Äntligen börjar det

Försäsongsstart. Det får mig att tänka på grusplanen, som nu agerar parkeringsplats, vid Silbohof. Jag tänker på trädet där jag som ung smygsnusande satt och drömde om att en dag få dra på mig den Rödvita dressen. Ofta hade jag gruskorna på, ifall någon skulle skada sig och tränaren skulle kalla på mig. Jag var redo. Jag var Vieri. Jag var Klinsmann. Men ingen kallade på mig.

Jag tänker också på knickers, detta fullständigt obegripliga plagg, som byttes ut mot shorts och långkalsonger när självförtroendet fick en att tappa fotfästet. Smärtsamma varma duschstrålar mot en skavsårprydd kropp. Liniment i kalsongerna. Rövarhistorier man knappt förstod i bastun. Förväntan. Är det här året som jag blir upptäckt och påbörjar min proffsdröm (blev inte så mycket med det. Jag får nöja mig med att klaga på de som faktiskt tog sig hela vägen)?

Senare låg förväntan snarare på tidpunkten när den förstärkta grusmatchtröjan skulle bytas mot kavaj och vatten förvandlas till vin.

Konstgräs och en överprestation som fick en att börja drömma igen. ”Jag har ändå något”.

I morgon inleds matchsäsongen för Blåvitt och jag hoppas att fokus ligger på prestation snarare än nattklubb och starkdryck, om någon råkar ha åldern inne för dylika förehavanden.

Skämt åsido. Jag hoppas att någon av spelarna i framtiden ska få minnas att det var där den startade, resan mot Europa och pengarna.

Nya juniorer har ersatt de som inte bedöms hålla måttet. Jag har själv ingen större insyn i juniorer som kan vara på väg in i a-laget, men jag hoppas att vi ska få stifta någon eller ett par nya, trevliga bekantskaper under morgondagen.

Jag kommer vara på plats med fotriktiga skor. Redo om Poya kallar på mig (hade jag haft tusen kronor över hade jag dessutom varit ombytt)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *