Den mest frekvente hemvändaren i modern tid är på väg att lämna sin trygga sfär i Göteborg för ett nytt äventyr i Italien. Han ryktas vara i Italien för att slutföra förhandlingar med en bottenklubb vid namn Genoa. Det är klart att Sebastian Eriksson ska ta chansen att spela i Italien, landet som han älskar så.
Första proffsdrömmen höll på att grusas redan innan den börjat. Sebastian Eriksson var klar för Cagliari och allt såg ljust ut för Åsebrosonen. Så kom en match mot Elfsborg och korsbandet gick. Proffsdrömmen fortsatte emellertid leva och flytten till Italien blev av, skadan till trots. Det säger en del om hans kvalité vid den tiden.
Seb tog sig upp på hästen och fick tids nog speltid i sin nya miljö. Faktum är att han gjorde så pass bra att han blev uttagen till landslaget våren 2014.
Så kom nästa skadesmäll. En övning på Kamratgården och drömmen om VM rann ut i sanden.
Sebastian tog sig tillbaka, som han alltid gör. I Italien gick det trögt och 2015 var han tillbaka i Göteborg och Blåvitt på lån med option (Mats Grens främsta gren). Lånet gick så bra att somliga började känna att Gren drog benen efter sig väl mycket med den där optionen. Skulle vi inte få behålla honom?
Sebastian Eriksson har kommit att bli en vattendelare i Blåvita led. Vissa går och tittar efter flygande grisar i dag. Andra ser det som rimligt att han åter ges chansen att erövra Serie A. Själv är jag ledsen över det hela.
Det är svårt att inte imponeras över Sebastians förmåga att ta sig tillbaka. Han var på väg bort från klubben och det ryktades om att Mats Gren gjorde sitt yttersta för att få honom såld, vilket huvudpersonen verkade ta med ro, samtidigt som han konstaterade att mittfältare hade tagits in i anslutning till rykten om Championship.
Det är svårt att inte älska en spelare som vågar vara mänsklig. Som lägger ut syrliga inlägg på sociala medier när han får sitta på bänken eller lägger ut bild på en matlåda som ser mindre aptitlig ut efter att kocken och kompisen fått lämna sitt uppdrag som kock för IFK Göteborg. Han lägger ofta ut texten och svarar inte alltid på frågor på ett förutbestämt sätt. Som spelar med hjärtat utanpå skjortan.
”Nu får alla som de vill”, var det enda han sa till media efter att ha blivit utgått skadad i en match mot Östersund 2016.
Jag tror att hatet som han fick uppleva tog på honom.
Men han tog sig tillbaka.
Det var avskyvärt det som Eriksson fick utstå när Poya tagit över rodret och satt honom som mittback. Sebastian Eriksson måste ha ett psyke som inte är av denna värld, för han tog sig ann den nya positionen och rätt som det var flög han till Grekland för ett nytt proffsäventyr. Inledningsvis gick det bra och han fick spela som mittfältare. Så kom nästa skadesmäll, en mystisk magskada som höll honom borta från spel under en längre tid.
Men gissa vad. Han tog sig tillbaka.
2019 var han åter IFK Göteborg-spelare och han spelade där han blev tillsagd och han gjorde det bra. Högerback? Inga problem. Mittback? Fullständigt lysande i ett par matcher. Innermitt? Bättre än jag sett honom på länge.
Han verkar under senaste tiden fått ordning på sina demoner och blivit bättre på att kanalisera sin energi och jag tror att 2020 skulle blivit Sebastians år. Man kan förmoda att han skulle blivit lagkapten och som ledare för det här relativt unga laget har jag svårt att se någon mer lämpad.
Sen ska vi komma ihåg att en spelare med den skadehistoriken inte direkt är vad klubbar i södra Europa skriker efter. Det säger en del om de kvaliteter som han besitter.
Och jag säger det igen. Hade vi inte haft en vänsterback som var dum som tåget (Scott Jamieson) hade hatet mot Sebastian Eriksson aldrig ens börjat. Eriksson spelade ut bollen på yta framför australiern som påbörjade sin löpning när bollen lämnat Erikssons fot och Seb såg allt som oftast ut som en passningsspelare menad för gärdsgårdsserien.
Det här är extra tråkigt eftersom spelare av Erikssons märke inte görs längre. Vi ser spelare som säger rätt saker, men som sticker så fort det börjar lukta pengar (inte helt orimligt förfarande förvisso). Men vi ser sällan spelare som älskar sin klubb så mycket att det blir för mycket. Att känslorna för klubben är så starka att prestationen påverkas på ett negativt sätt. Det är smått otroligt och för det tycker jag väldigt mycket om Sebastian Eriksson. Han förtjänar givetvis all framgång.
Lycka till, Sebastian!
