Från FC Trollhättan till landslaget via Blåvitt, AEK Athen, Rennes och Blåvitt igen. Hur tar man sig hela vägen till en avgörande VM-kvalmatch, som man dessutom avgör? Heter man Jakob Johansson gör man det inte genom att sätta tydliga mål, i alla fall. Den saken är klar. Jag, liksom de flesta, antar jag, är intresserad av berättelser som handlar om någon som tar sig ur snålblåsten och in i värmen. I just Jakobs fall tror jag att de flesta kan vara överens om att han gick från hackkyckling till hjälte. Från starkt ifrågasatt till målet på Friends.

Bild: Emelie Hübner

Vi hade avtalat 30 minuter. Jakob Johansson blev sen på grund av teknikstrul. Jag betalade tillbaka genom att dra över med dryga 15 minuter. Inte en gång tittade Jakob på klockan, han verkar inte besvärad över tiden på något sätt. Därför är det föga förvånande att han inte vill använda ordet revansch om säsongen då allt plötsligt lossnade.

Men, vi drar tillbaka klockan några år först. Håkan Mild besöker Jakobs föräldrahem i och försöker få 16-årige Jakob Johansson att komma och skriva på för IFK Göteborgs a-lag. Något juniorlag var det nämligen inte tal om från någon av parterna:

– Första gången jag kom till Blåvitt, när jag var drygt 16 år, fick jag reda på det hösten 2006, när jag fortfarande spelade i FC Trollhättan i division 1. Då kommer jag ihåg att jag hade ett möte där Håkan Mild kom hem till mina föräldrar uppe i Björndalen i Trollhättan där vi diskuterade saker. Då fick jag reda på att det fanns ett intresse.

Jakob ler när han tänker tillbaka på minnet och fortsätter:

– Det var ju väldigt intressant som 16-åring. Jag fick ju reda på att det handlade om A-laget där och då. Annars, jag ska inte säga att det inte hade varit aktuellt (att spela i akademin), men annars hade jag nog känt att jag hade det ganska bra i FC Trollhättan. Det var a-laget i en hög division för en 16-åring. Jag hade nog stannat i a-laget i FC Trollhättan, tror jag.

A-lagsfotboll blev det. Blåvitt blev det. Snabbt gick det. Som 17-åring blev Jakob den första 90-talisten att spela i Allsvenskan. Man har ju hört om människor som tappar fotfästet fullständigt för mindre bravader än så. Jakob tog det hela med ro:

– Ja, man såg väl någon notis, men annars var väl inte det, eller jag ska inte säga att det inte var speciellt men det är ju mest en siffra. Det kändes inte som att jag hade presterat något speciellt för att vara den första 90-talisten. För mig var det mest speciellt att spela i Blåvitts a-lag och ändå få chansen och så vidare. Det var mer speciellt än själva siffran i sig, tror jag.

Och så vidare är en fras som återkommer och jag kan under intervjun inte bestämma mig för om det handlar om en nästan absurd ödmjukhet, eller om Jakob helt enkelt inte gillar att prata om sig själv på det här sättet.

Hur ser du på det nu då? Visst, att du var 90-talist är väl en slump, men att du ändå spelade i Allsvenskan som så ung?

– Jo, men det var ju speciellt. Man hade ju aldrig upplevt det. På något sätt var det ändå en stor, fast ändå liten skillnad mot FC Trollhättan. Allt runtomkring går ju inte jämföra med en så liten klubb som FCT, jämfört med Blåvitt, men samtidigt var det fotboll vi spelade och man skulle liksom inte förändra sitt sätt att vara eller spela bara för att man kommit till Blåvitt. Det var väldigt speciellt med allt runtomkring; det massmediala, hur stort Blåvitt var och det var det man slogs av.

Påverkades du av att det var så stort?

Jakob funderar en kort stund:

– Ja, men det gör man väl, tror jag. Det är fullt naturligt. Speciellt som ung. Det är många som tycker och tänker det ena och det andra och det går liksom inte komma ifrån pressen och hela den biten. Det tror jag påverkar alla, inte minst i den åldern.

På tal om press och på tal om att tycka och tänka både det ena och det andra. Jag tror att det finns en och annan Blåvit som sitter med dåligt samvete för hur Jakob Johansson behandlades under begynnelsen av karriären. Johansson var hårt ansatt av egna supportrar och man blir ju nyfiken på hur det påverkar en ung kille mentalt. Frågan känns lite obekväm att ställa, trots att den på förhand var nedskriven, så jag försöker linda in den så gott det går.

Du var ju ändå någon form av hackkyckling där?

Tystnad. Det verkar som om Jakob väntar på en fortsättning. Jag hinner tänka tusen tankar. Var det för plumpt, var jag otydlig, vad sa jag ens?

– Mmm.

Du var ju fortfarande jätteung.

– Ja, det får man väl säga att jag var. Första, eller möjligen första två åren, gled man väl fram mycket för att man var just ung, men sen, ganska fort fick jag ändå chansen ganska mycket utan att man själv kände att man presterade på planen, eller fick ut allt man kände att man kunde. Då blev det så och det är fullt naturligt i en stor klubb som Blåvitt. Presteras det inte så får man höra det.

Jakob skrattar till och konstaterar att det är så fotbollen fungerar.

Jo, men nu är du strax över 30. Tänkte du likadant då? Hur upplevde du det?

– Ja, alltså, det var ju tufft. Nu när jag tänker tillbaka på det så tänker jag inte på ett annorlunda sätt. Det var så det var och det är klart att det var tungt. Det är klart att man hellre blir uppskattade än tvärtom. Det var tufft, men det hade man väl tyckt som 30-åring också, även om man kanske inte tagit det lika hårt, eller kommit ur det på ett annat sätt.

Jakob tar sats:

– Nu när jag ser tillbaka på det ser jag det mer svart på vitt: Det var inte lätt men samtidig har det nog byggt mig, både som person och spelare.

Jakob Johansson tog sig igenom den tiden på ett imponerande sätt och utvecklades till en av Allsvenskans bästa innermittfältare. Tvära kast minst sagt: Från nästan bespottad till hjälte över en natt.

Sen började det gå bra efter en rätt tuff tid. Hur kändes det att börja dominera, eller vad man ska säga, i Allsvenskan?

Jakob blir tyst i någon sekund. Han funderar på svaret:

– Ja, det var ju lite andra tongångar, kan man väl säga. Det är klart att det vände väldigt tvärt får man säga. Det var ju 2012 eller 2013 säsongen där Blåvitt skulle bli Real Blåvitt och det var ingen som hade några större förväntningar på mig längre och då fick jag chansen vid något tillfälle och det gick bra och jag fick fortsätta och det gick väldigt bra. Det hände ju något där och det är klart att det var en skön känsla.

Han fortsätter:

– Sen är det många som frågat om jag ser det som någon typ av revansch och jag skulle inte använda det ordet. Det känns inte som att jag tog revansch på någon speciell och egentligen inte heller på mig själv utan det var skönt mest att jag kunde visa vad jag kunde prestera under en längre period.

Faksimil: gp.se

Han upplevde själv att han kunde mer än vad han presterade på match och jag tror att det hade kunnat låsa sig för ganska många. Visst, Jakob Johansson upplevde att det var jobbigt att inte få ut sin potential när det faktiskt räknas, samtidigt visste han vad han kunde prestera på träningar. Men så orolig var han inte över det, snarare kände han en viss frustration.

Han lämnade Blåvitt när kontraktet hade löpt ut. Å ena sidan kan jag förstå att man måste sätta sig själv i första rummet (även när man heter Jakob Johansson) och tänka på att maximera karriären, men å andra sidan har man ju föreningen att tacka för en hel del. Hur ser Jakob på att han lämnade som Bosman?

– Någonstans har man blivit ett med Blåvitt när man varit i klubben så länge så ska man lämna ska det ske så snyggt som möjligt. Man vill att alla parter ska vara nöjda. Samtidigt, jag blev 25 och kände att är det någon gång som jag ska testa på att spela utomlands så börjar det närma sig den punkten. Då kände jag att det började bli dags att lämna men jag ville inte att det skulle bli som Bosman. Jag skrev på ett nytt kontrakt precis innan med förhoppningen att det skulle lösa sig på bästa sätt för alla, men någonstans fick jag börja tänka på mig själv också.

När du gick till Grekland, visste du att du skulle klara nivån där?

– Nej, inte alls. Jag hade ju ingen aning om vad jag kom till. Man kom ju dit med en stor osäkerhet. Samtidigt har man ju, som du sa, några framgångsrika säsonger i Blåvitt och kom ju dit med gott självförtroende, men jag hade ju ingen aning om nivån. Men någonstans såg jag det som hela charmen också. Hela grejen var att det skulle bli spännande. Min flickvän följde med och så får vi se vad det här blir. Det blir kul.

Kul blev det. Andraligan vann de. Cupen och ligan togs av bara farten. Även i Frankrike la han vantarna på cuptiteln, precis som han gjorde med Blåvitt ett gäng år tidigare. Vi kommer in på sejouren i Frankrike och tar oss vidare till landslaget och kronologin blir härifrån lite avig, men för att underlätta läsningen ger jag landslaget en egen passage.

Sen drar du vidare till Frankrike. Hur var nivåskillnaden där: Grekland kontra Frankrike?

– Det var skillnad. Det är klart att franska ligan håller bättre kvalitet över lag än vad grekiska ligan gör. Sen är AEK ett bra lag så som lag vill jag inte göra några direkta jämförelser, det hade nog blivit jämna matcher, men det är klart att det blev en nivå upp rent generellt. Det är tuffa matcher i Frankrike och det fanns inga givna poäng.

Tiden i Frankrike blev kanske inte vad den kunde ha blivit. Han kom dit skadad (den första korsbandsskadan som vi återkommer till senare) och tog kanske inte riktigt chansen när han gavs den. Det lossnade inte riktigt där. Han beskriver att han hade det tuffare i Frankrike och att det inte är något att ”hymla med”.

Någon gång ringer ju Janne Andersson också. Du tog dig ganska snabbt rakt in i startelvan.

– Ja, det gick snabbt. Många var överraskade, inklusive jag själv. Jag visste att det var lite snack om att jag skulle bli uttagen och att de varit nere och kollat så jag hade det lite på känn, men att det skulle gå så fort att jag skulle få chansen från start redan första samlingen var jag ju inte med på. Det var ju bara att tuta och köra.

Men hur var det då? Landslaget måste ju ändå vara ett snäpp upp jämfört med Grekland, som du spelade i då.

Jakob tar sats genom att lägga in en prilla och jag är förvånad över att det är portionssnus, men jag gör ingen större sak av det.

– Ja, men det var det ju.

Han börjar skratta och utvecklar sitt resonemang:

– Jag ska inte säga att det var enkelt men det var en väldigt tacksam miljö att kliva in i och där ska ju Janne (Andersson) och Peter (Wettergren) och hela landslaget ha stor cred. Det var väldigt enkelt att komma in i gruppen och förstå fotbollen som vi skulle spela. Sen var det en typ av fotboll som passade mig oerhört bra med tydliga linjer och strukturerat försvarsspel.

Debuten var mot Frankrike. Hur kändes det?

– Det var som man kan tänka sig. Det var nervöst. Samtidigt kom man in lite som en outsider. Jag tror inte folk hade så höga förväntningar på en och det blir att man kommer in och inte har något att förlora. Tar man chansen så tar man chansen. Sen är det bara att försöka njuta. Det är inte alla som får den chansen. Det var en jättehäftig upplevelse som man alltid kommer ha med sig. Nu blev det förlust, men det var en häftig upplevelse.

Dina vingar höll dessutom för att flyga även på den nivån.

– Ja, och det gav ju inte mindre självförtroende så klart.

Du fortsätter prestera och skjuter Sverige till VM som du sen tyvärr tvingas avstå från. Hur var det?

Jakob drar en djup suck och laddar för att svara:

– Ja, det var ju speciellt. Det var ju jobbigt så klart. Jättetråkigt. Jag hade ju varit väldigt skadebefriad tidigare. Jag hade ju inte haft några större skador tidigare, men det är nästan svårt att sätta ord på riktigt. Det var jättehäftigt det som hände, jag gjorde mål och vi gick vidare, men man visste liksom inte vad skadan skulle innebära. Man visste att det skulle ta lång tid, men tyvärr hann jag inte tillbaka innan mästerskapet och det tog dessutom en bra stund efter det innan jag var fullt frisk. När glädjen hade lagt sig över vad man åstadkommit så var det tufft så klart.

Trots att han missade festen som han själv dukat upp för följde han laget framför TV:n och någon bitterhet inför hur det blev känner han inte alls:

– Det påverkade mig inte så till den grad att jag legat i ett hörn och gråtit och inte velat titta på några landslagsmatcher. Det var glädje att kunna se det. Jag har liksom inte tittat tillbaka i backspegeln och våndats eller haft ångest över vad som hade kunnat vara om jag inte hade haft mina skador. Jag har varit ganska duktig på att titta framåt.

Det är ju en skaplig karriär, trots allt.

– Ja, det är så man får se det.

Sen följer skadorna ganska tätt och det är väl därför det blir Blåvitt igen, kan jag tänka mig. Eller?

– Ja, det är klart att det spelar in men det är svårt att säga hypotetiskt vad som hade hänt om jag varit skadefri. När hade jag velat lägga av eller när hade jag velat komma hem till Blåvitt? Men det är klart att jag hade försökt spela utomlands lite längre om kroppen hade hållit och man hade kunnat prestera på en högre nivå under en längre tid. Men till slut i Frankrike var jag och familjen trötta på situationen med hur det gick och skadorna. Det påverkar det privata också. Hela familjen var sugna på att komma hem till Sverige.

Om förväntningarna på sig själv inför återkomsten i Blåvitt säger Jakob att han visste vilken kapacitet han besatt innan skadorna, men han var också ödmjuk inför att han kanske inte skulle nå samma nivå som mellan 2012 och 2017.

Jakob tog sig tillbaka från den senaste skadan och fick spela mittback i Blåvitt. Förklaringen han fick till att han fick spela mittback var att det skulle vara mindre fysiskt påfrestande inledningsvis, ett resonemang han till viss del köpte. Men han var ju inte mittback, han hade aldrig sett sig som mittback och när han tittar i backspegeln ser han sig inte heller som mittback. Men efter att ha resonerat en stund om att spela mittback landar Johansson ändå i att han kunde köpa att han fick spela mittback.

Blev du inte förvånad när Poya sa till dig att du ska spela mittback?

– Jo, lite, absolut. Det är klart att det inte var vad jag hade tänkt mig när jag flyttade hem till IFK, men som sagt jag sa inte emot, speciellt inte när de första matcherna kändes bra. Jag tänkte ju hela tiden att det skulle vara en inkörsport till att komma tillbaka på innermittfältet.

När var du som allra bäst då?

– I hela min karriär?

Ja.

– Jag undrar om det inte var min första hela säsong i AEK. Det är antingen det eller någon av Blåvittsäsongerna. Men första hela säsongen i AEK hade jag flow. Då hade jag tagit en plats och gjort mig ett namn och det ledde senare fram till landslagsuttagningen. Året innan skadan gick också bra, men jag kände att jag blandade och gav lite mer. Så, säsongen 15/16 skulle jag säga.

Hur kändes det att tvingas lägga av?

För första gången under intervjun låter svaret inte så lättsamt.

– Det var också lite blandade känslor. Det kanske låter konstigt. Det är klart, jag hade ju inte önskat det här på något sätt, men sett till hur de senaste åren har varit så var det en del av mig som också kände en befrielse att kunna fokusera på andra saker i livet också och inte bara ett gym med gummiband fram och tillbaka. Det var så klart jättetråkigt att behöva lägga av på grund av skadorna, men en del av mig tyckte också att nu får det vara bra med det här att spela tre matcher och stå över 15.

Han söker efter orden och fortsätter:

– Det var…det är ett nytt liv. Man har ju inte gjort något annat än att spela fotboll så det blir ju lite speciella känslor.

Foto: Emelie Hübner

När började du snegla åt det hållet?

– Det är svårt att säga. Man har alltid vetat om att karriären är relativt kort sett ur ett livsspann så man har alltid vetat att man har si och så många år. Jag har aldrig varit den som tänkt att jag kommer hålla på till 40, men de senaste årens skador har gjort att man förstått att det här kommer liksom inte gå hur länge som helst. När jag flyttade tillbaka till Blåvitt hade jag så klart förhoppningar om att åtminstone vara frisk hela kontraktslängden, men visst har man vetat om att det kanske inte blir så mycket längre än så. Nej, men jag hade hoppats på minst ett par år till. Som sagt, kontraktstiden ut, vad hade jag varit då? 32 och ett halvt och kanske något eller ett par år till. Men kanske inte sju år till.

Han lägger till:

– Jag är inte bitter över att jag fick lägga ner och det kanske du märker. Jag ligger inte och sörjer här hemma för att alla andra får spela fotboll men inte jag. Det är tråkigt, men jag har på alla sätt gått vidare.

Men var du aldrig rädd ändå? Var du inte rädd för vad som väntade?

– Nej, det kan jag inte säga. En liten osäkerhet, absolut, men rädd skulle jag inte säga att jag var. Det är lika mycket spänning som rädsla. Det kommer nya saker i livet förr eller senare. Så rädsla kan jag inte säga att jag haft.

Inte alls?

– Nej.

Mer dramatiskt än så blir det inte. Det var dags för nästa kapitel i livet. Visst, det var en omställning att sluta spela fotboll, men han var mer spänd inför framtiden än vad han var ledsen över att tvingas lägga av.

Vi pratar om högskolepoäng och korkade fotbollsspelare och att det är spännande hur han plötsligt sågs som en superintelligent person bara för att han hade pluggat på högskola, som om det vore ett mått på intelligens. Han vill också slå hål på myten om att fotbollsspelare skulle vara mer korkade än andra.

Sista frågan (här lånade jag formuleringen av min vapendragare Christian Olsson).

Hur tror du att din relation till fotbollen kommer att se ut i framtiden? Blir det mer åt Hasse Blomqvist-hållet eller mer likt Glenn Hysén?

– Skratt. Jag vet inte vad Hasse Blomqvist gör, men Glenn vet jag vad han gör.

Hasse Jobbar som jurist, tror jag.

– Nu vill jag inte sätta mig på för höga hästar, men det blir nog mer åt Hasse Blomqvist än Glenn Hysén. Jag kommer nog inte vara fast i fotbollen, sen är det möjligt att jag i framtiden någon gång engagerar mig. Jag har barn som till viss del är fotbollsintresserade och jag kanske engagerar mig på det sättet men på den stora scenen har jag inga planer att engagera mig.

Intervjun går mot sitt slut.

Precis när jag tänkt lägga på kommer vi in på vad Jakob gör nu (pluggar på Handels) och vad han har för målsättningar med det och han berättar att han aldrig riktigt jobbat med tydliga mål.

Men vänta nu, du har alltså inte satt upp tydliga mål och ändå tar du dig så långt att du skjuter Sverige till ett VM-slutspel.

– Ja, jag är den förste att bli förvånad. Det är inte som att jag, när jag var 18 sa till mig själv att jag ska hamna i landslaget och jag ska bli det ena och det andra. Jag har drivits av en ”här och nu-känsla”. Jag är ju väldigt imponerad av dem som sätter tydliga mål och gör allt för att nå dit. Jag har haft svårare för det och kört här och nu så ser vi vart det landar. Det är väl inte det bästa peptalket man kan ha till sig själv, men det har funkat för mig. Jag tror att det hade blivit en onödig press på mig själv att sätta upp så tydliga mål.

Leva för nu känns ju både Hasse Blomqvist och Glenn Hysén förvisso.

– Jag kanske hamnar mittemellan där.

Categories:

BaraBen-podden