Rättvis seger i Skåne

Publicerat av Daniel Andrén den

Helsingborg hade beslutat sig för att ta på sig hårdhandskarna i dag och de tog inga fångar. Lade inga fingrar emellan, så att säga. Det sparkades och drogs och det sprangs (ja, från alla utom Wanderson då). Holgersson fick avbryta sin medverkan för att det var dags för middag på äldreboendet och ersättare Randrup gjorde sitt bästa för att sätta så många motståndare som möjligt ur spel utan reprimander. Han stampade Calisirs utsträckta ben och hans eget utsträckta ben var tvåa in i många situationer. Bollkallarna verkade dessutom ha blivit tillsagda att ta det lugnt. Det tog väldigt lång tid för spelarna att få tag på en boll vid inkast och det var därför extra roligt när man försökte gömma bollen för Lindegaard under en flagga.

Tobias Sana är tillbaka med besked.

Den första halvleken präglades av ett ganska långsamt Blåvitt bolltempo och farligheterna lyste med sin frånvaro. Helsingborg satte en hård, hög press som ställde till det för IFK Göteborg. Första halvlek gick således till Helsingborg och ledningsmålet kom ganska väntat, samtidigt som att man måste bli bättre på defensiva fasta.

Andra halvlek sparkades igång och jag tycker att Blåvitt tog tag i taktpinnen direkt och för Helsingborg handlade det i stort sett om att bevaka ledningen och hoppas på att Moro skulle kunna hitta på något på egen hand. Pressen gled längre och längre ner och Helsingborg såg ut att försöka vilja ta hem segern genom att försvara sig lågt.

Men Sebastian Eriksson och hans mannar ville annat. Eriksson fick för en kort stund för sig att han var Messi och dribblade av allt som kom i hans närhet. Sedan en kanonpassning av Sana och Giorgi hade bara att pricka (klasspassning, naturligtvis) Robin Söders fot bakom en bortkommen landslagskapten och matchen var utjämnad.

Nyförvärven Sana och Aiesh såg ut att vara en aning osynkade med sina nya lagkamrater, men lyckades ändå skapa oreda hos motståndarna. Jag är övertygad om att det här är två riktiga kalasvärvningar över tid. Tobias Sana, som har fått komma hem med allt vad det innebär, har blivit vuxen men han har fortfarande ett pojkaktigt, pillemariskt leende. Det är också på det sättet som han spelar fotboll numera; vuxet men med inslag av pojkaktig finurlighet. Passningarna in till Giorgi i och runt straffområdet håller väldigt hög klass.

Adam Eriksson, som väl borde åkt ut vid ett eller ett par tillfällen i kväll, kommer inte att vara ensam om att inte hänga med Aiesh i allsvenskan och när han känner sina lagkamrater bättre finns goda möjligheter för att han kommer att trycka in poäng på beställning.

Där och då kändes det som att luften gick ur skåningarna och bytet Calisir mot Vibe kändes logiskt. Klart att man ska gå för de tre poängen. Bra, Poya! Sedan förstod jag att Calisir åkt på någon form av lårskada och bytet därför var påtvingat. Alldeles oavsett blev det ett kanonbyte.

Robin Söder, som inte var så bra som han varit tidigare, spelade lika smart som iskallt fram Lasse Vibe som till slut lyckades peta in bollen bakom sin landsman i hemmamålet. Vibe borde väl dessutom blivit tvåmålsskytt, men Giorgi ville så gärna få göra mål. Och det kan man förstå. Får han ordning på målskyttet kommer han att ges möjlighet att trygga ekonomin för många generationer Khraishvili framöver.

Mot slutet blev det lite nervöst. Andreas Granqvist ringde på färdtjänst och tog sig till offensivt straffområde för att nicka på hörnor och böka ner sina motståndare, men riktigt farligt blev det faktiskt aldrig. Alexander Farnerud stämplade ut och då kunde man faktiskt andas ut. Wanderson, spelade han?

Robin Söder har alltså gjort åtta mål på 17 matcher i årets allsvenska. Det tycker jag är väldigt roligt.


Kategorier: Krönika

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *