Rubriken kanske är något missvisande eftersom att Thåström vid tillfälle uttryckt förvåning över att så många sett Fanfanfan som en dyster låt. Han menade att den egentligen är en positiv sång. En kärleksförklaring. Och det är ju där jag landar. Jag vill skriva en kärleksförklaring till Patrik Karlsson Lagemyr. Ett krya på dig. Ett vi ses nästa år.
Nyheten om skadan slog nog undan benen på många av oss och det är förbannat sorgligt att en ung människa återigen tvingas igenom ett skadehelvete.
Fan vad synd det är om trollkarlen som för tankarna till Hans Blomqvist, på gott och på ont, kanske. Pakas lätta steg och finess skär genom motståndarna som en skalpell genom smör en högsommarkväll. Vi hade ju äntligen vant oss vid att se honom prestera på absolut toppnivå i allsvenskan och jag var personligen ganska säker på att nu händer det, Paka kommer att bli proffs. Många tvivlade, många visste att Paka hade det i sig, som man brukar säga, bara han får vara skadefri, så… Visst var det känslan, att om han bara får vara skadefri så kan han explodera. Nu gick korsbandet av på en ryamatta i Östersund och vi får återigen samlas bakom Patrik.
Fan vad bra han varit den här våren. Jag har suttit i TV-soffan och häpnat över hur finurlig han är. Jag har suttit i solen på såväl Ullevi som Gamla Ullevi och förvånats över arbetskapaciteten. Han har trots alla löpmeter skapat chanser och tagit bra beslut i kluriga situationer. Han har gått genom väggar, som en riktig trollkarl. Han har kämpat stångats och nu kommer han att få kämpa och stångas med ett trasigt knä och demoner som han pratade om vid förra skadan. Måtte han komma tillbaka och jag hoppas för allt vad jag är värd att han ska få chansen att skina inför ett fullsatt Gamla Ullevi igen.
Fan, det här är inte hej då, det här är på återseende. Ta väl hand om dig nu. Bryt ihop och kom igen igen
