Saknaden av Allsvenskan får inte bli för stor

Publicerat av Daniel Andrén den

2020. Året man bara vill radera eller starta om. Corona kom och hade dödsängeln Gabriel vid sin sida. Människor sattes i karantän, i skräck där borta. Under en regnig tidig vår tänkte jag ändå någonstans att jag är trygg här. Mitt liv kommer inte påverkas. Med våren kom restriktionerna och de soldränkta gatorna stod tomma. Vi skulle inte få kasta några tomma glas, längtan skulle fastna i bröstet på obestämd framtid.

Det blir ingen Svenska Cupen i år. Allsvenskan dröjer. Den kanske dröjer längre än till mitten av juni. Besked väntas lagom till att studenterna inte får sjunga om sina lyckliga dagar. Än klappar hjärtat med friska slag, men om allsvenskan inte drar igång snart lär den behöva gå i mål med hjälp av konstgjord andning. Den ljusnande framtid var ju vår. Jakob Johansson värvades in och innan trycksvärtan torkat stod det klart att även Alexander Farnerud hade skrivit på ett kontrakt. 

Jag läste någonstans (som man ju ibland gör och ibland missar poängen med en text) att väldigt många människor lever idag som en direkt följd av Covid-19. Att det inte bara inneburit ond, bråd död. Jag minns inte alla detaljer. Jag vet bara att det var ett intressant grepp, en ny tanke. Den enes död, den andres bröd, ungefär. Obehagligt. Den tanken leder mig in på en skrämmande bana full av mörka tankar. Tankar på ensamheten som bristen, fotbollsabstinensen leder till. Hur många liv skulle räddas av att allsvenskan startar i juni? 

Det är ju så, att ensamhet (inte minst av manlig karaktär) är ett samhällsproblem. Och det är ju så, att många människor bara har sina fotbollsföreningar att leva för. Om föreningen inte finns så finns kanske inte så vidare värst mycket kvaratt leva för. Det är stora ord. Skrämmande.

Gud vet att jag inte är personen att gå till för att göra en adekvat analys av den här situationen som vi tvingats befinna oss i. Säger regeringen och Tegnell att allsvenskan ska skjutas upp så litar jag på att det är ett rimligt beslut. Men vad får det för konsekvenser? Smitta ställs mot depression och tomhet. Ett liv mot ett liv, i värsta fall

Jag hittar ”Fotbollen är en del av min identitet” (Fredrik Andersson 20013). Det är en avhandling om supporterskap, identitet och mening. I texten lyfts respondenter fram och ett återkommande ämne är att fotbollen saknades dem när de inte var i den. De pratar om prioriteringar, de pratar om sätt att umgås, de pratar om att fotbollen är en stor del av deras identitet. Texten rimmar med den där skrämmande tanken som tog form i mitt huvud; tanken om att avsaknad av fotboll är en väldigt stor sak för en del människor. För, vad gör man när man inte längre träffar vännerna på läktaren, när portarna som leder till mening stängts?

Avslutningsvis vill jag säga att fotbollen kommer tillbaka. Vi kommer stå på läktaren och skrika igen. Vi kommer glömma solskyddsfaktor och bränna oss om hjässan igen. Så se till att ta hand om varandra tills dess! Ring den där kompisen du brukar gå på match med, starta en chattråd där ni diskuterar snyggaste dräkterna, bästa domarna eller något för att lindra abstinensen. 


Om du eller någon du känner behöver hjälp:
https://www.suicidezero.se/

Kategorier: Krönika

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *