Kryssningen på rätt kurs igen

Spekulationerna var igång långt innan avspark. Skulle Wernbloom inleda på bänken eller längst fram i ledet? Poya sa nej och huvudpersonen själv sa att han var redo (han föddes redo eller ”Om coachen slänger in mig får jag väl va redo” som han själv sa) men han sa ingenting om 90 minuter och bänk från början var antagligen ett rimligt beslut.

En pressad man

Första halvlek inleddes med en frenesi som kommit att bli synonymt med Blåvitt. Tyvärr brukar det fina spelet dala och gjorde så även idag. Därför kom straffen på ett tämligen ologiskt vis och det kändes på något sätt som ett trendbrott. Feldömd eller ej, mål blev det efter en säker straff av årets MVP, Tobias Sana.

Sana hamnade annars som han så ofta gör med bollen vid fötterna letandes efter kamrater i rörelse och ju längre matchen gick desto mindre hjälp fick han. Kouakou gick ofta i djupled men hade det lite kämpigt med timingen, som väl lär bli bättre vad det lider.

Jakob Johansson stod där han skulle och det gjorde även Da Graca. Det hjälpte tyvärr inte när Djurgården lyckades utmana andra spelare i sin offensiv. Jag brukar inte hänga ut enskilda spelare men Wernersson har inte gjort sig förtjänt av att spela på länge och det är nästan så att man undrar om inte Poya har en lite väl tät relation med sin tidigare och Wernerssons nuvarande agent. Så är det naturligtvis inte, men ge Titi en chans nu – han skulle inte göra det sämre.

faksimil: gt/expressen
En inte så pressande man

Blåvitt framstår ofta som en boxare som vet att den är slagen på förhand. Man trillar runt i ringen och duttar iväg någon jabb för att slippa få passivitetsvarning i väntan på att matchen ska ta slut. När en chans att gå på knock uppenbarar sig svarar man med att visa hakan. Man byter in en riktig slugger men väljer då att byta ut jabbaren som ska öppna sårbara ytor bakom handskarna.

Djurgården tog över taktpinnen i andra halvlek och två mål senare var Blåvitt nere för räkning och man fick åter göra, inte kanske det man gör bäst, men det man gör mest: jaga kvittering.

Eftersom det inte står i grundlagen att fotboll måste bedrivas med endast en anfallare hoppas jag få se två forwards från start i nästa match. Kalla mig konservativ men ett anfallspar med Kouakou och Wernbloom skulle faktiskt kunna ställa till det för motståndet. Lyft långt eller spela längs marken, gör något annorlunda. Sidledsspelet leder inte till tillräckligt många poäng i dagsläget och poängen måste in. Som Wernbloom sa ”vi kan inte spela fint hela tiden” och ”bollen måste in i straffområdet”. Frågan är om chefen håller med sin adept.

Det blev visst en kvittering också och tro det eller ej, men vid just det tillfället råkade Blåvitt ha en del spelare inne i straffområdet. Blåvitt är nere för räkning bortapoäng mot Djurgården till trots.