GÄSTKRÖNIKA Med jämna mellanrum publicerar vi åsikter från andra fotbollstyckare än de ordinarie skribenterna på BaraBen.com. Det här är en gästkrönika av Pär Ödlund som skriver om Robin Söder och hans betydelse för dagens Blåvitt.
Jag har alltid haft en speciell känsla för Robin. Kanske var det för att han var den första spelare som slog igenom på allvar som var yngre än mig, han var ju tio år gammal, och som jag kunde känna någon slags gubbig ”den pöjken kan han”. Kanske var det för att han var Nygren/Alhassan anno 2008. Kanske var det för att han skrev ramsan ”Glad påsk Djurgården” med sina mål under en period när jag kände för Stockholm som jag nu känner för Malmö (lite samma inställning jag har till hundskit på ett par nya vita sneakers).
Robin var och är en grym jävla fotbollsspelare, men det insåg tyvärr också U21-landslaget. Han spelades halvskadad i en match mot övertända, om jag minns rätt (förmodligen inte), serber och fick betala ett högt pris. Jag har sedan dess haft väldigt svårt för konceptet U21, med sina tränare och spelare som andas prestationsångest och dåliga beslut. Det är dock en helt annan text.
Robin kom tillbaka, men var inte densamme. Han var inte längre odödlig och ostoppbar, han hade fått den whiplash de flesta unga lovande killar åker på (som bara de bästa klarar av) och det såg mest väldigt försiktigt ut. Han gick och jag saknade honom i ärlighetens namn inte nämnvärt även om försiktigheten alltmer mattats av och fotbollsspelaren som var Sveriges mest lovande talang åter började visa sig.
Sen följde några danska år där jag hört mycket gott men sett väldigt lite. När sedan djungeltrummor basunerade att han var på väg tillbaka var jag först en smula skeptisk. Efter soppan kring Engwall var man en smula mättad i den positiva naiviteten och i takt med att laget spelade allt sämre blev man inte mer taggad. Robin kom i alla fall in som den förste hemvändaren och medelåldern höjdes även om kvalitén kanske inte gjorde det.
Med sin intelligens och spelförståelse, växte han dock in i Blåvitt och Blåvitt växte runt honom tills det åtminstone såg okej ut. Sen kom våren och därifrån känns orden överflödiga. Vi ska vara jävligt glada att vi har Robin så länge vi får, för mig får han gärna stanna tills han lägger skorna på hyllan och tar över världen som Marvel-skurk (sköna brillor).
Han är inte 10 år gammal. Robin Söder glöder inte. HAN ÄR ETT JÄVLA INFERNO!
Över och ut
Pär
