Det ryktas åter om att Pontus Wernblooms utlandsäventyr är slut och att en hemkomst kan vara nära, detta trots att han tidigare uttryckt sig minst sagt skeptiskt. Samtidigt kanske han kan lockas av att bli en del av det nya spännande Blåvitt, mer än han gjort av att försöka återskapa det som varit. Pontus har länge varit den spelare som legat mig närmst, kanske inte för att vi är två ärtor utan mer för att vi är två ärthjärnor. Som hatar att förlora och lever i en värld utan gråskalor, men som gör det med mycket hjärta och värme. Pontus kom till Blåvitt något år efter mig och det var tidigt kärlek. Varför?
Varför blev jag så starkt påverkad av den storsmilande kungälvsson som till och med kan utmana Hasse i en charmigaste-leendettävling? Såhär 11 år efter min tårdrypande avskedshyllning just här på Baraben kommer nu något annat. Samlas barn så tar vi historien om Boom Boom.
1986. Pontus sticker fram huvudet ur en hårt arbetande knegarmorsa på Mölndals BB (3 år innan undertecknad) och skulle växa upp med henne och de fyra syskonen i Kungälv. Pappan såg han inte mycket av under sin barndom något som inte förändrades förrän det var dags att dra på sig den blåvita tröjan 17 år senare. Trots att hon arbetade halva dygnet hade Anna-Karin svårt att få ihop familjens ekonomi och när Pontus behövde fotbollsdojjor fick det ske till priset av att hon fick sova på golvet, då det var säng eller skor.
Vinnarpannan fanns där tidigt, oavsett om det gällde Monopol med familjen, köttbullekäkartävling i bamba eller jakten på mandeln i ris a la maltan till jul. Han skulle tävla, och vinna. Fotbollen var en naturlig språngbräda och när flyttlasset gick till Majorna (för att aldrig riktigt stanna) började femåringen spela för Azalea BK. IK Kongahälla hamnade Pontus i först senare där han debuterade i A-laget som fjortonåring. Det var under den här perioden som han lärde sig att spela både fysiskt och kanske inte alltid med helt rent mjöl i påsen.
När det kom till träning var det dock inte tal om genvägar eller rävspel, då var det fullt fokus och träningen pressades in i livets alla luckor. Senare fick exempelvis hans pojklagstränares 50-årskalas bland mycket annat stryka på foten, men det dämpades förmodligen något av Pontus A-landslagströja som damp ner i dennes brevlåda. Han mindes sina rötter, han mindes hur han kört idioten i backen vid Kongevi och timmarna på planen innan, under och efter träningstid.
Åren i Kungälv skulle lära honom mycket, att arbeta hårt, hålla käften och respektera sina lagkamrater. Det var kanske därför det blev ett extra år i Kungälv trots tidigt intresse från Blåvitt. Ödmjukheten även om den kom att naggas i kanten sitter kvar sen den tiden. ”Man ska väl ha sitt stora huvud till något” blir förklaringen till det första målet i Blågult. Miljonerna i Alkmaar skulle senare bli något av ett problem, men vi kommer dit.
2004. Pontus kritar på för Blåvitt och det är just denna ödmjukhet och hans fysiska spel som ger honom en ingång i laget. Inte annat att vänta sig när Håkan Mild är frontfigur. Debuten mot Kalmar FF hemma på gamla får han ersätta just Håkan, bara ett år efter att han kommit till klubben, säsongens sju framträdanden resulterar i tre varningar och en utvisning. Ingen var förvånad. ”Jag tycket det är mysigt att smälla på”, säger han i en intervju med GP.
Dock fanns det också en annan sida, en teknisk finurlighet som lämnade gapande mittbackar bakom sig efter att bollen chippats över dem. En sida som han tyvärr alldeles för sällan får cred för. Filmningarna och smällarna ligger honom i fatet.
Åren i Blåvitt räknar jag kallt med att du som läser det här redan har grepp om, guldet 07, cupguldet 08 och kärleksrelationen med oss på läktaren. Han var en av oss, en vanlig kille, men samtidigt hjälten i match efter match. Petningen är dock något som också format Boom Boom och satte spår som enbart ledde till att han kämpade ännu hårdare när Thomas Olsson drog det längre stråt i kampen om startplatsen. Wernbloom har aldrig varit en bänknötare och med ett närmast vårdslöst ursinne höjdes träningsintensiteten ytterligare. Snart var det bara en fråga om tid innan Europa kallade.
2009. När så den där sommaren kommer och Pontus lämnar Göteborg i gott sällskap är det holländska Alkmaar som står på biljetten. Oron inför att lämna den relativt oglamorösa tillvaron i Blåvitt för att bli utlandsproffs väcker mycket känslor och Pontus gruvar sig för att bli en sån där ”Hollywoodfru”. Kungälv is calling.
Det var en försiktig Pontus som till en början hade svårt för alla divor och nya rutiner. Fotbollen som bara var en del av livet blev nu livet och stunderna mellan de långa ensamma pauser innan han kunde köra ner huvudet i träningen igen. Det var nog så även om det blev bättre fram till det att Rasmus kom. De hade spelat ihop i U21-landslaget och båda fått vara med i januariturnén. Rasmus Elm anslöt till Alkmaar en relativt kort tid efter Pontus, men samtidigt blev Holland något helt annat med en annan ”svennebanan” på plats. Maten smakade visserligen inte lika bra som mammas grillkäk, men den dög nu när han hade någon att dela det med.
2012. Det är inte konstigt att ni båda tar steget vidare till de riktigt stora pengarna när två svenskar inom en månad skriver kontrakt med den ryska storklubben CSKA Moskva. Elm ska inte stanna hela sin kontraktstid, de magproblem som kom att förförlja honom under återstånden av hans karriär tvingade isär honom och klubben för en flytt hem till Kalmar. Nu var Pontus ensam igen, dock i ett annat läge, mer erfaren och vi kan inte glömma Ninas och Milles betydelse. Nu hade han fler munnar att mätta och fick tänka som morsan, men i Pontus fall var det istället fotbollskorna som gav sängen.
Det som sticker ut från åren i Moskva måste sägas vara matchen mot Real Madrid i Champions leagueslutspelet. Det gamla favoritlaget var en närmast overklig motståndare och att Ronaldo stänkte in 1-0 var rätt väntat. José Mourinhos vita tröjor skulle sparka ut ryssarna ur turneringen utan större problem, Mouhrinho som efter matchen skulle anklaga Pontus för att ”villja skada Reals spelare”. Ändå stod CSKA upp och tror ni inte att en svensk får avgöra matchen i 93:e minuten med att kvittera. Han ”bonkade in den” som han själv uttryckte det, den kungälvska ödmjukheten satt fortfarande i. I Madrid gick det dock inte längre och 4-1 berättade tydligt om skillnaden lagen emellan, men det gör bara bragden på Luzhniki Stadion mer imponerande.
Skador skulle också följa Wernbloom under tiden i Ryssland och även senare, kanske delvis för att han inte lagt undan sin aggresiva spelstil, den spanska fotbollssajten Marca skulle beskriva honom som ”hårdare än Chuck Norris”. Jag tror det citatet lockade fram ett Pontus-flin. Spelare och motståndare kände till honom och hans (van)rykte, det gjorde ont att möta Pontus Wernbloom.
2018. Året efter att han slutat i landslaget var det också dags att lämna Moskva, precis som med Elm hade ryssarna tröttnat på skadorna och dialogen rann ut i sanden när det var dags för nytt kontrakt. När han lämnat landslaget var det med orden att han inte hade ett längre (två års-) perspektiv längre och inte var redo för en ny satsning. Många var de som trodde att Nina var ansvarig för att färden trots allt bar vidare till Grekland där PAOK blev ny klubbadress. Då kom smäll nummer ett. En avsliten hälsena som följdes av en stressfraktur i foten höll honom länge borta från den grekiska fotbollen och då väntade nästa smäll, den grekiska ekonomins haveri i svalvågorna av Corona.
Det är där vi befinner oss nu, klubben har kanske inte längre råd med den dyre trettiotreåringen och framtiden är pånytt osäker trots att kontraktet sträcker sig till 2021. Klubben vill köpa ut, men lösningen är ännu i horisonten. Även om det är slut på tzatziki och ouzo låter det som att det är närmare ett avslut än ytterligare en satsning som ju redan satt långt inne förra gången, samtidigt är i så fall en lång rehabilitering delvis gjord för inget. Det finns hus på ”Mallis” och Ninas familj i Sigtuna lockar, inget är klart och framtiden är ännu oskriven. Slutet på vår saga är nuet så att säga, eller?
Oavsett om du kallar det klassresa eller den amerikanska drömmen har Pontus onekligen gjort en spektakulär sådan och tankarna går osökt till ett annat om än fiktionellt exempel. För er som inte sett den stundtals suveräna serien Peaky blinders, kretsar den kring smågangstern Thomas Shelby och hans familj. Han gör resan från Birminghams smutsigaste gator till toppen av gräddan i London. Under vägen, kantad av tävlingshästar, sportbilar och kokain beskylls Mister Shelby för att ha tappat både sig själv och sin klasstillhörighet en smula. Han svarar. “I’m not a traitor to my class. I’m just an extreme example of what a working man can achieve.”
Vi börjar närma oss slutet på detta epos, frågan är vem han är idag, arbetargrabben från Kungälv. Har han blivit uppäten av sina ryska miljoner? Är han fortfarande en av oss eller är han en helt annan Wernbloom? Vi får väl se. Den naiva drömmaren inom mig hoppas att han kommer hem, den förlorade sonen som ”skjutit på oss från fiendens skyttegrav”. Mer troligt är att han likt den sanne samurajen låter svärdet rosta i sin skida. Oavsett, tack Pontus. Du är en stor del i varför jag en gång i tiden kom att älska klubben som gett mig så mycket.
Den här texten är, likt en Håkan Hellström skiva, lite lånad och till mesta del stulen från andra som arbetat betydligt hårdare för innehållet. Jag vill dedikera den till alla personer och journalister som gett och skördat i myllan som blivit historien om Pontus. Har jag missat, förstått fel, utelämnat något väsentligt får du som läser gärna upplysa mig, men det här en historia. Historien om Pontus.
Jag avslutar som förra gången.
Du kom, jag såg, du segrade!
Boom Boom Wernbloom.
Signatur Ödlund