Lantz, sänd från stenåldern, skulle skicka ut ett lag med hår på bröstet. De skulle visa att det känns att möta Mjällby. Inledningsvis kändes det inget vidare. Bjärsmyr missbedömde bollbanan och fokuserade på bollen istället för motståndaren. Bjärsmyr är inte 25 längre, men det har väl den kroppen egentligen aldrig sett ut att vara. Han har många förtjänster men att levitera två meter rakt upp i luften är tydligen inte en av dem.
Mjällby gjorde sitt första allsvenska mål för säsongen och i någon mening kändes det symptomatiskt att det skulle falla mot just Blåvitt. En oprövad Tolinsson tillsammans med en ifrågasatt tidigare hjälte och kapten – men det var då.
I övrigt var första halvlek i stor utsträckning en intern tävling i att hålla bollen så länge som möjligt för att sedan hitta den medspelare med minst yta kring sig med en lätt bredsida, Sargon Abraham kämpade på med timing och Aiesh undrar nog fortfarande vad han skulle ut på vänsterkanten att göra. Men vad gör man inte för att tränarens favorit ska ges möjlighet att blomstra?
Andra halvlek började och jag har ingen aning om hur hårigt bröst Bjärsmyr har, men hårfager är han. Sargon får en frispark med sig. Bjärsmyr lunkar upp i skenet av strålkastarna. Ser lite sugen ut. Älgar in i straffområdet och sätter returen efter Sanas magnifika frispark. Det är så man begår comeback.
Det är på Blåvitts vänsterkant det händer och när Wernersson blir flyttad (bör skaffa lite mer hår på bröstet) har Mjällby hela E6:an att spela boll på och bortaledningen kändes lika lätt som logisk. Blåvitt hade boll, men de spelade mest i sidled och Mjällby såg ut att ha ganska bra kontroll.
När 75 minuter spelats gör Poya sitt första byte. Han plockar av en spelare. Han byter vänsterback och jag ville där och då vakna ur mardrömmen. Någon minut senare gör han byte nummer två. Bjärsmyr ut. Holm in. Ridå.
I matchens absoluta slutskede jobbar Aiesh tillbaka bollen som letar sig fram till Sana och Abraham sätter axeln till bollen som via Mjällbyben letar sig in i nätmaskorna. Det är väl, alla sidledspass till trots, ett i någon mening rättvist resultat.
Blåvitt dominerar bollinehavet och Mjällby skapar oro och oreda genom sina kontrongar. Summa summarum: Blåvitt anno 2020 är inte bra på att möta lag som spelar på kontring och egentligen inget vidare på att möta spelande lag heller, tyvärr. Processen känns just nu som ett skenande tåg, samtidigt som att det är mycket fotboll kvar den här säsongen.
Men galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Jag tänker inte dra det så långt som att kalla någon galen (laget är skadeskjutet och bredden finns inte riktigt), men vi är inne på år tre och pratar egentligen fortfarande om samma brister som 2018. Kanske spelar Blåvitt med mindre risker och att man sätter en tuffare press nu än då. Låt oss hoppas på att det vänder i kvarten på torsdag (låt oss också hoppas på att Aiesh slipper spela ute till vänster).
Blåvitt har nu elva poäng på sina tio senaste allsvenska matcher. Det betyder kanske inte så mycket, men det säger något om sakernas tillstånd.
