Djurgården hemma. På förhand en ångestmatch. Av inledningen att döma såg det ut som två topplag som slogs i toppen av tabellen och inte två lag på varsin sida av densamma.

Calle Johansson var avstängd efter för många gula. Skulle Erlingmark, som kommit ut som mittback men verkar ha gått tillbaka till att inte ha några preferenser, har spelat bra tillsammans med Gustav Svensson. Skulle han nu flyttas ner ett snäpp (det brukar förvisso gå bra där också) eller skulle Berra ges chansen?

Segerorganisatörer Foto: Emelie Hübner

Det visade sig bli det tidigare och en nyklippt Simon Thern fick chansen från start. Thern har kanske inte sina främsta förtjänster i det defensiva arbetet varför det var befriande att Stahre valde att starta med honom. Att Vilar är ett oprövat kort på den här nivån spelar också in i den bedömningen.

Att det inte var lapp på luckan var tydligt, men klacken sjöng och lät som vore arenan fylld till sista plats.

Tobias Sana mot Haris Radetinac kändes på förhand som en match made in hell för Djurgårdens del. På andra kanten huserade Hosam Aiesh och domaren hade bestämt sig för att han inte skulle låta Aiesh få någon back varnad alltför tidigt i matchen. Hosam tog det på rätt sätt och körde över Magnus Eriksson ett par gångar. Aiesh såg dock ut att ha bestäm sig, högerkanten var hans och det var bara för Elliot Käck att acceptera. Givetvis fick han sin nygamla vana trogen en motståndare varnad under matchens första halva.

Hosam får mycket god hjälp av Jallow, som springer upp och ner längs den där kanten som en besatt, på sin kant.

Givet att Blåvitt såg farligare ut var ledningsmålet mer logiskt än väntat (mest för att man vant sig vid att det är naturlag att Blåvitt släpper in första målet). Thern med öppnande passningar, Vilhelmssons (samarbetet med Berg!) och Aiesh djupledslöpningar i kombination med Bergs fenomenala targetspel är en giftig kombination. Defensiven som Stahre fått ihop är även den imponerande.

Att det var August Erlingmark (förläng!) som gjorde målet bär spår av poesi från den allra högsta hyllan. Felfri så långt och som han har lidit sig igenom den den här säsongen.

Foto: Emelie Hübner

I defensiven går Blåvitt ner i någon form av 4-2-3-1 i ett tämligen lågt stående försvar. Djurgården får inte riktigt tillräcklig fart på bollen för att verkställa några hot modell värre. De har många skickliga spelare, men de har förtvivlat svårt att utnyttja all den kvaliteten under första halvleken. Bryter inte Erlingmark så är Bjärsmyr där och är det inte någon av dem så är det någon annan Blåvittklädd som tar hand om bollen de gånger det inte är kvaliteten på sistapassen som är för svag.

Man kan ju anta att Djurgårdens führer inte var helt nöjd med vad hans spelare utfört under första halvlek.

De kom ut och såg taggade ut. Kanske gick det dit lite tuffare i närkampferna (ok…jag släpper det).

Aiesh hade fortsatt övertag på sin kant och Erlingmark var nära (nåja) att stänka dit sitt andra för kvällen (det är väl förvisso vad våra backar brukar göra) innan klockan nått 50 spelade.

Halvannan minut senare klär Oscar Vilhelmsson av Haris Radetinac på mittplan, Sana sätter fart på anfallet och nästa gång Oscar har bollen slår han en perfekt passning till en perfekt löpande Marcus Berg.

Tobias Sana ville inte vara sämre. Vilhelsson tryckte ner backlinjen medans Jallow förde bollen framåt, mot bortre ytan kom en frustande Sana. Passningen var inte sämre än att Sana med en lätt chip kunde ta sig förbi Djurgårdens dubbelefternamnade målvakt för att lämnas med en tom bur att skjuta mot. 3-0 var ett faktum.

Foto: Emelie Hübner

Ett konstaterande i objektivitetens anda är att Dif, när 64 minuter var spelade, hade haft två skapliga perioder: Den ena under matchens första fem minuter och den andra under andra halvleks första två. I övrigt såg Djurgården bedrövligt svaga ut. Det skriver jag inte för att på något sätt ta något från Blåvitts prestation, som i mångt och mycket var fenomenal.

Det finns så mycket bra att säga om den här insatsen. Wendt såg ut som en sprinter (förvisso i jämförelse med Radetinac), Anestis kostade på sig Tv-räddningar, Sana dansar runt med bollen och gör lite som han vill med motståndarna. Laget ser förträffligt välmående ut för tillfället.

Ja, och så fick vi dessutom se lite av talangen Filip Ambroz, som tog för sig, smällde på, skällde och levde runt. Fint att se.

Matchen spelades av till tonerna av ”Så göra vi när vi krossa Djurgården” och det tror jag varken att de tillresta bortafansen eller någon runt bortalaget hade räknat med på förhand. Blåvitt, däremot, har inget att skämmas för. En mycket väl genomförd match.

– Vi ger bort matchen i kombination med att Blåvitt får två fina omställningar, sa Lagerlöf.

– Solklart nöjd med både prestationen och resultatet. Första målet är inte oviktigt i ett målsnålt spel som fotboll. Andra målet är inte heller oviktigt, sa Mikael Stahre.

Categories:

BaraBen-podden