Tomhet, frustration, raseri, ifrågasättande, energilösheten och den stora oron. Klockan är 00.10 vid skrivandets stund och känslorna är många i min skalle så väl runt om hos övriga fans i dem sociala medierna.

Vi ledde med 2-0. Vi släpper in ett mål och den första känslan som dyker upp är ”Nej , nej, detta kan sluta illa”.

Kl 20.43 besannades farhågorna när Sam Lundholm gjorde 3-2 målet till Sirius. Arenan tystnar och det var ingen vanlig tystnad. Det var en tomhet. En tomhet som gav uppvaknandet att nu är det illa. Höstsäsongen ger en brutal sanning om vad det hela kan leda till. Ett 2-3 underläge ska ge en frustration och vilja att vråla ut känslorna för att laget ska mala ner motståndet och jaga mål. Ett underläge ska bringa knutna nävar bland spelarna och vilja att visa noll acceptans för en tappad ledning. Detta är vår borg, detta är vår publik, detta är vår match. Visst låter det vackert?

Sanningen är den att efter 87 min slutade Gamla Ullevi att sjunga, en tystnad uppstod och tomheten tog över i arenan. På plan hade vi elva spelare som ville gömma sig. Vi är bara ett mål ifrån att ta en ynka poäng mot ett lag som gjorde tre mål på fyra avslut. Samtidigt som vi var laget som var en passning från Salomonsson till Giorgi läge att göra 3-0 vid tidigare skede.

Målen och möjligheterna som vi skapade innan 2-1 fanns inte i Gamla Ullevis näthinna efter 87:e minuten. IFK Göteborg buades ut innan slutsignalen, IFK Göteborg buades ut när man hade bollen.

IFK Göteborg stod som en naken kejsare efter slutsignalen

Vad ska vi känna egentligen? Är det nu vi ska höra att nästa match så jävlar? IFK Göteborg är ett höstlag? I med och motgång? Söder är vår frälsare?

Vi ska vara besvikna och vi ska inse allvaret. Östersund hemma och Norrköping borta står närmast på agendan. Sirius som var tok sist i tabellen har nu fyra raka segrar. Det pratas om att lagen under oss är så mycket sämre. Ett av lagen har vaknat. Varför skulle inte övriga vakna? När det rasar för en storklubb så rasar det rejält. Det blåser alltid kallare i föreningar som berör.

IFK Göteborg berör! Den dagen det blir tyst är den dagen IFK Göteborg går under. Låt inte tystnaden ta över.

Till sportchefen och tränaren har jag en fråga. Har IFK Göteborg det som krävs för att släppa den mentala spärren?

Vi har nyförvärv som kommer spela, men en trupp som inte mår bra ger inte optimala förutsättningar för nyförvärv att acklimatisera sig och känna att man har kommit till en klubb som andas optimism.

Vad behöver ske? Jag är inte alls den personen som sitter med ett facit men ta tag i detta Blåvitt. Vråla ur er frustration imorgon på träningen. Sparka undan frustrationen, skäll , bara explodera och töm den negativa energin. Ha en stund som inte handlar om lösningar. Ta en stund och vara bara förbannade och säg allt ni vill säga. Vi kan inte fortsätta i ekorrhjulet med mantrat ”Imorgon är det fokus Östersund”. Ta en stund och ventilera på riktigt. Gå aldrig på personangrepp utan tänk kollektivt. Rensa skallarna och låt sen tomheten som uppstår fyllas på med lösningar. Poyas jobb som ledare är att samla tankarna och få med laget. Ha en debatt kring vad som sker när vi släpper in mål. Prata, prata, prata. Låt alla prata, även den spelare som sitter mest tyst i vanliga fall.

Den dagen omklädningsrummet är tappat och inget bra kommer fram är den dagen ledaren har gjort sitt. Jag tror personligen inte vi är där.

Vi kommer släppa in flera mål även framöver, vi kommer ha knepiga domslut, vi kommer ha individuella misstag. Det är ok, men sluta aldrig springa, sluta aldrig kämpa. Kejsaren har aldrig sett så naken ut som ikväll. Skräddarsy lösningen Blåvitt. Så vi har en varmare och mer förtroendeingivande kommande säsong att se framemot.

Till alla fans,  fortsätt engagera er så kommer Blåvitt aldrig att dö.

Categories:

Tags:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier