Adam Carlén värvades som mittback, men har de senaste tre-fyra matcherna fått spela central mittfältare då Gustav Svensson varit borta. Föga förvånande har Carlén spelat oerhört bra på sin mer naturliga position centralt på mittfältet och jag skulle tro att han är given där framöver. Samspelet med Sebastian Eriksson och Elias Hagen flyter på bättre och bättre, och det vore synd att ändra på det. Framför allt vore det synd att flytta på Gustav Svensson i detta läget, som efter sin skada nu kanske hittat en ny roll som spelskicklig mittback.

Något som märktes och nämndes efter matchen mot Norrköping var hur Gustav Svensson haft en lugnande effekt på Johan Bångsbo, som haft en tuff period med flera svaga matcher, som resten av laget i stort. Även om Sebastian Hausner inte varit direkt dålig var det ändå påtagligt att Gurras rutin och lugn hade en betryggande effekt på backlinjen sett till matcherna mot dels Norrköping och så även mot Degerfors igår. Något som var extra roligt enligt mig, var hur Gustav Svensson visade upp ett vägvinnande och tryggt passningsspel på ett rakare sätt upp i banan som jag inte sett av under hans mittfältsdagar. Tar några exempel från Norrköpingsmatchen nedan:

Här slår Gustav (1) en rak men ganska vågad passning rakt upp i banan mellan Norrköpings förstapress. Sebastian Ohlsson (2) möter men bollen tas om hand av Sebastian Eriksson (3) som spelar på ett tillslag ut mot Emil Salomonsson (4) som i vanlig ordning är rejält framåtlutad i sitt spelsätt. Enkelt, effektivt och, som det skulle visa sig, vägvinnande. Högerkanten är vårat främsta anfallsvapen i dagsläget, och att kunna ha en rakare uppspelsstart istället för krossen från Bångsbo är guld värt. Bild: Discovery +
Snarlikt exempel. Gustav (1) avancerar några meter och slår bollen mellan två av Norrköpings lagdelar. Sebastian Ohlsson (2) kan enkelt spela på rättvänd Emil Salomonsson (3) med fart. Sebastian Eriksson (4) är också med och dels gör sig spelbar, men främst screenar han bort sin motståndare som inte kommer till och bryter. Mot Norrköping och Degerfors sågade vi oss fram såhär gång på gång. Bild: Discovery +

Även några exempel från matchen igår mot Degerfors:

Väldigt förtjust i denna spelsekvens då Gurra (1) mer eller mindre tvingar Sebastian Eriksson (2) att komma ur passningsskuggan och ta emot ett vågat uppspel. Seb kan spela på ett tillslag på Adam Carlén (3) som kan spela upp bollen på spelare i mer avancerade positioner. Hausner har sina kvalitéer, men spelet med fötterna är inte en av dem. I ett mer framåtlutande och spelförande IFK föredrar jag Gustavs fötter i backlinjen i dagsläget. Bild: Discovery +
Sista exemplet och även det mest vågade, även om vi leder med många bollar i detta läget. Gustav (1) står nästan i knäet på egen målvakt, men väljer ändå att hitta fötter på mötande Sebastian Ohlsson (2 ur bild) än att skicka långt och högt. Seb spelar sen vidare till evigt löpande Emil (3) och det blir till slut ett vackert anfall som sånär slutar i ett mål. Bild: Discovery +

Tror ni fattar lite vad jag far efter nu. Gustavs fysiska spel har ingen varit överraskad av, men jag har i alla fall inte sett hans känsla med passningarna på detta sättet på många år. När Gurra spelar mittfält blir det ofta bollvinst-spela till närmaste gubbe som är rådande praxis. Mot Degerfors var det nästan så att Johan Bångsbo, som blev pressad hårt så fort han fick bollen, vart överskuggad i passningar framåt av sin mittbackskollega. Att kunna avlasta Bångsbo i den biten är väldigt behändigt. Gustav har inte Bångsbos ”range” på passningarna, men raka, enkla bollar upp på högerytter som har flera alternativ på tillbakaspel…det kittlar i alla fall mig på helt rätt sätt. I en tid då motståndarna säkerligen kommer ligga nära Bångsbo för att störa våra uppspel, är detta en alldeles ypperlig plan B.

Categories:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier