GÄSTKRÖNIKA Med jämna mellanrum publicerar vi åsikter från andra fotbollstyckare än de ordinarie skribenterna på BaraBen.com. Det här är en gästkrönika av Elsa Alm om machokulturen som råder på våra läktare. Elsa är Socialdemokratisk debattör och Blåvit supporter.

Så länge jag kan minnas har jag älskat fotboll. Tvingat med familjen till restauranger som visar matcher när utlandssemestern krockat med mästerskap. Ringt ner varenda polare för att få låna deras konton till de kanaler som visar matcherna. Passat på att besöka släkten i Kalmar när Blåvitt spelar borta mot Kalmar FF.

Jag minns inte hur det kommer sig att jag började hålla på IFK Göteborg. Pappa har alltid hållit på Gais i första hand, Häcken som han spelade för som liten, i andra. Kanske var det för att jag ville vara individuell och möjligtvis var jag i någon form av trotsålder. Kanske var det för att jag älskade kulturen kring Blåvitt och för att det fortfarande känns i hjärtat när klacken sjunger ​Snart Skiner Poseidon,​ men egentligen har jag nog bara bättre smak än honom.

I tonåren spelade jag i mitt Majorna-lag, Azalea BK. Jag tror jag spelade fotboll i princip varje dag och jag älskade det, men det fanns även baksidor. Tjejlaget fick skotta planen på vintern innan träningarna, killarna fick inomhusträningar. Vi fick inga träningsläger i Spanien, det längsta vi kom var till Eskilscupen i Helsingborg. Fotbollen var aldrig på allvar för oss. En fotbollsspelare i damallsvenskan tjänar i genomsnitt 10 000 i månaden, så det var inte direkt en karriär man kunde välja att satsa på. De flesta av oss valde att lägga mer tid på skolan istället och slutade av den anledningen. Jag blev politiskt engagerad.

Måndagens match mot GAIS skulle jag följa i TV-soffan. Det kändes som att hela stan längtade efter fotbollssäsongen och stämningen var precis på helspänn precis som det ska vara inför ett riktigt Göteborgsderby. Kommandobryggans fantastiska tifo inför matchen, Kamraterna – folkets lag,​ var något som inte minst jag kunde identifiera mig med. Det kändes helt rätt. I början av andra halvlek hände det som inte fick hända. Då var det några i Blåvittklacken som bestämde sig för att smälla av 600 raketer inom loppet av 90 sekunder, rökbomber och bengaler utöver det.

Jag har, under åren, tvingats försvara fotbollen och dess kultur väldigt många gånger. Ofta har den haft fel. Igår valde jag att twittra om matchens händelser och förklara varför jag som ung tjej inte kan känna mig hemma och trygg i en klack som beter sig så här. Jag har fått mothugg, hot och hat, mejl, insta-dm:s och hånfulla tweets. Många har tyckt att jag ska sluta gå på fotboll eller sluta gnälla.

I mitt politiska engagemang har jag uttalat mig i kontroversiella frågor. Jag har talat på demonstrationer, tagit debatter och lyft frågor som inte alltid är populära. Jag har däremot aldrig känt mig så nervös som jag är för att lyfta frågan om machokulturen på våra läktare, men det måste göras. När jag fick frågan om att skriva ett gästinlägg här på bloggen var jag nära på att tacka nej för att slippa de reaktioner som kommer att komma med det här inlägget.

Jag upplever att svensk fotboll i allmänhet och en del supportergrupper i synnerhet har ett problem med machokulturen. Det är inte sällan en hotfull stämning i klacken, sexistiska och rasistiska slagord ropas mot spelare eller domare och det kastas ner saker på planen. Oftast är det helt fantastiskt att stå på Kommandobryggan, men ibland sker händelser som är svåra att försvara.

Fotboll är känsla, engagemang och kärlek och vi har en otrolig supporterkultur i Sverige. Blåvitt har en fantastisk klack som riskeras av några få individer som inte vet hur man ska bete sig. Kanske är jag tråkig som inte tycker att beteendet vi såg i måndags ska vara en del av svensk fotbollskultur men jag förstår inte hur det hjälper klubben, eller svensk fotboll för den delen.

Jag är istället övertygad om att Blåvitt måste jobba mot att bryta machokulturen på läktarna. Klubben har en ekonomiskt ansträngd situation och de behöver hitta sätt att få fler att besöka deras matcher, däribland kvinnor och barnfamiljer. De individer som beter sig illa på läktarna är ett hinder mot att det ska ske. Vi behöver en läktarkultur som välkomnar fler och är hårda mot de individer som gör fel. Först då kan vi på riktigt bli ​Kamraterna – folkets lag.

/Elsa Alm

Categories:

BaraBen-podden