Kamratmöte på Ullevi. Säsongsdefinierande match för Blåvitt som hade chansen att gripa ett halmstrå som det stod topp 3 på. För IFK Norrköping var läget inte fullt så dramatiskt men en förlust skulle innebära att man blev omsprungna av Blåvitt. Norling och en något nedtonad man-man mot Stahres fartfotboll (inte för att Peking för den sakens skull saknar fart i sitt spel) under en klarblå himmel och strålande solsken. Uppdukat för en kanonkväll, med andra ord. Eller för spektakel, som Speaker-Mikael sa.
Inför matchen tände Norrköpings tillresta supportrar bengaler. Jag kan inte säga att jag saknat dem, vare sig bengalerna eller Pekings supportrar, men de påminde om en svunnen tid. Blåvitts supportrar sjöng upp och hördes ordentligt. Även de tände bengaler lagom till avspark.
Blåvitt startade på samma sätt som i debaclet mot Varberg. Men den här gången såg man ut att ha lämnat omklädningsrummet till avspark. Man såg mer bestämda ut. Man såg ut som att man gett sig fan på att ta den där chansen att haka på lagen norrut i tabellen. Kolbeinn såg återigen ut som Kolbeinn i närkamperna och redan efter åtta minuter hade Marcus Berg med en skopa flyt kunnat rinna igenom vid ett par tillfällen.
Norrköping fyllde på med mycket folk när de tog chansen att gå till anfall, men stod inte Gustav Svensson i vägen så gjorde Sebastian Eriksson eller någon annan det.
Norrköpings första farlighet lät vänta på sig ända till den 17:e minuten när Adegbenro sköt ett hårt skott som Anestis räddade med en halvfarlig retur som resultat. Det hela ledde dock inte till någon direkt farlighet.
Samme Adegbenro skulle någon minut senare göra bort så väl Gustav Svensson som Sebastian Eriksson och lämna över bollen till en lagkamrat som serverade Agardius och en utrusande Anestis (som väl borde varit kvar på linjen?) blev enkelt överlistad.
Det var ju det där med att släppa in mål. Att släppa in första målet i match efter match kommer att kosta poäng, som Oscar Wendt var inne på efter senaste matchen. Frågan nu var om man skulle kunna repa mod och stå för en bättre jakt än för en vecka sedan.
Frustrationen gjorde sig påmind och Sebastian Eriksson tackade för senast genom att sparka ner tidigare nämnde Adegbenro. Dessförinnan hade han slagit en djupledspassning som Sana fått kontroll på om han varit någon hundradel kvickare.
Blåvitts mittfält (och lag) föll djupt. Svensson och Eriksson låg strax ovanför försvaret. Sana centrerade och lät Wendt ta hand om vänsterkanten på egen hand. Norlin tog för sig på ett sätt han inte tagit för sig innan. Att man faller så djupt i kombination med att man inte får fast bollen i några längre stunder på offensiv planhalva gör att det blir tämligen enkelt för Norrköping att kontrollera händelserna.
Sana flyter in i banan för att styra spelet, vilket leder till att Erikssons passningsfot kommer i skymundan och det blir trångt i mitten samtidigt som bollen sällan eller aldrig hittar ut till Oscar Wendt för få till inläggsspel. Om bollen aldrig når straffområdet spelar det ingen roll hur många landskamper Blåvitts anfallare gjort.
Norrköping passade på att göra 2-0 efter att Norrköpingsanfallare (i offsideposition?) tagit emot en löpboll och sprungit för livet tills Jallow kom ikapp och gjorde sitt bästa för att stoppa spelaren som bestämt föste undan Jallow utan större möda för att rulla in bollen utan chans för Anestis i målet.
Blåvitt repade sig för en stund och hade ett fint anfall i 38:en minuten men några straffar eller frisparkar skulle Blåvitt tydligen inte få under matchens första halva. Några fina inlägg av Sebastian Eriksson och något skott från Norlin var dessvärre allt vi fick under första halvlekens andra halva.
Det här är ingen plattmatch likt senast, men det är fortfarande tempofattigt och slarvigt, vilket man inte har råd med när ett så bra lag som IFK Norrköping står för motståndet.
Det buades och busvisslades i paus.
Hur skulle Blåvitt vända på det här, hur skulle man få betongen att gunga (Barn av vår tid spelades i paus)? Genom att sätta fart på bollen och genom att sätta Berg och Sigthorsson i lägen så ofta som möjligt. Varför inte genom att skyffla långt? Varför inte sätta in någon som kan springa fort i djupet? Varför inte byta in Oscar Vilhelmsson?
Andra halvlek inleddes optimistiskt. Kolbeinn fick kontroll över en längre boll, dessvärre var det Sebastian Eriksson som forsade fram och skottet gick över. Men Sebastian tog sig framåt och bollen gjorde detsamma, vilket var två goda signaler.
Enmansorkestern Adegbenro fortsatte underhålla Blåvitts försvar och Wendt har en bit kvar till Bundesligaformen. På samma sätt som Berg har en bit kvar till landslagsformen. Det är faktum man får ha förståelse för, men i den här matchen är det inte superstjärnornas form som är problemet. Norrköping spelar sig förbi Blåvitts förstapress varje gång, sen gör det lite vad de vill därefter och Blåvitt har förtvivlat svårt att få någon struktur på spektaklet. Blåvitt å sin sida lyckas i princip inte att spela igenom någon press alls.
När Marcus Berg äntligen fick bollen inne i straffområdet spelade det ingen roll att avslutet var i semaforhöjd. 1-2 och han kan än, den gamle räven. Publiken vaknade på nytt och IFK Göteborg-spelarna såg ut att få en något rakare rygg, man återfick den där självklarheten i löpningarna för en stund.
Norrköping verkade bli mindre noggranna, domaren började blåsa frispark åt båda hållen och Blåvitt bytte in Hosam Aiesh. Antagligen ett drag för att sätta Berg och Kolbeinn i läge oftare, för att prata handbollsspråk.
Tobias Sana frispark i 62:a matchminuten förtjänade naturligtvis ett bättre öde.
Hosam Aiesh var på spelhumör och skapade vassa chanser, och det blev smärre kalabalik i Pekings straffområde efter 68 spelade, men ingen kvittering den gången, trots avslut av Jallow, Kolbeinn och Berg.
Blåvitt fortsatte pressa på. Stahre manade på ”upp, upp, upp!” Samtliga inne på Ullevi trodde antagligen att Marcus Berg skulle kvittera efter att Jansson i Pekings mål missbedömt ett inlägg och lämnat ett nästan tomt mål för skyttekungen att nicka mot. Dessvärre skötte sig försvaren bättre och nicken gick över den gången. Fem minuter senare eller så hade Kolbeinn en oväntat smidig cykelspark som väl inte var nära att gå i mål, men man hade ätit sig in i matchen.
August Erlingmark kom också in och visade många gånger vilken fin spelare han är. Han står i princip alltid rätt och han avvärjer situationer i eget straffområde för att i nästa moment vara i offensivt dito för att försöka göra mål.
Med den här desperationen, med kniven mot halsen, hittar Blåvitt plötsligt fina kombinationer mellan varven. De kommer för sällan och man slarvar fortsatt i sista tredjedelen, men det ser stundtals bra ut. I 85:e minuten var det dags för Oscar Vilhelmsson att komma in med den tydliga ordern att gå i djupet. Någon minut senare får han sin första chans att gå för fullt men skarven han springer på är för brant.
Hörna i 92:a minuten. Anestis joggar upp, bollen hittar ut till Gustav Svensson som försöker smeka in kvitteringen men bollen gled utanför och sen hände inte så mycket mer av värde.
Blåvitt är återigen inne på en ny resa (den tredje på lika många år) och inte heller den här gången hittar man helt rätt. Nyckeln, som jag ser det, är att man spelar för långsamt och att man gör för många kostsamma individuella misstag i defensiven (idag Anestis, Wendt och Jallow). Vi får hoppas på att resultat går med oss och att vi får chansen att spela fler säsongsdefinierande matcher.
