Al-Ammari fick chansen bredvid Gustav Svensson (Thern lär väl få chansen nästa helg?) i tävlingsdebuten och även Hahn fick göra tävlingsdebut (det blev några sådana dagen till ära), relativt fint väder och några tjog landskamper på ena planhalvan. På den andra fanns ett inte riktigt lika namnkunnigt lag i form av Landskrona BoIS, bröderna Farneruds moderklubb.

Ja, och så startar till ingens förvåning Mattias Bjärsmyr.

Foto: Emelie Hübner

Matchen inleddes med en längre boll från Bjärsmyr mot Marcus Berg och det kändes som att jag var 21 igen. Det verkar för övrigt vara Stahres melodi i år: Snabba omställningar och en hög press.

Jag såg AIK köra över Örgryte igår och efter fem minuter påminde matchbilden från igår en del om det som idag utspelades på Valhalla IP. Landskrona satte en aggressiv press, precis som AIK och Blåvitt slog bort passningar och fastnade i trassliga situationer på grund av den. I den delen av spelet har Blåvitt en hel del att jobba på. Jag skulle bli förvånad om Landskronas press skulle stressa sönder Blåvitt på samma sätt om lagen möttes om sex veckor igen.

Landskrona hittade ytor var de än ville och Blåvitt såg lite yrvaket ut. Under inledningen såg Landskrona ut att vara laget med högst förväntningar på sig.

Så var det ju inte. Och matcher avgörs oftast inte under de första 15 minuterna.

Linjer och offensiv spelidé har på senare tid blivit modeord i den Blåvita sfären. Visst finns linjer i Blåvitts spel: Man vill hitta ut på kanterna eller in centralt genom en längre boll. Visst, jag kanske raljerar en aning, men Blåvitts första kvart stärker inte Farneruds tes om att man har Allsvenskans näst starkaste material. Det skulle dock bli bättre ju längre matchen led.

Nog med gnäll. Det är tidigt på säsongen och jag har förtröstan.

Blåvitts första fina chans kom i den 27:e minuten efter att Wendt satt fart, hittat Norlin som satte Berg (naturligtvis bäst i Blåvitt så långt) i ett skapligt läge, men avslutet räddades med en resultatlös hörna som följd.

Berg skulle naturligtvis haft en straff i 34:e minuten. Halvannan minut senare hettade det till ordentligt för första gången. Dessvärre var det på grund av gruff på mittplan.

Det är fortfarande väldigt roligt att se Marcus Berg spela fotboll. Visst, han imponerar inte under första 45 men han besitter en kvalitet som ingen annan på den här planen (eller i Allsvenskan heller för den delen, med något undantag) ens kommer i närheten av. Vissa aktioner, som skottpassningen till Norlin osar kvalitet. Framspelningen till Vilhelmsson var ytterligare ett exempel på Bergs briljans.

Tidernas mest solklara straff, enligt Oscar Wendt. Foto: Emelie Hübner

Mot slutskedet av halvleken tog Blåvitt över och Blåvitt skapade en hel del chanser som någon av Norlin eller Vilhelmsson kanske kunde förvaltat på ett bättre sätt.

Så kom målet till slut. En chanskavalkad avslutades med att Al-Ammari togs bryskt om hand just utanför straffområdet. Oscar Wendt tackade för kaffet och smackade dit ledningsmålet med en väl avvägd dönare utom räckhåll för målvakten.

Foto: Emelie Hübner

Landskronas ursinniga press avtog successivt och när de inte längre orkade upprätthålla den tog Blåvitt över mer och mer. Frågan är hur det sett ut om BoIS fått betalt för pressen.

Norlin, som verkar ha släppt på den där handbromsen, bygger vidare på sina fina insatser från försäsongen. Han hittar en fin yta och sätter fart. Wendt har bara att sätta en fin spelvändning i luckan framför en framforsande Norlin som tar emot och friställer Vilhelmsson som sätter sitt första mål för året.

Foto: Emelie Hübner

Kanske hade jag för höga förväntningar på förhand, kanske hade jag sovit för dåligt, kanske var Blåvitts första 30 svaga men taktpinnen togs tag i på ett annat sätt under matchens andra halvlek. Ska man vara snäll kan man väl påstå att Blåvitt lät Landskrona rulla runt, runt, runt för att det ändå aldrig blev farligt (känner ni igen det mönstret?).

Ett bestående intryck är att Sana får konkurrens av Norlin och att Sorga inte på något sätt kommer kunna känna sig given när serien drar igång. Vilhelmsson är ruggigt fin i djupledsspelet och Norlin bidrar med fart på sin kant, även han.

I minut 70 var det dags för ytterligare en debutant: Hussei Carneil och det ska bli väldigt intressant att se vad han kan få uträttat under sina första 20 tävlingsminuter. Han visade prov på fin bollbehandling vid några tillfällen och ville ständigt ha boll. Han kan bli en tillgång redan på kort sikt är min spontana känsla. Höjdpunkten var nog framspelningen till Berg.

Nästa debutant till rakning var Sorga som fick byta med Vilhelmsson som sprungit klart i 82:a minuten. Sorga såg rivig ut och det var tydligt att han ville visa upp sig för sina nya supportrar. Förhoppningsvis, för hans del, får han chansen redan om sex dagar.

Från mitten av andra halvlek hände väl egentligen inte så mycket att skriva hem om. Men visst är det kul att vi äntligen är igång?

Categories: