Oscar Wendt och Marcus Berg kommer hem till Blåvitt. Visserligen var detta Fotbollssveriges sämst bevarade hemlighet, men när det nu äntligen står klart känns det ändå helt otroligt. Detta är alltså två spelare med långa utlandskarriärer, massvis av landskamper och klubbhjärtan som det inte går att finna på särskilt många platser nuförtiden.
Den trupp som Rolle förfogar över den här säsongen – som visserligen troligtvis kommer att se lite annorlunda ut innan och efter EM – är en av de bästa Blåvitt har haft i modern tid. Alla lagdelar ser stabila ut. Det finns kvalitet, bredd och inställning över hela banan.
Jag har länge varit tveksam till att värva äldre spelare. Det har känts som ett alltför kortsiktigt tänk. En klubb behöver trots allt tänka på framtiden – hela tiden. Men när det gäller Blåvitt just nu är jag faktiskt beredd att ändra uppfattning. Vi behöver rutin, vinnarkultur och stjärnglans. I för många år har IFK Göteborg försökt sig på en annan inriktning utan resultat. Jag kan förstå att man prövade det, den här klubben har ju fått söka efter nya vägar för att hitta tillbaka till något mer framgångsrikt. Men de olika försöken har helt enkelt inte fungerat. Och när vi nu får chansen att plocka in en svensk landslagskapten och en Champions League-slutspelande Bundesligaprofil – varför inte?
Dessutom är Sverige notorisk åldersfixerat inom fotbollen. Så fort en spelare fyller 30 är hen slut är en ganska utbredd uppfattning. Då tycker jag att man ska titta på Zlatan Ibrahimovic. Han fyller 40 i år, den gode Ibra. Men ändå lyckas han ösa in mål i toppen av Serie A, göra landslagscomeback – och gråta på presskonferenser. Ännu har inte det sista undret skett.
Det är så vi också kan se på Hamšík, Berg och Wendt. Tre spelare som har erfarenheter som vi kan dra stor nytta av. Tre spelare som fortfarande håller kvalitet nog för att vara bland de bästa i sina respektive land och för att spela på högsta nivå i Europa. Och nu tycker jag att vi siktar på Europa.
IFK Göteborg ska alltid vara bäst i Sverige. Även för mig som är född lite för sent för att ha upplevt det glada 90-talet (känns för övrig som något jag nästan koketterar med i varenda krönika? Well, well). När vi tog guld 2007 kände jag att vi skulle bli den dominanten vi så länge hade varit. Tyvärr blev det snarare tvärtom. Men på något sätt har bilden av Blåvitt som en toppklubb alltid levt kvar för mig, trots att vi inte är det längre. Jag tror inför varje säsong att vi ska ta SM-guld, trots att ingen annan tror det. Häromdagen slängde jag ut en tippning på Twitter där jag placerade Blåvitt på åttonde plats. Kanske mest för att jag inte vill jinxa något. Men nu känner jag faktiskt att det är dags att sluta vara nedslagen, att inte låta sig gå in i en säsong med en förlorarmentalitet. För det har aldrig varit IFK Göteborg.
Så, kamrater: lägg upp fler bilder på pytt på Twitter, tippa Blåvitt som etta, köp årskort, hajpa sönder truppen, slå dig för bröstet, ta vaccinet, bevaka tröjsläppet, lyssna på alla underbara poddar om vår förening, bli kaxig, skit i ekonomin, sjung om Bebben. Gör allt det där.
Och tro på SM-guld.
