Efter karriären: Tobias Hysén

Nu är det 90+ tillägg för att vi ska vinna den här matchen och där var det. Där tog jag ut det sista jag kunde av kroppen på den nivån för sen efter det så var det bara att inse att det här funkar inte längre.

Vad gör man efter ett liv i strålkastarnas varma sken? Var får man sina kickar när man stått i händelsernas epicentrum och avgjort matcher mot AIK, gjort mål på Stadio Delle Alpi, spelat viktiga landskamper? Heter man Tobias Hysén så fortsätter man med det man är bäst på: man jobbar med fotboll. 

Jag var nyfiken på varför han är kvar i en värld han väl någonstans borde vara rätt mätt på, och när han lämnade in uppsägningsblanketten och slutade som anfallstränare i IFK Göteborg trodde i alla fall jag att det var dags att släppa fotbollen. Men han är kvar där än, på olika sätt. För att sätta saker i sin kontext börjar vi från början.

Innan Blåvitt

Tobias Hysén är ju som bekant son till fotbollslegendaren Glenn Hysén. Att växa upp som Glenns son var på både gott och ont, dels var Glenn borta mycket på grund av sitt jobb som fotbollsspelare och efter föräldrarnas skilsmässa bodde Tobias och Glenn under långa stunder i olika länder, men Tobias fick också tidigt erfara vad det innebär att vara fotbollsspelare, så när han skrev på sitt första kontrakt med BK Häcken hade han kanske en större förståelse för vad det innebar att vara fotbollsspelare än vad gemene man har. 

Trots att de första kontrakten inte var de fetaste ser Tobias ändå tillbaka på dem med värme och stolthet:

– Sen var jag i Häckens u-trupp först, blev uppflyttad till a-laget och sen inför säsongen 2000 måste det ha varit, fick jag ett a-kontrakt, vilket gjorde att jag, jag menar jag var, skulle fylla 18, bodde hemma fortfarande, gick på gymnasiet, vilket gjorde att då kunde jag leva på fotbollen. Då fick jag en lön som, det var ju ingen fotbollslön på något sätt men just då var det ändå att fasiken nu behöver jag inte ta mitt barnbidrag från morsan längre, utan nu kan hon köpa mat för det och så var det liksom ändå tillräckligt mycket för att kunna klara mig och det vet jag var jäkligt häftigt. Det kändes häftigt att få den bekräftelsen som ett A-lagskontrakt innebär.

Att han skulle bli fotbollsspelare på heltid många år framöver förstod han när Torbjörn Nilsson (finns ju för mycket symbolik här) tog ut honom i U21-landslaget där han presterade bra fotboll och stod för avgörande insatser. Så bra att Blåvitt, Lynn och slutligen Djurgården blev intresserade. Valet föll på Djurgården. Den gången. Att bli profet i sin egen hemstad skulle han se till att bli senare:

När Torbjörn tog över U21-landslaget kom jag med, vilket nånstans är man med i U21 så tänker man väl ändå, ok, då finns det väl en ganska bra chans ändå att det blir nånting liksom. Sen åkte vi ner i Superettan med Häcken och det gick väldigt, väldigt bra. Vi hade Jörgen Lennartsson och Micke Källström. Jag blev bofast i u21. Lite som i A-landslaget. Satt på bänken, hoppade in. Men fick ändå en avgörande roll när jag gjorde mål mot Lettland i avgörande matchen i kvalet och sen även mot Spanien i Play Off -03 på bortaplan. Och där nånstans, de här två målen är ju verkligen… de öppnade upp rätt mycket. Efter några vändor i Norge slutade det med att jag hamnade i Djurgården. Med facit i hand blev det ju rätt att gå till Djurgården.

Blåvitt och slutet av karriären

Efter spel i Djurgården och Sunderland vände Hysén slutligen hem till Göteborg och föreningen han drömt om att få representera, IFK Göteborg. En förening han skulle förbli trogen trots intresse från Skandinaviens största klubb. FC Köpenhamn ville verkligen ha Hysén, men kärleken till Blåvitt och oviljan att byta ut matcher mot AIK och Malmö mot Randers och Odense vägde över och Tobbe blev kvar i Blåvitt den gången.

Den där spelarkarriären blev ju rätt bra: landslagsspel, uppflyttning till Premier League, massa mål i Allsvenskan och så vidare. Många pratar ju om att de ska njuta av framgången efter karriären. Kan du njuta av det du uträttade? 

Ja! Ja, men det gör jag. Absolut. jag menar jag har haft en bra karriär, jag har fått spela i Blåvitt. Jag säger det varje gång att hade någon sagt till mig när jag var 12 år att du kommer göra nästan 400 matcher i Blåvitt och vinna SM-guld och Cup-guld och spela landslaget och alltså, det jag inte fick bockat av på min Bucket list var ju typ att spela i Liverpool och att spela i ett mästerskap och det är ju inte jättemånga kids som får göra det liksom, så att jag är ju jättenöjd med allting.

Mot slutet av karriären blandades fina insatser med sämre och platsen i startelvan blev mindre och mindre cementerad. Nummer 7 satt oftare på bänken och det var en ny verklighet för både publiken och Tobias själv. Han hade bestämt sig för att inte bli spelaren som gnäller och bråkar vid utebliven speltid, och visst presterade han bra fotboll även efter återkomsten från Kina, samtidigt som han hanterade petningar på ett föredömligt sätt.

För mig gick det, det gick ändå bra, både 2016 och 2017 var ändå relativt bra år för mig personligen, precis som många gånger innan där laget inte gick riktigt lika bra men jag lyckades ändå nånstans hålla en nivå där jag kände att jag är 34-35 och gjorde 19 mål och tio assist på två säsonger där och det…jag kände att det här funkar ändå fortfarande. För mig kändes det jättebra, jag spelade mycket, hade ju några sejourer när jag ändå satt på bänken när Elias och Boman var duktiga, Engvall spelade bra, Søren spelade forward ibland, men för mig så var det liksom också att, fan, jag visste ju någonstans att det kan bli så att jag får en annan roll. Jag får vara lite mer, ja, men jag kan göra 16, 17 starter och tio, tolv inhopp och vara den spelaren istället då, det hade jag inget problem med. Men då spelade jag nästan varje vecka, spelade några minuter här och där och hoppade in hela tiden och så där.

Men kan du verkligen helt ärligt säga att du var ok med att sitta på bänken?

Nämen alltså, man är aldrig ok med att sitta på bänken på det sättet, men jag förstod samtidigt att så länge laget gick bra och vann matcher så var det inga problem för mig att sitta på bänken.

Däremot fanns det tillfällen där jag kände, med alla liksom med Jörgen, med Poya och med Affe och hela den biten att den här matchen var inte ok att sitta på bänken för att det här förtjänar inte jag. Men jag hade samtidigt nånstans i mitt huvud när jag flyttade hem bestämt mig för att nu flyttar jag hem, jag får komma hem, jag får vara med igen, jag får avsluta karriären i Blåvitt, vilket var väldigt, väldigt viktigt och där nånstans så kände jag väl att jag får aldrig nånsin bli den som gnäller och gapar och skriker för att jag inte får spela för att liksom det hade inte känts rätt att vara en sådan person när man ändå nånstans hade hela den historiken som jag hade. Dels givetvis med farsan och hela släkten som har vart i Blåvitt hela tiden, så det skulle inte förstöra nånting utan då var det liksom att fan då ska jag vara, lite som jag var i landslaget, den bästa bänkspelaren som går att vara.

Sen är det klart att det är lättare och svårare ibland. Det fanns säkert tillfällen där jag bara ”ni kan dra åt helvete, varför sitter jag på bänken?” Men jag försökte ändå att när det kom till match och träning att, nej vi ska vinna den här matchen och det spelar ingen roll om Elias gör mål, eller om Engvall gör mål. Fan vi ska vinna den här matchen. Jag höll inte alltid med om bänkningarna, men det viktigaste var att vi skulle vinna matcherna. Alltså, jag har alltid vart, Pontus och Bjärsa och dem här har alltid varit på mig att jag är så jävla snäll och det kanske har legat mig i fatet ibland men det kanske är en bra grej just när det gäller sådana här saker att när jag kommer till matchen liksom, fan nånstans är det ju ändå…vi ska ju vinna matchen. Till exempel AIK hemma nån gång när Elias gjorde mål och jag var skitarg över att jag inte fick spela den matchen, såklart, men så gör han mål och så vinner vi den matchen då är ju det viktigare än att jag fick spela. Det blir ju så. Sen är det enkelt med facit i hand att säga när man vinner, men det blir ju så.

Kroppen började ta stryk, fysiken sviktade och träningspassen blev färre. Från att ha kunnat träna sju åtta pass i veckan klarade kroppen knappt att träna två dagar i rad längre och något större tvivel om att 2018 var sista säsongen fanns egentligen inte. Om det beslutet skulle revideras så hade Tobias behövt motbevisa sig själv genom att prestera på en hög nivå under 2018. Kvaliteten och fysiken som fanns kvar höll inte längre för att spela på den nivån.

När började du förstå att slutet närmade sig? När började du inse att nu är det inte så många säsonger kvar?

Nae, alltså grejen var så här lite. När det blev klart att jag skulle flytta hem från Kina så…när vi började förhandla där och jag märkte att nu kommer jag flytta hem och nu är det det här som kommer gälla…då tror jag nånstans att i mitt huvud att det är två plus ett år. Går det bra de här första två åren så kör jag vidare ett år till. Det var inget snack om det. Jag hade aldrig någonsin en tanke på att lägga av liksom när, alltså, hade jag gjort tio mål och sju assist så hade jag inte lagt av utan då hade jag kört ett år till. Tanken var väl att jag skulle spela de två + ett åren och sen efter det skulle jag lägga av. Så hade jag fått ändra mig på vägen i så fall. Hade det funnits någonting som talade för att det var bra att fortsätta så hade jag väl gjort det, men när 2018 kom och det blev som det blev så fanns det egentligen ingen anledning att ändra det beslutet för att jag kände dels kvalitetsmässigt och dels fysiskt att jag har ingenting mer att komma med på den här nivån.

Men just 2018 där, mitt sista år och Poyas första. Jag kunde liksom inte träna två dagar i rad knappt efter sommaren vilket gjorde att dels så tappade man den fysiska statusen, jag menar, jag var 36 år och har kunnat träna sju, åtta pass i veckan innan och nu kunde jag inte träna två dagar i rad. Många gånger var det ju så, jag opererade knät också mitt under sommaren där. När jag kom tillbaka var det ju ”Jag ska spela de här tre matcherna, var det AIK hemma, Trelleborg och BP borta och det här ska rädda säsongen liksom” och då vart det ju lite så att, jag spelade mot AIK. Körde rehab, försökte träna så mycket det gick. Spelade matchen mot Trelleborg fick en karatespark i huvudet och fick kliva av där och sen var det BP borta. Nu är det 90+ tillägg för att vi ska vinna den här matchen och där var det. Där tog jag ut det sista jag kunde av kroppen på den nivån för sen efter det så var det bara att inse att det här funkar inte längre. Men vi klarade oss kvar. Vi vann ju den matchen och klarade oss kvar. Det hade varit helt fruktansvärt att ha åkt ut sin sista säsong. Det fick ju liksom inte hända.

Efter ett halvt liv som fotbollsspelare på elitnivå valde du att lägga av. Var du klar där? Eller har du ångrat beslutet? Tror det var Sheringham som tipsat någon lagkamrat om att spela så länge det går för att när det är slut så är det slut. 

Jo, men jag var klar. Dels på grund av det jag berättade att kroppen inte löste träning varje dag och jag märkte ganska snabbt när jag inte kunde träna varje dag att fysiken och kvaliteten gick ner väldigt fort och de sista två, tre månaderna var det inte kul. Jag hade de där tre matcherna (AIK, Trelleborg och BP) att se fram emot, att de här ska jag ta mig igenom och se till att vi liksom blir kvar på något sätt och sen så får det räcka. Visst, ibland kan man sakna det, så är det absolut. Framför allt direkt efteråt. Första året där när jag ändå var kvar som tränare lite, när vi kommer in på Ullevi och kör över Elfsborg, kör över Helsingborg, kör över AIK och det är sol och 25 grader och man hör fansen och man vet ju när, jag tänkte på det, jag var med min son som är nio nu, men vi var på AIK-matchen 2019. När Sargon gör 3-0 där och det är liksom en kvart kvar, då vet man ju när man är nere på plan att det här är klart. Nu kan vi springa här och bara njuta sista 15. Fansen har gått bananas hela matchen. Just i sådana ögonblick är det svårt att inte längta tillbaka, så är det absolut.

Är det fortfarande så?

Ja, det tycker jag ändå. Med allting som hänt denna veckan (vecka 10) så är det klart att man nånstans hade önskat att, fan vad kul det hade varit att lira igen med, ja Bjärsa har jag lirat med, Sebban också och Robin, så klart, men det är klart det vore kul att lira med Pontus. Det hade varit kul att få vara med någon gång och lira med Mackan och Oscar. Jag har ju varit med lite i landslaget med dem men aldrig liksom lirat ihop på det sättet. Givetvis även med Marek Hamsik, då. En sådan värvning är ju, det var som vi sa liksom, man har ju suttit och tittat på olika videos och så och, vad fan är det som händer? Så, det är klart att man kan längta tillbaka men samtidigt, det är en liten kort stund och sen är jag, jag är, jag är klar. Jag är nöjd med allting som har varit, jag tror att det var bra att det blev ett år som var lite halvdant i slutet där så man inte hade gått och förlängt det på något sätt och nånstans ändå levt kvar i jag ska fan i mig hänga kvar här även om jag sitter på bänken eller om jag ska sitta på läktaren, det hade inte blivit bra. Jag tror att allting du lämnar efter dig då blir annorlunda tror jag.

Ja, det blir ju färgat så klart.

Ja, det var som min farfar sa: Det första och det sista man gör i en match är det folk kommer ihåg. Och det är lite samma med karriären tror jag. Avslutar du på fel sätt så är det det som folk kommer ihåg.

Det är ju modigt också att kunna lägga av när det finns lite krut kvar och så där. Det måste vara en jäkla avvägning. För en annan som spelar på division fem, division 6-nivå där kan man ju komma tillbaka om man känner för det. Man behöver ju aldrig definitivt lägga av, men det är ju svårt att ta sig tillbaka till elitfotboll när man är 38 och har haft uppehåll på två år.

Ja, nej det går ju inte. Det går över huvudtaget inte, så men som sagt nu är jag liksom, nu är jag där jag är. Det var första året egentligen som kändes såhär att ok, det kändes lite halvjobbigt ibland och sen lite grann…man får ju se det för vad det är också, jag menar jag har haft en bra karriär, jag har fått spela i Blåvitt. Jag säger det varje gång att hade någon sagt till mig när jag var 12 år att du kommer göra nästan 400 matcher i Blåvitt och vinna SM-guld och Cupguld och spela landslaget och alltså, det jag inte fick bockat av på min Bucket list var ju typ Liverpool och att spela i ett mästerskap och det är ju inte jättemånga kids som får göra det liksom, så att jag är ju jättenöjd med allting.

Ja, du tog dig ju längre än de flesta.

Ja, det får man väl säga. Så är det ju.

Det måste ju ändå varit lite vemodigt att skriva på sista kontraktet och så där.

Alltså, när jag skrev på sista kontraktet så visste jag ju inte att det skulle bli det. För att när jag kom hem från Kina så blev det ju som jag sa innan. Men mitt under 2017, jag tror det var efter Jönköping Södra när jag gjorde mål och vi vann den matchen så var den optionen på väg att ta slut men då kom ju Mats Gren och sa att det är klart att vi vill att du ska köra på ett år till. Jag hade ju tagit en lite annan roll och just då fanns det ingen ingen tanke om att, ok, det här blir mitt sista kontrakt nu, för att då var det, jag kan säkert köra på ett år till efter att kontraktet var slut, men hela tiden fanns ju ändå tanken att men jag ska motbevisa mig själv då. För det var ändå från början så, nu blir det lite motsägelsefullt, men jag hade ju tanken när jag flyttade hem att det var tre år och sen var det slut, men just under sommaren när vi förlängde den optionen så kändes det inte som att nu är det det sista jag gör.

Samtidig ville jag ju heller inte stå i vägen för killar som Paka eller Hasse då genom att flytta runt och hålla på. Det är ju mycket lättare att ge Tobias Hysén en start när Robin är skadad, än att kasta in en sådan som Paka eller Benjamin Nygren. Det var också en del i det att fan har jag någonting att hämta, har jag någonting att bidra med eller är det bättre att bara ”jag ställer mig på sidan här”, jag kan dela med mig av erfarenhet, jag kan vara en liten brygga mellan spelarna och ledarna första året här nu och det blev bättre.

Hypotetiskt, vad tror du att du hade gjort om du inte tagit chansen i Kina? Vad hade du jobbat med?

Jag tror inte jag hade gjort så mycket annorlunda.

Men jobbar du nu?

Ja, alltså jag kör ju ljugarbänken, allsvenska podden där. Det är ju mitt jobb. Sen kör jag ju ideellt där Football Manager Sweden med Pontus Wernbloom och två killar till, Daniel och Peter. Nu kör jag ju tränarkursen, CBA, den för gamla elitspelare. Sen har jag vårat Kungsbacka City som gick upp i division fyra där jag är huvudtränare tillsammans med en kille som heter Stefan. Vi ska ju förhoppningsvis göra bra ifrån oss i fyran här nu och det blir ju en början på någon sorts tränarkarriär. Jag tror inte att jag hade gjort så mycket annorlunda. Klart att man hade fått titta lite mer på ett jobb som kanske hade varit mer, hur ska man säga, där jag gjorde något varje dag.

Knega, liksom?

Ja, fast samtidigt, det är inte så att man sitter med knegarlön i Blåvitt heller. Om jag hade spelat i Blåvitt de två åren jag var i Kina  så hade jag fortfarande klarat mig ganska bra. Utan att hymla om det. Men det är klart att den möjligheten ekonomiskt som det gav att flytta dit i två år…den gjorde ju också att jag kunde komma hem och säga till Mats Gren att ge mig ett kontrakt som du tycker att jag förtjänar så tar vi det och så la han upp ett papper på bordet och så skrev jag på det liksom. Man vill ju, eller jag ville kunna göra det. Jag ville kunna ge det tillbaka.  Och sen återigen, det kontraktet som han la på bordet var ju inte heller någon knegarlön. Jag har ju inte spelat gratis i Blåvitt efter jag kom hem från Kina men jag hade samtidigt säkert kunnat få mycket mer betalt om jag hade varit en sån spelare som, nä men jag ska ha det jag är värd.

Just det. Det där är ju intressant, för att jag har hört att du på eget bevåg sänkte din lön under sista halvåret i Blåvitt. Stämmer det?

Ingen kommentar.

Efter karriären

Vi lämnar det där och för samtalet vidare mot livet efter karriären. Vad gör man efter så många år inom elitfotbollen om man heter Tobias Hysén? Det är tydligt att fotbollen är viktig och att han varken vill eller riktigt kan släppa fotbollen. Han lever med den, om än på ett annat sätt och kanske i något mindre utsträckning än förut.

Fotbollsvärlden är ju inte svältfödd på unga killar med dåliga betyg. Hur förberedd var du för vuxenvärlden? Står du rustad inför att kunna plugga på universitet eller sådana saker?

Hade jag velat det så hade jag kunnat det, alltså jag hade ganska lätt i skolan. Jag ska inte säga att jag är något geni på något sätt men jag hade rätt bra betyg för att vara fotbollsspelare, men sen blir det ju, oftast det som blir problemet för mig då iallafall och för många, det är ju att man blir duktig ganska tidigt, vilket gör att fotbollen går före skolan på något sätt, men jag hade nog kunnat plugga på ganska ordentligt om jag hade velat det men jag har aldrig haft någon motivation att plugga. Tränarkursen är ju en annan sak för det är ju nånstans det jag kan, om man säger. Men jag har aldrig varit främmande, och det har jag sagt hela tiden, för att jobba. Nu har jag valt att inte göra det för att jag vet inte riktigt i så fall vad jag ska jobba med och nu har jag börjat tänka lite mer på tränarkurser och liksom tränaryrket och testat på det nu på lite lägre nivå och fått, ja, testa mig fram lite. Var ju i division 1 här nu i sju, åtta veckor med Tvååker förra hösten och det gick väl ändå ganska bra får man säga. Man får ju lite blodad tand. Sen känner jag mig själv och jag har väl alltid varit lite för snäll. Jag ser väl framför mig en karriär som assisterande tränare till någon eller några. Det är väl där jag kommer funka bäst tror jag. 

Vad är det som lockar med fotbollen? Blir du inte sugen på att testa annat?  Trots att din bok heter ”Jag är inte klar” trodde jag att du var klar med fotbollen när du lämnade Blåvitt som tränare. Att det var dags för utmaningar utanför fotbollen, men du biter dig fast med podd, tränarutbildning och Kungsbacka City.

Men fotbollen är det jag kan ju. Det får man förhoppningsvis ändå ge sig själv att man kan fotboll bättre än någonting annat, sen finns det säkert saker som jag hade kunnat lära mig och göra bra inom andra yrken på något sätt, men jag tror att när du har varit i det livet, och levt det livet och fått de kickarna av och liksom, som jag då har fått på den nivån, fan, gjort mål i landslaget, gjort mål mot AIK, gjort mål mot Malmö, vunnit SM-guld, vunnit Cupguld. Det är svårt att få de riktiga jäkla kickarna, adrenalinpåslaget någon annanstans. Jag tror att, det märkte jag när jag var tränare också att oavsett vilken nivå du är på även om det är division 1 eller division fem eller division 6 så, fan, det är speciellt att vinna fotbollsmatcher. Det är speciellt att göra mål, det är speciellt att nå framgång och vinna en serie. Vi vann femman förra året och vi hade bussresa hem där, jag säger inte att det var som tåget hem ifrån Cupfinalen 2013, men det är fan ändå roligt. Du är ju någonstans i en grupp och alla har dragit åt samma håll i ganska lång tid och du får belöning för det på något sätt liksom. Jag tror att, för någon som inte varit i den sitsen i idrotten så får man väl den kicken säkert i arbetslivet på något sätt när du säkrar ett kontrakt, eller när du gör en bra affär, eller så där, men jag har så svårt att se att jag skulle få samma kick utanför fotbollen. 

Du var med och startade en restaurang, och du har skrivit boken och så. Är du inte sugen på att bara släppa fotbollen?

Nej. Nej, inte alls faktiskt. Nej, fotboll är det roligaste jag vet. Alltså titta på fotboll, spela fotboll, eller spela fotboll kanske börjar växa bort med tiden men som jag sa, när du är på fotbollsplan och du märker att, nu har vi tränat på det här och nu börjar det sitta. Som till exempel, nu är det bara division fyra, men du vet man får in Sebastian Ohlssons brorsa som har spelat i division 1 liksom, och han vill komma och spela hos oss. Helt plötsligt blir en värvning…alltså fasiken vi fick in en spelare från tre divisioner upp. Så att, nej, jag älskar verkligen fotboll. Jag kommer aldrig någonsin tror jag inte känna så. På något sätt kommer jag hålla på med fotboll hela mitt liv. 

Det är inte så att du är rädd för att släppa fotbollen?

Nej, det tror jag inte. Alltså, hade jag känt att jag gillar inte fotboll längre så hade jag nog gjort det. Men alltså, nånstans, jag har börjat en egen förening här i Kungsbacka, går tränarkurser, håller på med football manager på fritiden, det finns inget som talar för att jag inte skulle hålla på med fotboll.

Hur är du som soffsupporter? Har du förändrats sen du la av själv?

Jahahaha, jag är så in i helvete negativ. Skratt. Jag har alltid varit så här liksom, som jag sa, jag har alltid varit så snäll att ”fan kom igen gubbar vi kan mycket bättre” och alltid haft liksom, när det går dåligt…Sella brukar alltid säga ”Ditt kroppsspråk säger mer än tusen ord för du kan falla ihop fullständigt på plan när det inte går bra”. Där har jag fått hjälp med att jag är med i den här ljugarbänkenpodden, får då måste jag börja analysera matcherna på riktigt, alltså jag måste ändå ha en någorlunda objektiv syn på hur matchen faktiskt har sett ut sen är det svårt. Alltså, det vet du ju själv. När man kollar på en Blåvittmatch…du får nästan titta på den igen, utan känslor och veta vad det blir för att kunna se den som den verkligen var.

Jag tror att det är svårare för mig…jag kan inte…nu var Sebastian Eriksson förvisso dålig mot Sandviken men jag har ju aldrig sett honom spela en dålig match. Jag är förblindad, jag kan inte se honom göra en dålig insats och det blir nästan likadant med Blåvitt, alltså då ska det vara riktigt dåligt för att jag ska tycka att en förlust är rättvis.

För mig har det nästan blivit tvärtom. Jag kan bli så här att, fan jag vet ju, jag tänker så mycket mer om alla. Jag tänker ju liksom att…jag har ju kvar bilden av att Norrköping borta, det är klart att det blir svårt, men fan om vi bara gör så här eller gör så här och alla bara gör så, samtidigt tänker jag varför gör de inte så eller så. Så det blir ju både negativt och analyserande på samma gång.

Jag fixar nog inte det. Jag har för många favoriter.

Jag har inga favoriter i det laget som är där nu så.

Hur blir man en riktigt bra tränare tror du?

Det har jag tänkt en del på det där. Jag vill vara den person som jag ändå är, vilket gör att jag kommer försöka ha en bra relation med spelarna. Jag kommer försöka ha en tränare bredvid mig där det blir lite mer ”bad guy”, good guy” för att jag tror inte att jag…jag kan absolut brinna till men inte på det sättet att jag kan vara den sortens tränare som blir förbannad och liksom gapar och skriker och så för att jag får dåligt samvete ganska snabbt när jag gör det.

Du borde ju kunna bidra med en del från din erfarenhet som proffs. Spelarna känns ju inte så rustade när de kommer ut.

Nej, det är det jag tycker att man glömmer av…att man ska ha före detta spelare i en tränarstab. Givetvis måste det finnas kompetens, någonstans är det där grunden är, tycker jag. Men kan du ha en spelare som jag var där med Poya och Ferran, för ingen av dem har spelat fotboll på någon nivå själv. Ferran var i Espanyols akademi men det blev ju inte mycket mer än så. Jag tycker att det finns ett värde i att prata med unga spelare och lära dem för hade jag haft en forwardscoach när jag var 17, 18, 19 år som kunnat få mig att ”kolla här så här ska du tajma, så här ska du göra” så kan du lära dig ganska mycket tidigare. Mycket fick man ju lära sig själv för alla skulle göra samma saker. Alla skulle träna styrka på samma sätt, alla tränade på samma sätt, sen fick du köra individuellt, absolut, och vi hade ju Kjell Pettersson i Häcken som hjälpte oss jättemycket och sen var det Mikael Källström så på det sättet fick vi ganska mycket individuell träning men jag hade ju velat ha mig själv som tränare när jag var 17, 18, 19. Eller den som var motsvarande då för att få lite grann de här extra detaljerna, ”ta något extra steg i sidled innan du går i djupet” och där någonstans måste man hamna. Som i Blåvitt nu har du tre tränare. Då har du Rolle som har spelat, Ferran som är mer taktikern, sen har du William som jag inte kan riktigt, men just det där att du har en variation där du får allting liksom. Du får en teoretiker, du får en taktiker, och du får en före detta spelare, det tror jag är A och O. Du får liksom trovärdigheten i att när just den tränaren säger till dig något så vet du att ”ok, han har ju gjort 110 landskamper. Han vet vad han snackar om liksom.” Jag tror att det är att ha en mix mellan förbundets mall, en spelarmall och en som verkligen är taktikern i allt det här att man har den, kan du få den kemin mellan tre stycken så tror jag att det är det absolut bästa.

Hur mår kroppen efter ett liv i fotbollens tjänst?  Man har ju hört om de som kanske offrat lite för mycket för att kunna spela ett år till. Michael Svensson, exempelvis.

Kroppen är helt ok. Jag kan träna fotboll, jag kan spela padel och så. Nu ska jag dessutom vara med i 16 weeks of hell här om två, tre veckor så att då ska den bli ännu bättre tänkte jag. Jag har aldrig varit pinnsmal. Jag har inte Sebastian Erikssons gener som går ner när han är ledig. Så att jag har fått kämpa. Och nu när jag har lagt av, med 20 år i elitfotboll och allt vad det innebär så har man ju släppt på, om man säger, restriktionerna lite, så att 16 weeks of hell kommer göra mig gott.

Det låter jobbigt.

Ja, jag behöver ha det lite jobbigt. Det har varit alldeles för gött de senaste åren.

Det där goda tycker jag att man gjort sig förtjänt av efter nästan 400 matcher för Blåvitt. Vi pratar en stund om kickar och var man kan hitta dem utanför fotbollen innan jag säger tack så mycket för tiden jag fick låna. Den där snällheten som han själv beskriver fick jag ta del av när jag fick gott om tid till att sitta och intervjua en av mina tidigare idoler. Faktum är att Tobias var en idol innan han hittade till Blåvitt, men det får vi prata om en annan gång. Tack, Tobias Hysén!