Sebastian Eriksson är en fotbollsarbetare som går sina egna vägar. Lagkamrater spelar Fifa, NHL, FM och andra sportspel (Wernbloom och Zlatan spelar en del annat också). Sebastian Eriksson mekar med sina bilar, är intresserad av klockor och vin och är en allmänt reflekterande figur i en rätt oreflekterande bransch. För mig som utomstående känns det ibland som att den moderna fotbollen kanske inte är som skapt för tänkande människor med massor av känslor. Den kanske inte gör sig bäst för pojkar från Åsebro. Å andra sidan, har han gång efter gång visat att han har en vinnarskalle och ett pannben värdiga de riktigt stora scenerna.
Jag känner inte Sebastian Eriksson personligen, har sprungit på honom några gånger, fnissat hej, blivit knäsvag och gått vidare mot brödet. Rent hypotetiskt är han en av få spelare (som om det vore exklusivt…) som jag skulle vilja stifta bekantskap med. Dels för att där verkar finnas ett mörker men också för att där verkar finnas en otrolig värme. En person som tar hand om de sina och det var otroligt fint att se honom bära runt på sin lille son efter en match på andra sidan pandemin.
Han har fört sitt lag ut i kamp med kaptensbindeln på ena armen och hjärtat på den andra. Han har gjort kryptiska uppdateringar på instagram där han vid ett tillfälle delade en bild på filmen Benchwarmers efter att ”Sebban” tröttnat på bänken (den fick vara kvar) och vid ett annat, efter att kocken och kompisen Fredric Bergstrand fått lämna sin post, delade han en bild på en trött matlåda (den togs senare bort). Sebastian kanske inte alltid tänker först, men visst tänker han. Och han känner.
Han känner för föreningen som han håller så kär att han kom hem och spelade för en så kallad ICA-lön (inget fel i att jobba på ICA förvisso) vid ett tillfälle. Han återvände åter efter ett mindre lyckat Italienäventyr så sent som i augusti 2020 efter att pandemin lamslagit landet som han tycker så mycket om. Det är fint, att det alltid finns en plats för Sebastian Eriksson på Kamratgården. Det är fint att han hela tiden återvänder.
Jag har många fina minnen av Sebastian Eriksson. De jag håller allra högst är när han kom hem för första gången efter andra korsbandsskadan och levererade på en otroligt hög nivå. Då gav han enligt egen utsago upp sin utlandskarriär, ett uttalande som lyckligtvis var felaktigt gånger två. De två senare utlandssejourerna blev kanske inte så framgångsrika som jag trodde och hoppades, men han fick komma ut igen och testa vingarna och visst höll de för att flyga i Grekland.
Karriären står inte i zenit, men Sebastian har förhoppningsvis, och troligtvis, några fina år kvar i kroppen. Sebastian Eriksson har spelat 299 matcher för IFK Göteborg och det är en kvalitetsstämpel som förtjänar respekt.
Mot nästa milstolpe!
