Fäll upp kragen och kom in i matchen Poya!

Trust the process, tålamod, sidled, bakåt, vänd om och tillbaka. Det är ungefär så IFK Göteborg känns för tillfället rent sportsligt. Som någon bön om respit, som något otydligt som ingen vet vad det ska mynna ut i. Anfall, sista tredjedelen, spelare i boxen, spelare med instinkten att göra det som också innefattar lite smärta, som innefattar att gå lite utanför ramarna. Det finns inte. Mer än något som flimrar förbi någon enstaka gång under en match. Och då vet man inte om det var av en tanke eller om det helt enkelt bara blev så.

Blåvitt av idag utstrålar en offermentalitet. Är det inte ekonomin, så är det skador eller bara fel väder. Hur kunde det bli så här? Blåvitt har alltid utstrålat en vinnarmentalitet. Och det är ingen skillnad på en säsong där tappen är få och som leder till SM-guld, än om säsongen är svag och man hamnar utanför toppstriden. Att framstå som en vinnare ligger i föreningens DNA, och detta oberoende av om man vinner eller förlorar matcher. Inget lag vinner alla matcher, men alla lag kan framstå som vinnare. En attityd och framtoning som sätter ribbor långt högre än ribborna som redan slagit i backen av en attityd som vilken ledsen hund som helst kan dra omkring på. Helt plötsligt ser spelare, ledare och tränare ljusglimtar i det mörkaste mörker, man är nöjd efter oavgjort mot en nykomling på hemmaplan, man tycker man gjort det bra bara för att man slagit 600 passningar inom laget och man framhåller ofta något som ligger utanför den egna kontrollen som orsak till varför saker och ting inte blev som de blev. Vem är det de försöker lura?

Faksimil Fotbollskanalen

Poya går in på sitt tredje år, och i ärlighetens namn har det varit bra mycket mer snack än verkstad. Men jag tillhör inte skaran som vill att Poya ska avgå, jag tillhör dem som vill att han ska börja prestera. Han behöver fundera över sin egen framtoning, över föreningens framtoning. Vilka krav ställs? Vilken är målbilden? Det slog mig när Bjärsmyr skrivit på kontraktet och intervjuades, och fick frågan om föreningens mål. Trots att han tränat regelbundet med laget i över en månad visste han inte vad för mål föreningen hade. Ett lågvattenmärke utan dess like. Hur är det överhuvudtaget möjligt? Det kan vara så att de håller krav och målbilder internt, men det förefaller helt osannolikt när det enda som kommuniceras ut är att vi ska ”lita på processen”, det tar tid, det kommer. Säkert. Det är bara skitsnack så länge ingenting händer. Och nu börjar tiden gå, den börjar till och med rinna ifrån oss.

Så Poya, det är dags att steppa upp. Att komma till Blåvitt och ”chilla lite” med sänkta krav och diffus målbild är helt fel ingång. Elitfotboll handlar om resultat, inte om att saker och ting kan ta hur lång tid som helst. Häng av dig offerkoftan, ta ansvar för föreningen och visa lite attityd, visa lite pondus, visa att du har något som bygger upp ditt snack och dina idéer. Den sportsliga ledningen tror på dig, vi supportrar har förväntningar på att det ska ske en utveckling, på att resultaten ska komma. Vi är trötta på att se hundratals passningar i sidled, spelare som gång på gång stannar upp och vänder tillbaka. Det är framåt vi ska, och det är ditt ansvar att se till att det blir så. Så kom igen för fan, fäll upp kragen och kom in i matchen.