De orden hade passat bättre om de riktats till lagkamraterna snarare än till domaren när denne stod och språkade med Jocke Persson.

I dagar har det stått klart att det skulle regna idag, men regnet har liksom flyttat sig fram, timma för timma. Längs E6:an föll några droppar, men vindrutetorkarna fick ligga där de låg. När jag väl fått parkering och kommit ur bilen slogs jag av hur kvavt det var. Nog om vädret. Jocke Persson vs Mikael Stahre och den stora frågan var vem som skulle vara mest pratglad efter 90+ fotboll på Påskbergsvallen (arenans moraliska namn).

Foto Emelie Hübner

August Erlingmark, som var med i den trupp som kommunicerades ut, hade plötsligt blivit sjuk så kampen om platserna på mitten uteblev. De två hemkomstkungarna skulle återigen kampera ihop. De har ju gjort det med framgång förut.

Varberg å sin sida drog på sig gula (och röda) kort senast varför den tidigare Blåvitt-talangen Hampus Zackrisson, som faktiskt debuterade i Allsvenskan under Mikael Stahre senast det begav sig, inte kom till spel. Taktiskt gult i bortamötet med Halmstad senast, således.

Lidköpingsonen Gustaf Norlin fick chansen från start till höger på mittfältet i Stahres 4-4-2:a. Han fortsätter kämpa med självförtroendet och han lyser inte av självklarhet i någon aktion. Passningarna hamnar någon meter fel, slås för sent eller så springer han i fel lucka. Det är besynnerligt för att han är , eller sägs vara, en bra poängspelare.

Det var dock inte Norlin som skulle få anledning att jubla först. Efter ett ruggigt svagt agerande av Calle Johansson ställdes Varbergs Alfonsi fri med Anestis som var tämligen chanslös. Stahre har inte kommit till Blåvitt för att inledningsvis slå rekord i hållna nollor: Laget är framtungt och därför kan det bli extra kostsamt med den typen av individuella misstag.

Efter målet tog Varberg tag i taktpinnen och man spelade med stort självförtroende. Man spelade sig ur pressade situationer och Blåvitt hade svårt att få kontroll på bollen. Varberg hade dessutom bestämt sig för att kliva dit rejält i närkamper och det krävdes koncentration för att ta sig ur vissa situationer med livet i behåll för Blåvitts spelare.

Sebastian Eriksson inledde inte matchen där han senast avslutade, men han är en injektion (nästan som ett nyförvärv) och han sitter på egenskaper som är mycket spännande. Han får ofta bollen på mittplan för att vända upp och leta efter snabba alternativ framåt. Han vill hela tiden framåt, vilket inte betyder att han för den sakens skull slår varje passning framåt. Men han är onekligen en spännande spelartyp.

Sebastian Eriksson, bäst i ett blekt Blåvitt? Foto: Emelie Hübner

Stahre skrek lika frenetiskt som han skrev i sitt block, men någon ordning på matchen hade Blåvitt inte fått 19 minuter in. ”Uppåt, snabbare!”, skrek Stahre så att det ekade i tallskogen som omringar arenan. Jocke Persson satt desto lugnare i båten och det kan man ju förstå. Varberg hade fått matchen precis dit de ville ha den (en grusgrop i Skaraborg).

I 20:e minuten bjöds vi dock på något som kan liknas vid hemvändarkvalitet. Wendt sköt stenhårt in i straffområdet och Berg vände på en femöring men avslutet gick över Bockstensmanne…Lukic ribba (på tal om ålder). I det andra straffområdet hade Anestis det desto svettigare. Varberg kom till avslut och i minut 34 stod Anestis för en svettig räddning.

Under ett skadeavbrott brister publiken ut i en spontan applåd efter att en man modell äldre ropat ”i spelar underbar fotboll, gubbar! Fortsätt!” Om någon mot förmodan fick för sig att skrika något åt Blåvitts spelare hade det antagligen låtit annorlunda.

Blåvitt går till paus och frågan är om Stahre kommer ha några stämband kvar till andra akten för att den här halvleken var bedrövlig. Jocke Persson, å sin sida, kan sätta sig med ett leende och konstatera att hans spelare spelar underbar fotboll och att de ska fortsätta på inslagen väg.

Inga spelarbyten i paus men däremot ett formationsbyte till 3-5-2 i offensiven. Sana flyttade in i mitten och så gjorde även Wendt. Inedningsvis såg det ut att bidra till viss kontroll. Alternativen blev fler och man var inte längre underlägsna i numerären på mittfältet. Å andra sidan kan det hela ha berott på att Varberg flyttade ner pressen några meter för att orka hela matchen.

Lite hemvändarklass fick vi dock se. Oscar Wendts skottpassningar som skär genom lagdelar likt en vass kniv genom smör. Inte sällan följdes den typen av fina aktioner upp av något som kan liknas vid att skära genom en tomat med en slö kniv.

Även om det såg bättre ut var det Varberg som stod för chanserna och Wendt såg till att resultatet stod sig efter att ha varit en räddande ängel på mållinjen. Den situationen följdes upp av en hel del icke-fotboll och Varberg behövde inte ta ut sig det minsta för att hålla ställningarna.

Stahre bytte in Aiesh och Kalley, men det gjorde ingen större skillnad initialt. Aiesh sprang bort ett 3 mot 2-läge och Kalley hade inte så värst mycket att jobba med.

I 78:e minuten var olyckan framme igen. Varberg satte 2-0 på straff efter att Wendt stått för en ganska fin brytning i eget straffområde. Domaren pekade på straffpunkten och då spelar det inte så stor roll vad jag tyckte om det beslutet.

Mål förändrar matcher och man kunde ju hoppas på att 2-0 skulle fungera som en sen väckarklocka.

Det gjorde det inte.

Blåvitt behöver onekligen göra precis allt bättre i nästa match mot Norrköping om det här ska bli en höst att minnas. Med ett av seriens bästa anfallspar bör man kunna hitta ett sätt att utnyttja dem och sätta dem i lägen. Det är bara för Stahre att åka hem till ritbordet och fundera över hur man kan göra det bättre nästa gång.

Blåvitt hade utmärkta förutsättningar att ta sin tredje raka seger för första gången på länge. Varberg satte stopp för de planerna genom att ta sin tredje seger för säsongen.

Categories:

BaraBen-podden