Tålamod och Tålamod

Publicerat av jakob den

Denna säsongen finns det ett ord som använts mer än andra — tålamod. Men varför ska vi ha tålamod? Och hur länge? När kan vi kräva en topp 3-placering igen?

Jag tror vi måste dela upp detta tålamod i två. Det Lilla Tålamodet kommer krävas av oss tills det att Poya fått en hyfsat stabil trupp där han kan sätta bärande spelare på positioner där de förväntas spela ett tag framöver och det nya spelsystemet sätter sig. Det borde inte ta mer än en säsong för Poya/Gren att få till och då tycker jag vi kan kräva en tabellplacering i paritet med där vi ligger i personallöneligan. I våras 7:a (https://osynligahandencom.files.wordpress.com/2018/04/allsv2018_tabell.jpg) nu kanske 8:a då Peking tagit in ett par högprofilerade spelare och vi tappat ett par sendan Osynligahandens uppskattning.

Sedan kommer nästa karaktärsprövning – Det Stora Tålamodet. För att kunna kräva topp 3-placeringar borde huvudtränaren få en trupp som är bland de tre dyraste i allsvenskan. Dit har vi dock en bit att gå och där kommer vårt tålamod prövas under flera år. Det har pratats om 2021 och varför inte se det som ett mål? Realistiskt tar det väl ett par år till men plockar Gren in fler spelare som Giorgi, Yusuf och Noah samt Poya ihop med etablerade klasspelare utvecklar ungdomarna på rätt sätt så borde kassan kunna växa rejält om 2-3 år.

Det Lilla Tålamodet

Ett halvår har gått och på sina håll börjar tålamodet tryta. Först tröt det för media som redan efter någon månad ställde frågor om när supportrarnas tålamod var slut. Sedan har det fortsatt, efter varje bula i vägen har expert efter expert och journalist efter journalist sniffat efter supportrar som inte vill vänta längre. Och inte fan vill vi vänta! Men vad är realistiskt? Hur ser det ut i de andra klubbarna som har säg 5-9de dyrast trupper? Har de tränarna trupper med näst lägst medelålder i serien? Nej. Inte heller har de startelvor (BP hemma) där 0 spelare var startspelare förra säsongen eller i snitt startat 15 allsvenska matcher för klubben.

Till säsongstarten 2019 har Gren/Poya fått ett år på sig att få till en hyfsat stabil trupp och sätta ett nytt sätt att spela. Vi kommer troligtvis fortfarande ha 7:de dyrast spelartrupp men då tycker jag vi kan kräva att hamna minst 7:a i tabellen. Tre fönster och ett år borde vara tillräckligt för att truppen ska prestera efter vad den kostar. Fortfarande ingen enkel uppgift då de flesta andra lag inte bytt ut hela truppen ett år tidigare, men det borde vara görbart för en förening som vår. Att slå oddsen och hamna ännu högre är ovanligt, lag som Peking, Östersund och Sirius har lyckats, men där har också duktiga tränare förfogat över intakta trupper under flera år.

Det Stora Tålamodet

När Mats Gren tog över det sportsliga rodret i IFK fick han som uppgift att komma topp 3. Han agerade utefter det och tog in spelare av så hög kvalitet som budgeten tillät. Spelare som redan dagen de anlände på Kamratgården skulle kunna gå in på plan och prestera allsvensk toppfotboll. Det löste Mats bra. Spelare som Rogne, Ankersen och Albaek flögs in och gjorde att vi klarade av vår målsättning. Hamnade i toppen av ligan, tog cuptitel, samt var på vippen att kvalificera oss för europaslutspel. Jörgen Lennartsson agerade också efter målsättningen från styrelsen (och medlemmarna) och mönstrade en riktigt bra elva men där få spelare var i en ålder där deras värde ökade under åren de spelade i den blåvita tröjan.

Samtidigt jobbade många andra allsvenska klubbar på annat vis. Istället för att göra allt för att vara bäst nästa dag hade de tålamodet att ta in spelare med förutsättningar att bli bättre under kontraktstiden – och potential att säljas med förtjänst ett par år senare. Lät också spelare under långa kontrakt spela istället för att ta in en bättre spelare på lån. Vi slog dessa lagen men priset betalar vi nu och det kommer krävas att vi supportar betalar tillbaks för de där segrarna under flera år till. Vår valuta är vårt tålamod och stöd.

Under 2017 till viss mån, men framförallt under 2018 har Mats Grens uppgift från IFK blivit en annan. Nu ligger inte 100% av fokuset på att få ihop en trupp som kan prestera bäst idag utan en trupp som kommer generera mest framgång till Blåvitt över tid. Vad jag har förstått och hoppas på är att alla beslut som tas på Kamratgården nu tas för att vara så bra som möjligt 2021 (om vi nu ska hålla det som rimlig målsättning att vara topp 3 igen) och över tid. Inte bara för att vinna idag. Det måste vi ha med oss när vi bedömer de nya spelarna, de flesta är inte värvade för att prestera som bäst idag utan för att Mats, Sultan, Poya och sportrådet tror de kommer utvecklas på Kamratgården. Även de i sammanhanget äldre spelarna Vajebah Sakor och Amin Affane har inte startat särskilt många seniormatcher än i sina karriärer.

Min förhoppning är att vi kan hålla isär de olika områdena, tålamod är inte bara att vänta tills ett nytt spelsystem satt sig. Det är också att stålsätta sig och jobba mot långsiktiga mål. På vägen kommer vi få kräkreflexer när vi hör ordet, men som någon annan sa så har vi skrivit på för detta, alla skrek vi om unga talanger och en hållbar ekonomi. Nu är vi på väg dit. Det kommer ta tid, men det kommer ta längre tid om vi varje år ska ropa på någon bärande pelares avgång. Och visst ser vi att ju mer kris tidningarna lyckas pumpa fram ju svårare får vårt lag att hålla fokus och utvecklas åt rätt håll. Det finns såklart mer att säga om hur vi satt oss i denna situationen och hur vi ska ta oss ur den. Men det bästa jag tror vi kan göra är att ställa oss på läktaren ta ett djupt andetag, viska ”tålamod”, svälja kräkreflexen och stötta grabbarna där nere på plan. Ses på fredag.

I med och motgång,

Jakob, Ständig Medlem

Kategorier: Krönika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *