Blåvitt tog bussen till Borås med två jubilarer (Salomonsson med match nummer 300! Och Bjärsmyr med match nummer 444!!), en ifrågasatt taktik och ett stycke ungdomlig entusiasm (Vilhelmsson). Man åkte dit utan utpräglad vänsterback och på bänken satt ingen naturlig anfallare.

Foto: Emelie Hübner

Om Blåvitt varit utskällt på senare år kan man säga motsatsen om Elfsborg och Jimmy Thelin. Han har på något sätt förädlat taktiken som Stahre verkar vilja spela med Blåvitt. Han har gjort brottarfotboll till en konstform och det utan att bli bespottad. Mot den bakgrunden skulle det här bli en intressant match. Vem skulle köra (som fan) hårdast? Skulle Stahres rappa omställningar trumfa Thelin eviga kantskiften?

Det höll på att börja dråpligt för vänsterbackvikarie Jallow när han blev bortplockad av Ondrejka som höll på att göra 1-0 redan i den andra minuten. Nästa gång Ondrejka lurade bort Jallow hade det gått strax över fyra minuter och Blåvitt såg ut att gå en lång eftermiddag till mötes. Elfsborg var först in i duellerna, de smällde på hårdare och såg mer bestämda ut.

Blåvitt ryckte upp sig och Aiesh höll på att smeka in 0-1 i bortre krysset efter en hörnvariant. Men ordnat spel hade man svårt att få till. Man fick under något längre perioder fast bollen på offensiv planhalva och skapade fasta situationer och lite oreda i straffområdet. En straffsituation, ett skott i ribban och en nästanchans för Vilhelmsson senare var Blåvitt inne i matchen på riktigt. Elfsborg å sin sida kändes något tyngre i sina attacker, något mer målmedvetna och – inte minst – de vek inte undan en millimeter i närkampsspelet.

Mantrat om att köra verkar ha satt sig hos samtliga spelare: När Blåvitt kör då kör de och med många spelare vilket gör det trångt för Elfsborg när de väl får tag i bollen. Elfsborgs spelare har dessutom långt upp när Blåvitt trycker tillbaka dem så långt. Jag har varit hård mot Stahres taktik, men det jag får se idag faller mig verkligen i smaken.

Till paus gick vi med 0-0 och det var på alla sätt rättvist, men Blåvitt skapade något fler chanser.

Blåvitt inledde andra akten med en chanskavalkad av sällan skådat slag. Dessvärre lyckades Blåvitt inte peta in bollen den gången. Sen svängde det över åt andra hållet och Calle Johansson med vänner fick göra skäl för sina löner genom att freda det egna målet.

Foto: Emelie Hübner

Föga förvånande var det en omställning som ledde till matchens första mål efter tveksamt försvarsspel från Blåvitt. Varken Salomonsson eller Bjärsmyr stötte på honom och han fick lägga bollen tillrätta, sikta in sig och smälla dit den bakom Hahn.

Efter målet blir Blåvitts spelidé synad i sömmarna. Elfsborg ändrade sitt spel fundamentalt och fokuserade på att hålla i bollen snarare än att trycka på med allt man hade. Blåvitt hade inte så mycket att svara upp med mot ett mer samlat Elfsborg. Stahre gjorde vad han kunde med sina byten, men det bestående intrycket av andra halvlek är nog ändå att Blåvitt inte lyckades skapa någonting trots ett tappert forceringsförsök.

På det stora hela gör Blåvitt sin bästa match för året men det är tydligt att man behöver slipa uppbyggnadsspelet och att skapa oreda mot ett samlat försvar.

Och till sist. Jag såg en kommentar på Twitter som löd ”Vad har Kevin gjort för ont?”. Det undrar jag också.

Categories:

Tags:

BaraBen-podden