown i största allmänhet, det är en annan sak än att han genom en koppling till Blåvitt inte skulle få agera på det ena eller det andra sättet. Här tycker jag istället att Bmo är mer rätt på det:
Sedan kanske jag inte tar det så långt som att de är vidriga, den här generationens fotbollsspelare. Men att spela fotboll är ett arbete, ett jobb. Och som supporter förväntar jag mig att de som spelar i Blåvitt gör sitt jobb fullt ut. Alltid. Om spelare kommer från en annan klubb må så vara, men jag vill se hjärta just när de är i Blåvitt. De ska fira mål oavsett, även om deras tidigare klubb står som motståndare på andra sidan. Med det menar jag inte att man nödvändigtvis behöver håna motståndarna eller motståndarnas supportrar. Men att se någon gammal blåvit spelare fira ett mål mot oss, det höjer knappast min puls nämnvärt. Det blir lite för ängsligt för mig om vi ska hetsa upp oss över sånt. Vi älskar ju själva spelare med attityd, eller?
Så låt Pontus Dahlberg vara gul och svart fullt ut så länge han huserar där. Skulle det vara så att han kommer åter till Blåvitt en dag, ja, men då är det Blåvitt som gäller. Både för honom och för supportrarna. För det där med klubbhjärta så som vi kände det förr, det är för länge sedan passerat och endast ett privilegium för att fåtal spelare. Och de förtjänar förstås att hyllas stort. Men 1960-talet är över och förbi. Spelare med klubbhjärta finns absolut, men de är i en förbluffande minoritet. Låt de som har fotbollen som arbete göra det arbetet fullt ut, utan att blodtrycket behöver skjuta i höjden av skitnödighet hos oss supportrar.
